Den brittiska forskarvärlden var skakad 1859. Det året gav naturforskaren Charles Darwin ut sin bok Om arternas uppkomst, i vilken han presenterade sin evolutionsteori. Enligt teorin härstammar alla levande varelser från gemensamma förfäder och har utvecklats till olika arter genom ett naturligt urval.
Idén betraktades som både banbrytande och hädisk, och Darwins tankar gav upphov till en omfattande debatt. Men trots uppståndelsen var Darwin långt ifrån den förste som funderat på en evolution.
VIDEO: Så togs Darwins teori emot
Grekerna funderade på evolution
En av de första ”evolutionisterna” var den grekiske filosofen Anaximander (610–546 f.Kr.). Han ansåg att allt liv uppstått i vatten, och att havslevande djur därefter gått upp på land och anpassat sig till sig livet där.
Även människan hade utvecklats från fiskliknande djur, och ”inne i dessa djur tog människan form”, enligt Anaximander.
Andra av antikens tänkare – bland andra Zenon från Kition (ca 334–262 f.Kr.) – ansåg att allt levande hade en specifik funktion, och att naturen alltid strävar efter ”den struktur som är bäst lämpad för överlevnad”.
Anaximander ansåg att alla landlevande djur var ättlingar till havslevande djur, som en gång i tiden krälat upp på land.
Kyrkan lade locket på
Även om antikens filosofer tänkte darwinistiskt, förtegs deras tankar under medeltiden, då kyrkan slog fast att allting skapats av Gud. Därför var alla varelser skapade perfekta – och kunde därför av uppenbara skäl inte utvecklas.
Muslimska vetenskapsmän var inte hämmade av dessa kristna dogmer, så den arabiske historikern och filosofen Abd al-Rahman Ibn Khaldun kunde 1377 skriva att människan hade utvecklats från ”apornas värld” i en process, då ”arter blir mer talrika”.
Det var denna övertygelse Charles Darwin försökte leda i bevis, när han 1859 gav ut Om arternas uppkomst. I dag erkänner vetenskapsmän och -kvinnor världen över evolutionsteorin.