Tycho Brahe satte stjärnhimlen på plats

Sommaren 1563 inträffar någonting som Tycho länge har sett fram emot.

Enligt de lärdas planettabeller, som anger planeternas framtida positioner, kommer Jupiter och Saturnus i augusti att korsa varandras banor. Denna himmelska balett ser Tycho fram emot att uppleva från sitt fönster i Leipzig.

Till sin förvåning upptäcker han dock att det finns ett oförlåtligt fel i läroböckerna. De har tagit miste på tidpunkten för planetpassagen. Den ena boken missar det korrekta datumet med ett par dygn, medan den andra tar miste med en hel månad.

Därmed står det klart för den unge stjärnskådaren att astronomin inte på långa vägar befinner sig på det stadium som han hade föreställt sig.

De verk som betraktas som de främsta auktoriteterna är knappt värda papperet de har tryckts på. Insikten ska få en avgörande betydelse för inte bara den sjuttonårige dansken, utan för naturvetenskapen i stort.

Den här dagen bestämmer sig nämligen Tycho Brahe för att han måste bygga upp astronomin från grunden och utföra betydligt mer tillförlitliga observationer. En av världens viktigaste astronomer blir till.

Tycho Brahe visste vad han ville

För den unge Tycho Brahe är det emellertid svårt att få gehör för sin passion. Han vet att hans föräldrar betraktar astronomi som en meningslös syssla.

De ser helst att Tycho gör karriär i statens tjänst, så de kommer utan tvivel att försöka få honom på bättre tankar om de upptäcker vad han håller på med.

Därför strävar han självsvåldigt efter sitt mål. Under de tre ungdomsåren i Leipzig för han minutiös logg över alla sina observationer och låter i hemlighet tillverka en sextant, som gör att han kan mäta vinkeln mellan stjärnorna och därmed avgöra deras position på himlen.

Den unge Brahe är övertygad om sin förmåga, och han siktar högt. Hans plan är, förutom att korrigera planettabellerna, att skapa en katalog över stjärnorna och deras positioner utan de graverande fel och brister som han har upptäckt i de befintliga tabellerna.

Det är en enorm uppgift. Vid sidan av astronomin ägnar han sig även åt att göra horoskop. Liksom många andra människor på 1500-talet är Brahe övertygad om att stjärnorna och planeterna har en direkt inverkan på människorna och deras öde.

Den unge mannen ägnar också tid åt alkemi eller ”jordisk astronomi”, som han betecknar den. I sin jakt på verksamma läkemedel gör Brahe mängder av kemiska experiment med örter, mineraler och metaller.

Han är övertygad om att naturen innehåller botemedel mot varje upptänklig åkomma och att läkemedlen därför finns bokstavligt talat framför näsan på oss.

Ny stjärna lyser upp på himlen

De astrologiska och alkemistiska sysslorna lägger han emellertid åt sidan den 11 november 1572. Då inträffar ännu en avgörande händelse i Tycho Brahes liv.

Han vistas nu hos sin onkel på Herrevads kloster i Skåne och när han framåt kvällen genar över gårdsplanen får han syn på en ny stjärna i stjärnbilden Cassiopeia.

En uppskakad Brahe, som inte tror sina egna ögon, kallar på tjänstefolket, som bekräftar den mystiska synen. Ivrigt ropar han även på bönder som råkar passera förbi, och förbryllade av Brahes upphetsning instämmer de.

Jo, de kan mycket väl se den strålande stjärnan. Nej, de har inte heller lagt märke till den tidigare. Medan Brahe hänfört stirrar på den gåtfulla stjärnan anstränger han sig för att försöka förstå vad det är han bevittnar.

Enligt expertisen är stjärnhimlen evigt oföränderlig, ett resultat av Guds färdiga skapelse. Att en ny stjärna plötsligt kan tändas strider mot alla de astronomiska kunskaper som har varit accepterade sedan antiken.

Ju mer Brahe funderar på fenomenet, desto mer övertygad känner han sig om att han är en epokgörande insikt på spåret.

Under de följande månaderna håller han noga uppsikt över den nya stjärnan, som han beskriver som ”det största under som har visat sig i hela naturen sedan världens tillkomst”.

