1. Klonad apmänniska skulle slåss för Stalin
”Jag vill ha en oövervinnelig individ som är okänslig för smärta, motståndskraftig och likgiltig för kvaliteten på den mat den äter”, förklarade Sovjetunionens kommunistiske diktator Josef Stalin i mitten av 1920-talet för en av landets ledande forskare, Ilja Ivanov.
Stalins dröm var att bygga en armé av levande krigsmaskiner, som kunde kämpa för kommunismen. Han satte Ivanov på uppgiften och gav honom fem år för att utveckla en korsning mellan schimpans och människa.
Schimpanser befruktades
År 1926 reste Ivanov till Afrika för att inseminera tre schimpanshonor med spermier från afrikanska män – enligt Ivanov låg afrikanerna evolutionsmässigt närmast aporna. Aporna blev dräktiga men dog.
Ivanov satsade då i stället på att befrukta en kvinna med schimpansspermier. En rysk kvinna ställde frivilligt upp och en schimpans från Cuba skulle leverera sperman. Innan experimentet kunde genomföras fick dock en journalist från tidningen The New York Times nys om försöket.
Efter uppståndelsen i media avslutades projektet och en besviken Stalin skickade Ivanov i exil till Kazakstan.
2. Dödsplan stressade amerikanska soldater
När tio amerikanska soldater i början av 1960-talet gick ombord på ett plan vid militärbasen Fort Hunter Liggett i Kalifornien kunde ingen ana vilken mardröm som väntade dem: På 1500 meters höjd krängde planet kraftigt och började störta mot marken.
Piloten slog larm över högtalaranläggningen och meddelade att han skulle försöka nödlanda. Medan paniken spred sig bland soldaterna fick de livförsäkringsblanketter som de skulle fylla i.
Del av simpelt experiment
Enligt ordern, men på gränsen till nervsammanbrott, började soldaterna fylla i sina papper. När siste man hade skrivit under kom ett meddelande från cockpit: ”Vi störtar inte, det var bara på skoj, grabbar.”
Intet ont anande hade soldaterna varit försökskaniner i ett experiment som skulle bevisa att hjärnan inte fungerar optimalt under svår stress.
Och mycket riktigt gjorde kontrollgruppen på marken betydligt färre misstag på sina blanketter än de soldater som trodde att deras sista stund var kommen.
3. Elefant fick en överdos av LSD
Vad händer med en elefant som får en dos LSD? Den frågan försökte en grupp forskare från Oklahoma få svar på i augusti år 1962.
Elefanthannen Tusko från Lincoln Park Zoo fick 297 milligram LSD injicerat i baken – en dos 3000 gånger större än vad som krävs för att en människa ska få en syratripp.
Strax därefter for Tusko trumpetande runt i sin hage i ett par minuter innan han föll omkull med ett brak. Ett desperat försök att återuppliva elefanten misslyckades, och efter en timme dödförklarades djuret.
Fyra månader senare beskrev forskarlaget försöket i den erkända amerikanska vetenskapliga tidsskriften Science. Här drog de bland annat slutsatsen att: ”Det ser ut som om elefanter är extra känsliga för verkningarna av LSD.”
4. Hundar ströps och återupplivades
Den amerikanske biologen Robert E. Cornish ville undersöka om han kunde återuppliva döda djur. I sitt laboratorium på ett universitet i Kalifornien kvävde Cornish mängder med hundar år 1934.
Han lät dem ligga i en kvart innan han satte igång återupplivningsförsöken. Experimentet misslyckades flera gånger men två av hundarna vaknade till liv igen. De blev visserligen blinda och hjärnskadade, men de levde.
Som ”belöning” tog Cornish hem de två hundarna. Biologen hade planer på att fortsätta sina experiment tills han lyckades återuppväcka hundarna till ett helt normalt liv. Men försöken vållade så mycket upprörda känslor på universitetet att han fick sparken.
5. Läkare åt patienternas uppkastningar
För att bevisa att gula febern inte är smittsam tog den amerikanske läkaren Stubbins Ffirth i början av 1800-talet till ovanliga metoder.
Han rispade små sår i armen och hällde in färska uppkastningar från patienter med gula febern i såren. När läkaren inte blev sjuk, gick han ett steg längre och droppade kräkningar i ögonen.
Sporrad av framgången började Ffirth använda sig av mer drastiska medel – han drack ett helt glas uppkastningar och avslutade så småningom experimentet med att smörja in hela kroppen med saliv, blod och urin från människor med gula febern.
Efter allt detta var Stubbins Ffirth precis lika frisk och kry som vanligt – ett tydligt bevis för att han hade haft rätt, menade Ffirth. Det skulle dock visa sig att han hade fel: Gula febern är extremt smittsamt och kommer in i blodet via myggbett.
