”Och se nu här, mina herrar!” Med en snabb, triumferande rörelse öppnade kemisten James Price sin smältdegel och tog ut en liten klump av renaste guld.
Det gick ett sus genom den förnäma församlingen åhörare, och alla fick lov att känna på den lilla klumpen. De enades snabbt om att de just hade bevittnat ett mirakel.
Uppvisningen var det dittills finaste ögonblicket i James Prices karriär.
Under sommaren 1782 hade ryktet snabbt spridit sig i London att en ung och lovande vetenskapsman hade lyckats omvandla kvicksilver till guld.
Nu hade också flera framträdande teologer, två mästare inom guldraffinering samt en handfull medlemmar av överhuset låtit sig övertygas.
Under hela processen hade de noggrant följt varenda rörelse som Price hade gjort, och självaste lord Palmerston, kommissionär vid finansministeriet, hade fått väga upp det mystiska röda pulver som senare ströddes över kvicksilvret – och som enligt Price var en del av hemligheten bakom omvandlingen till guld.
Religion blandas med vetenskap Med sitt röda pulver, kvicksilvret och den glödheta smältdegeln utnyttjade James Price alla traditioner inom alkemisternas urgamla konst.
Målet var oftast att få fram guld eller att uppnå evigt liv. I flera tusen år hade män och kvinnor slitit i lågornas sken och kokat bland annat hår, exkrementer, saliv och koppar.
De hade även åkallat gudarnas hjälp för att få fram det dyrbara guldet.
De första alkemisterna, som lade grunden till den europeiska alkemisttraditionen, kan spåras ända tillbaka till staden Alexandria några hundra år före Kristus.
Den stora staden låg vid Medelhavets kust – som en brusande metropol, där romersk kultur blandades med egyptiska traditioner och judisk religion.
Utanför staden tornade det drygt 100 meter höga fyrtornet på Faros upp sig. Det betraktades som ett av världens sju underverk.
Inne i Alexandria låg världens största bibliotek, som hade gjort staden till ett lärdomscentrum för hela Medelhavsområdet. I den här miljön tilläts alkemisterna smälta samman alla trosriktningar och blanda dem med tidens vetenskap.
De första texterna om alkemi talar om sägenomspunna personer, bland andra judinnan Maria och en man vid namn Demokritos som båda experimenterade med alkemi.
Historikerna känner till ytterst lite om dessa personer, men enligt legenden fick Demokritos sina alkemistiska färdigheter genom en gudomlig uppenbarelse. Han började blanda koppar, kvicksilver, arsenik, svavel och zinkoxid för att uppnå allt möjligt – från ett renare sinne till rent guld.
Världen bestod av fyra element
De första alkemisterna inspirerades av den grekiske filosofen Aristoteles som ansåg att allting bestod av jord, luft, eld och vatten i bestämda proportioner. För att bevisa teorin behövde alkemisterna bara ta en bit trä och sticka in den i lågorna.
I takt med att träet värmdes upp, började det droppa en vätska från dess ådror – trä borde alltså innehålla vatten.
Strax därpå började träet att ryka – alltså innehöll det luft.
Till slut antändes träet, varför det också måste innehålla eld. När elden hade brunnit tillräckligt länge blev träet till aska – ett slags jord. I och med detta var cirkeln sluten och teorin ansågs vara bevisad.
Alkemisterna ansåg samtidigt att allt material bar på en gudomlig strävan mot större fullkomlighet.
Alkemins konst bestod i att hjälpa till exempel koppar eller kvicksilver att bli till guld genom att rubba dess sammansättning av jord, luft, eld och vatten.
Guld var gudomligt
Att just guld blev målet för alkemisternas strävan var ingen slump. Långt innan de första guldmynten hade präglats i stadsstaten Lydien i Mindre Asien på 600-talet före Kristus utvann faraonerna guld från Nilens sand. Guld var vackert och skimrande, och även mycket tidiga kulturer tillskrev metallen gudomliga egenskaper när de fann den i naturen.
Den gyllene metallen var som ett korn av solsken, och den som ägde guldet ägde därmed också en del av solen – livets viktigaste källa.
Det var därför naturligt att även alkemisterna omkring Alexandria jagade guldet.
Deras arbete och kunskap fick dock ett tvärt slut, när biblioteket i Alexandria brann år 47 före Kristus och de omkring 500000 skriftrullarna antingen gick upp i rök då eller senare försvann, när Egypten erövrades av romarna år 30 före Kristus.
Vad européerna förlorade samlades så småningom in av araberna, och i slutet av 700-talet blev Bagdad centrum för kemiska experiment. Staden var en skimrande oas av palats och lummiga trädgårdar, och vid Tigrisflodens bräddar vandrade Jabir ibn Hayyan – i Västvärlden känd som Geber.
Han var kalifens hovläkare och var mycket kunnig inom de flesta ämnen, från astronomi och musik till filosofi, geologi och alkemi.
Geber var praktiskt lagd och ansåg att all kunskap skulle prövas genom experiment.
Hans laboratorium var utrustat med ugnar, smältdeglar, ångkokare, trattar och kolvar, och det sjöd och bubblade överallt, medan Geber funderade ut nya försök.
Han kände till och erkände Aristoteles teori om jord, eld, luft och vatten men förfinade många av teorierna och genomförde många fler experiment än de första alkemisterna.
Genom att blanda vitriol med alun och salpeter upptäckte Geber salpetersyran, och han var den förste att isolera och beskriva grundämnen som antimon och vismut.
Han fann det giftiga ämnet arsenik genom att värma upp ett giftigt mineral.
Vissa av ämnena använde Geber bland annat som rostskyddsmedel eller för att impregnera läder och kläder.
Geber hade stora förväntningar på sina experiment. Han drömde om att skapa ormar, skorpioner och människor – och guld – i sina smältdeglar och provrör.
Men den hårt arbetande vetenskapsmannen lyckades inte med någotdera. När kalif Harun ar-Rashid tillträdde kom Geber i kläm i maktkampen.
Trots sina stora bedrifter landsförvisades han och utropades till statens fiende.
Genom sitt experimenterande ansågs dock Geber fortfarande vara sin tids störste alkemist, och han inspirerade till många praktiska experiment i många hundra år.