I maj 1573 ger den nu tjugosexårige Brahe ut en bok om sina iakttagelser, De nova stella, ”Om den nya stjärnan”. I den gör han det revolutionerande konstaterandet att den etablerade föreställningen om en oföränderlig stjärnhimmel inte stämmer överens med verkligheten.

I sin bok slår han fast att universum inte är statiskt, vilket vetenskapen har ansett sedan antiken, utan att det faktiskt kan ske förändringar inom den himmelska domänen.

Den revolutionerande upptäckten får inte bara den accepterade världsbilden att krackelera, utan väcker även uppseende i det lärda Europa.

Senare forskning har visat att det som Tycho Brahe observerade inte var en ny stjärna, utan i själva verket en mycket gammal, döende stjärna som exploderade i det allra sista stadiet av sitt liv.

Därför lyste stjärnan betydligt kraftigare än normalt, vilket gjorde det möjligt för Brahe att se den från jorden. Fenomenet har senare fått namnet supernova efter Brahes ursprungliga beteckning.

Kungen skänker Ven till Tycho Brahe

Tack vare sitt banbrytande verk går Tycho Brahe från att vara en okänd astronom till att i vida kretsar erkännas som vetenskapsman.

Från jordens alla hörn väller det plötsligt in inbjudningar om att hålla föreläsningar om den uppseendeväckande upptäckten.

Erkännandet väcker en viss stolthet hemma hos föräldrarna, men samtidigt har Tycho Brahe, till familjens och hela adelns besvikelse, blivit förälskad i prästdottern Kirsten Jørgensdatter, som inte är adlig.

Brahe kunde inte ingå ett traditionellt äktenskap med Kirsten utan att förlora sina adliga privilegier, så paret bodde tillsammans på familjens gods i ett så kallat morganatiskt äktenskap, vilket även kallas att gifta sig ”till vänster”.

Faktum är att Kirsten är gravid när De nova stella publiceras. Under de följande tio åren ska de få åtta barn tillsammans, men i de fina kretsar som Brahe själv tillhörde sågs förhållandet med en kvinna ur ett lägre stånd inte bara med oblida ögon. Det betraktades som en kränkning av adliga normer och allmän moral.

Brahe låter sig emellertid inte påverkas av den kylslagna behandlingen han får av sina adliga fränder. Han har viktigare saker att tänka på.

Han funderar rentav på att emigrera för att slippa allt bråk och besvär – som han skriver till en vän, ”tråkiga vänner som stjäl av min tid” – och kunna fortsätta med sitt vetenskapliga arbete.

Planerna rubbas emellertid av Danmarks kung Fredrik II, som hyser stor kärlek till vetenskap och har en bra relation till familjen Brahe, som i generationer har suttit i det så kallade riksrådet.

När han får nys om att vetenskapsmannen som kastar glans över nationen överväger att lämna landet, presenterar han ett erbjudande som Brahe omöjligt kan tacka nej till.

I ett brev som överlämnas till Tycho Brahe av en kurir på morgonen den 11 februari 1576 befaller kungen att Brahe omgående infinner sig hos honom för en privat audiens. Strax före solnedgången samma dag träffar Brahe regenten.

”Jag vistades nyligen på det slott jag bygger i Helsingör”, inleder kungen med hänvisning till Kronborg.

”Jag tittade ut genom fönstren och fick syn på den lilla ön Ven. Det föll mig in att ön vore synnerligen väl lämpad för era astronomistudier, eftersom den ligger högt och avskilt.”

Kungen meddelar att han med glädje skänker ön till Brahe som län, så att han kan göra sina observationer i fred.

”Tänk på saken i några dagar och kom sedan och berätta vad du har beslutat”, säger kungen. Samtidigt försäkrar han att Brahe utöver att få ön för ingenting också ska få medel för att uppföra en passande bostad plus lön.

I gengäld begär kungen endast att Brahe gör en årlig almanacka, ställer horoskop och framställer medicin åt hovet. Brahe är överrumplad och tacksam för den generösa gesten.

Han kan tydligt se möjligheterna på Ven, som ligger avsides i sundet mellan Danmark och Skåne, så den 18 februari 1576 meddelar han kungen att han accepterar erbjudandet.

Endast fyra dagar senare ankrar den tjugonioårige astronomen vid Ven. Samma kväll observerar han för första gången himlen från ön, som under många år ska bli hans personliga kungarike.