6. Avskurna huvuden attraherade kalkoner
Ett par forskare från det erkända Pennsylvania State University i USA försökte på 1950-talet ta reda på hur lite som krävdes för att en kalkonhanne skulle bli sexuellt upphetsad. Därför genomförde de ett något ovanligt laboratorieförsök.
En vuxen kalkonhanne presenterades för en docka av en kalkonhöna, som steg för steg stympades allt mer. Först tog forskarna bort stjärten, sedan fötterna och till sist vingarna utan att det bekymrade hannen som fortsatte att hoppa på hönan som om allt var i sin ordning.
Trots att det inte fanns mer än ett huvud på en pinne kvar av dockan, försökte hannen bestiga den. Efter experimentet kunde forskarna dra slutsatsen att djuren som tände på nästan allt, föredrog ett kalkonhuvud utan kropp, framför en kropp utan huvud.
7. Hundhuvud levde i sex timmar
Vid en stor internationell läkarkongress år 1928 visade den ryske forskaren Sergej Brukhonenko upp ett levande hundhuvud utan kropp. Huvudet, som var placerat på ett bord och kopplat till en primitiv hjärt-lungmaskin, reagerade på viss påverkan:
När Brukhonenko lyste in i huvudets ögon blev pupillerna mindre, och när han bankade med en hammare i bordet, ryckte det till i den kraftigt amputerade hunden.
Huvudet tog till och med till sig näring – när forskaren matade hundhuvudet med en ostbit, slickade den i sig maten, men ögonblicket därpå blev osten synlig i den blottlagda matstrupen. Hundhuvudet levde i sex timmar, och blev trots sin korta levnad det stora samtalsämnet i Europa.
8. Jazz skulle skrämma försökspersoner
År 1924 försökte den amerikanske psykologen Carney Landis ta reda på om alla människor uttrycker starka känslor, som till exempel avsky och skräck, på samma sätt. Flera frivilliga försökspersoner samlades i Landis laboratorium för att få svar på den frågan.
Innan experimentet inleddes ritade Landis mörka streck i försökspersonernas ansikten för att kunna avläsa musklernas rörelser.
Sedan utsatte han dem för olika prövningar. De skulle lukta på ammoniak, lyssna på jazz, titta på porrbilder och sticka ner händerna i en hink med levande grodor. Under hela förloppet knäppte Landis oavbrutet med sin kamera för att föreviga reaktionerna.
Vita råttor halshöggs
Försökets höjdpunkt kom när Landis bar in vita råttor på en bricka och bad försökspersonerna att skära halsen av dem med en kniv.
Till en början vägrade samtliga att lyda order, men efter en viss övertalning lyckades Landis få två tredjedelar av deltagarna att halshugga varsin gnagare – en uppgift som de med Landis ord utförde ”klumpigt och långsamt”.
Den tredjedel av gruppen som inte själva ville hålla i kniven, behövde bara titta på när Landis utförde det blodiga arbetet.
När Landis efteråt gick igenom de fotografier han hade tagit under experimentet kunde han konstatera att det fanns precis lika många olika sätt att uttrycka avsky och skräck, som det fanns försökspersoner.
9. Pojkar indoktrinerades medan de sov
”Mina naglar smakar förfärligt illa, mina naglar smakar förfärligt illa.” Den ramsan rabblade den amerikanske psykologiprofessorn Lawrence LeShan cirka 300 gånger per natt i sovsalen på ett sommarläger i delstaten New York 1942.
I salen låg 20 pojkar som alla bet på naglarna, men som var på avvänjning för sin ovana. Efter två veckors påverkan visade sömnförsöket goda resultat: Sju av pojkarna hade slutat med sin nervösa ovana.
Professorn drog slutsatsen att inlärning i sömnen var mycket effektivt för såväl behandling av sjukdomar som för inlärning. Senare skulle det dock visa sig att det troligen var LeShans blotta närvaro som hade skrämt pojkarna.
Liknande försök på 1950-talet visade att nattlig hjärntvätt av människor inte har någon mätbar effekt.
10. Tvåhövdad hund chockade världen
När ryssen Vladimir Demikhov år 1954 presenterade sin senaste skapelse för kirurgkollegerna på ett seminarium i Moskva, sände han chockvågor genom lokalen:
På ett bord stod en hund och viftade med svansen, och från djurets hals stack det ut två hundhuvuden – det ena kom från en valp vars huvud hade transplanterats in på en vuxen schäfers kropp.
Under de följande 15 åren skapade Demikhov ytterligare 19 hundar med två huvuden, men eftersom hundarnas immunförsvar bekämpade varandra levde inte något av djuren i mer än en månad.
Även om Demikhovs hundar mest påminde om en produkt från Frankensteins verkstad, fanns det en mening bakom galenskapen: Ryssens kirurgiska försök banade väg för hjärttransplantationer på människor.