Forskningscentrum tar form

Som nybliven länsherre har Tycho Brahe domsrätt över öns invånare.

Det rör sig om tvåhundra personer fördelade på knappt femtio bondefamiljer som är vana vid att sköta sig själva och bruka sin jord utan att några herrar bestämmer över dem.

Nu gruvar de sig för vad de nya tiderna ska medföra – på goda grunder, ska det visa sig. Som öns länsherre är Brahe nämligen i sin fulla rätt att beordra undersåtarna att arbeta, och den rätten utnyttjar han med en gång.

Varenda gård och vartenda hus blir skyldigt att bidra med en man för två dagars oavlönat tvångsarbete i veckan, från soluppgång till solnedgång. De motvilliga bönderna får i uppgift att bygga Brahes naturvetenskapliga forskningscentrum Uraniborg.

Med hjälp av ett flertal skickliga hantverkare och konstnärer skjuter det snabbt upp ett praktfullt renässansslott omgivet av en överdådig trädgårdsanläggning.

Samtidigt som Uraniborg tar form börjar Brahe konstruera instrument för exakta mätningar av himlakropparnas position.

Efter några år har Brahe kombinerat sina egna kunskaper och sina närmast obegränsade resurser för att konstruera den bästa observationsutrustning någon skådat.

Han har kvadranter, sextanter och liknande instrument i alla upptänkliga varianter och storlekar. Av Europas skickligaste urmakare beställer Brahe några av världens mest exakta kronometrar, och framför allt har han en 1,5 meter stor, klotrund himmelsglob, som intar hedersplatsen i slottets bibliotek.

Varje gång Brahe upptäcker en ny stjärna markerar han dess position på globen, som med tiden blir en av de mest beundrade sevärdheterna för de många gäster som vallfärdar till ön.

En komet visar sig

Den första stora astronomiska upptäckten på Ven, och den tredje betydelsefulla i Brahes liv, gör han i skymningen den 13 november 1577.

Medan han fångar fisk till kvällsmaten i en av dammarna vid Uraniborg spanar han sin vana trogen mot himlen, där han får syn på en blek stjärna i väster.

Brahe har aldrig sett stjärnan tidigare, och medan skymningen övergår i natt framträder gradvis en lång, rödaktig svans bakom himlakroppen.

Brahe har fått syn på sitt livs första komet, och under två och en halv månad observerar han den flitigt.

Minsta detalj och rörelse noteras med fjäderpenna och bläck i hans slitna anteckningsbok, som är så välanvänd att sidorna knappt sitter ihop längre.

Kometer är inget okänt fenomen. Det fanns berättelser om dem redan under antiken, då kropparna, som rör sig över himlen, vanligen betraktades som himlakroppar som hör hemma i sfären mellan jorden och månen.

Efter ingående studier och beräkningar kan Brahe emellertid slå fast att kometen befinner sig längre bort än månen. Därmed står han med ännu ett vittnesbörd om att himlarymden på andra sidan månen är föränderlig.

Precis som var fallet med den nya stjärnan från 1572 inträffar det emellanåt förändringar som ”strider mot naturens sedvana”, som Brahe skriver i ett vetenskapligt verk om kometen.

”Det kan med tillräcklig säkerhet slås fast att himlen är genomskinlig, klar och inte fylld med fasta sfärer”, poängterar Brahe i verket. Därmed har han kommit fram till ytterligare en epokgörande insikt.

I årtusenden har det betraktats som en självklarhet att universum är uppbyggt av klotformade, ogenomträngliga sfärer, som ständigt roterar och för med sig var sin planet i en fast bana.

Brahe har emellertid funnit att kometen i själva verket korsar sfärerna och att himlasfärerna därför omöjligt kan vara ogenomträngliga.

”Vi har inte någon egentlig kunskap om hela himlens materia eller natur”, konstaterar forskaren klarsynt.

Pengar strömmar in

Brahe firar visserligen hela tiden nya vetenskapliga triumfer, men han stöter på motgångar i sitt lilla rike i Öresund.

Bönderna, som är missnöjda med den tunga arbetsbörda han ålagt dem, beklagar sig över att de knappt har tid att sköta sina egna gårdar.

Det ansträngda förhållandet blir inte bättre av att Brahe beter sig som en tyrann och låter prygla sina undersåtar eller kastar dem i fängelsehålan om de klagar över hur de behandlas.

Det år inte många som accepterar en sådan behandling i det långa loppet, och efter hand börjar bönderna lämna ön. Det blir ett stort problem för vetenskapsmannen, eftersom varje bonde som lämnar Ven innebär en förlust av arbetskraft.

Brahe beklagar sig för kungen, som stöder astronomen och förbjuder bönderna att resa från ön. Samtidigt underlättar kungen Brahes arbete ytterligare genom att förkunna att bönderna själva måste se till att underhålla öns diken och staket.

Om bönderna inte uppfyller sina förpliktelser vankas det dryga böter, eller så konfiskeras deras ägodelar, däribland hästar och vagnar.

Samtidigt kan Brahe glädjas åt att hans nyetablerade forskningscentrum är en stor framgång som lockar både inhemska och utländska vetenskapliga begåvningar.

Uraniborg fungerar också som en magnet på regenter och vetenskapsmän, som smickrade tar emot inbjudningar att besöka Tychos ö.

Med tiden omfattar hans vetenskapliga stab över hundra begåvade medarbetare. Brahe förväntar sig disciplin i arbetet och tolererar inga tecken på bristande entusiasm.

När en av hans assistenter efter en lång natts observationer noterar i sitt protokoll att arbetet slutligen fick avbrytas ”på grund av moln”, tillfogar Brahe spydigt ”och lathet”. Uraniborg styrs med järnhand, men arbetet bär frukt.

Under årens lopp skaffar sig Brahe och hans assistenter mer exakta kunskaper om solens och månens banor. De lyckas precisera tidpunkten för vår- och höstdagjämningen och de anger de exakta positionerna för över tusen stjärnor.

Forskningen underlättas av de förmögenheter som Brahe spenderar på bland annat instrument, bokutgivningar, nya byggnader och överdådiga gästabud.

I Fredrik II har han under många år en trofast och givmild välgörare, som mer än gärna skjuter till resurser till Ven. Som ett extra privilegium tilldelas Brahe alltfler län med tillhörande intäkter.

Totalt erhåller astronomen motsvarande en till två procent av kungariket Danmarks statsbudget. Därmed är Brahe sin tids mest gynnade vetenskapsman.

Tycho Brahes stjärna dalar

Tycho Brahe får med åren stort anseende i världens astronomiska kretsar, men förmågan att tyda tecknen i solen och månen tycks inte omfatta det egna horoskopet.

Därför upptäcker den store vetenskapsmannen för sent att hans egen stjärna är i hastigt nedåtgående.

Medan Brahe har fullt upp med sina mätningar försummar han å det grövsta sina plikter som kunglig länsherre. Han ansvarar till exempel för fyrtornet på Kullaberg på den skånska sidan sundet, men fyren är aldrig tänd, vilket utsätter sjöfarare för livsfara.

Samtidigt håller taket på det kungliga kapellet i domkyrkan i Roskilde på att kollapsa, fastän Brahe har lovat att åtgärda det.

Trots att klagomålen väller in från alla möjliga håll anser Brahe inte att han behöver bry sig om dem, eftersom han har viktig vetenskap att ägna sig åt. Den arrogansen kommer att stå honom dyrt.

När hans kungliga välgörare Fredrik II avlider år 1588 är det slut med positiv särbehandling och frikostighet.

Den tidigare monarken hade antagligen hållit sin skyddande hand över Brahe ännu en gång, men i och med tronskiftet försvinner Brahes säkerhet.

Den nye regenten Kristian IV är bara elva år när han kommer till makten, så riket styrs av en förmyndarregering tills han blir myndig.

Regeringen består av konservativa adelsmän, som inte har mycket till övers för den arrogante, enormt välavlönade vetenskapsmannen. Regeringen upprörs framför allt av att Brahe försummar att rusta upp det fallfärdiga kapellet.

Inte ens efter det att unge kung Kristian år 1593 har besökt kapellet och personligen fått regeringsrådet att påminna Brahe om hans förpliktelser sätter astronomen av pengar till projektet.

Dessutom pressas Brahe av kyrkans folk och adeln, som kritiserar Brahes inofficiella, och i deras ögon provocerande omoraliska, äktenskap med en icke-adlig kvinna.

Det blir inte bättre av att Vens bönder fortsätter att beklaga sig över att Brahe förtrycker dem. En av Brahes mer skräckinjagande motståndare är den unge kungens närmaste rådgivare Christian Friis, som blir kansler år 1596.

Den djupt religiöse Friis är helt emot Brahes vetenskap och förnuftsbaserade tolkning av kristendomen.

När kanslern får veta att Brahe har befallt prästen på Ven att utelämna djävulsutdrivningen vid förrättandet av dopet stärks hans uppfattning att vetenskapsmannen står för allt det som han betraktar som farligt.

Kristian IV är nitton år och myndig när Friis blir kansler, men den unge kungen är mer intresserad av krig än av vetenskap.

Friis behöver därför bara påminna kungen om Brahes många försummade plikter för att förmå honom att slutgiltigt vända Tycho Brahe ryggen.

Rättegångar inleds mot personer i Brahes närhet och han fråntas sina län och intäkter.

Han försöker kämpa emot, men kampanjen för att smutskasta hans rykte är omfattande, och utan det generösa ekonomiska stöd han tidigare fått skakar hela grundvalen för forskningscentrumet på Ven.

Efter tjugo flitiga år på ön tvingas Europas ledande astronom se sitt livsverk raseras. I juni 1597 lämnar han Danmark i besvikelse över att han inte får det erkännande han tycker sig förtjäna.

Brahe känner sig förrådd och skriver i en dikt ett par månader senare: ”Danmark, vad har jag gjort dig, att bort så grymt du mig stöter? Hur kan, o fädernesland, du mig behandla som fiende?”

Sliten Tycho Brahe drar sin sista suck

Brahe lämnar Danmark på ett hyrt fartyg tillsammans med sin hustru, de sex barnen och de instrument som kan monteras isär.

Han skriver ett förtvivlat brev till Kristian IV för att få tillbaka sin ställning, men kungen blir förnärmad av Brahes överlägsna ton och hotet om att resa sin väg.

Kungen svarar att Brahe inte har något arbete att hämta förrän han visar sin underdånighet ”som en tjänare bör”.

Brahe vägrar, och efter en period som präglas av osäkerhet och dystra utsikter för den fortsatta karriären anställs han år 1599 som hovastronom i Prag, hos den mäktige kejsaren Rudolf II, som inte kan begripa att den danske kungen har låtit en så klok man lämna riket.

I sin nya ställning tar Brahe den lovande tyske astronomen och matematikern Johannes Kepler som assistent. Kepler anförtros uppgiften att utifrån Brahes observationer formulera en ny hypotes för Mars bana.

Kepler har stor respekt för Brahes metoder, som han betraktar som astronomins framtid. På det personliga planet präglas emellertid männens relation av konflikter.

Brahes arroganta stil chockar Kepler, som skriver till sin gamle lärare i Tyskland: ”Den som vill arbeta tillsammans med Tycho Brahe utsätter sig dagligen för de grövsta förolämpningar.”

Efter att ha förlorat sitt imponerande forskningscentrum är Brahe olycklig i sin nya miljö.

Kejsar Rudolf hade lovat honom en bra lön och gynnsamma arbetsvillkor, men flera påtvingade flyttar och ekonomiska begränsningar får snart de rundhänta löftena att framstå som tomma ord.

När den besvikne, utmattade Brahe precis har börjat se sig om efter en mer lockande arbetsgivare hinner ödet ifatt honom.

Under en middag hos en vän den 13 oktober 1601 känner den femtiofyraårige vetenskapsmannen att urinblåsan blir plågsamt spänd.

När Brahe kommer hem förvärras hans tillstånd. Han kan nu varken sova eller kissa och plågas stundtals av olidlig smärta.

Större delen av hans observationer har ännu inte publicerats och under de sista timmarnas feberyra utbrister Brahe vid upprepade tillfällen: ”Har jag då levt förgäves?”

Svaret hann han aldrig få, men flera århundraden senare stod det klart att Tycho Brahe definitivt inte levde förgäves.

Under trettioåtta år satte han tusen stjärnor på rätt plats på himlavalvet och lade den vetenskapliga grunden för astronomin.

När den store dansken på morgonen den 24 oktober 1601 drog sin sista suck slocknade en av historiens klarast lysande stjärnor på den naturvetenskapliga himlen.