Den tyske alkemisten Hennig Brand upptäckte år 1669 ett vitt ämne som lyste i mörkret. Utan att veta om det hade han funnit grundämnet fosfor, när han värmde upp urin i en glaskolv.

Trollkarlar grundade den moderna vetenskapen

I över 2000 år satt alkemisterna och kokade, indunstade och löste upp allt från blod och urin till ägg och kvicksilver. Drömmen om guld och evigt liv förblev en dröm, men de upptäckte flera grundämnen och lade grunden till kemin och medicinen.

6 januari 2010 av Erik Bork

”Och se nu här, mina herrar!” Med en snabb, triumferande rörelse öppnade kemisten ­James Price sin smältdegel och tog ut en liten klump av renaste guld. Det gick ett sus genom den förnäma­ församlingen åhörare, och alla fick lov att känna på den lilla klumpen. De enades snabbt om att de just hade bevittnat ett mirakel.

Uppvisningen var det dittills finaste ögonblicket i James Prices karriär. Under sommaren 1782 hade ryktet snabbt spridit sig i London att en ung och lovande vetenskapsman hade lyckats omvandla kvicksilver till guld.

Nu hade också flera framträdande teologer, två mästare inom guldraffinering samt en handfull medlemmar av överhuset låtit sig övertygas. Under hela processen hade de noggrant följt varenda rörelse som Price hade gjort, och självaste lord Palmerston, kommissionär vid finansministeriet, hade fått väga upp det mystiska röda pulver som senare ströddes över kvicksilvret – och som enligt Price var en del av hemligheten bakom omvandlingen till guld.

Religion blandas med vetenskap Med sitt röda pulver, kvicksilvret och den glödheta smältdegeln utnyttjade James Price alla traditioner inom alkemisternas urgamla konst. Målet var ­oftast att få fram guld eller att uppnå evigt liv. I flera tusen år hade män och kvinnor slitit i lågornas sken och kokat bland annat hår, exkrementer, saliv och koppar. De hade även åkallat gudarnas hjälp för att få fram det dyrbara guldet.

De första alkemisterna, som lade grunden till den europeiska alkemist­traditionen, kan spåras ända tillbaka till staden Alexandria några hundra år före Kristus.

Den stora staden låg vid Medelhavets kust – som en brusande metropol, där romersk kultur blandades med egyptiska traditioner och judisk religion. Utanför staden tornade det drygt 100 meter höga­ fyrtornet på Faros upp sig. Det betraktades som ett av världens sju underverk. Inne i Alexandria låg världens största bibliotek, som hade gjort staden till ett lärdomscentrum för hela Medelhavs­området. I den här miljön tilläts alkemisterna smälta samman alla trosriktningar och blanda dem med tidens vetenskap.

De första texterna om alkemi talar om sägenomspunna personer, bland andra judinnan Maria och en man vid namn Demokritos som båda experimenterade med alkemi. Historikerna känner till ytterst lite om dessa personer, men enligt legenden fick Demokritos sina alkemistiska färdigheter genom en gudomlig uppen­barelse. Han började blanda koppar, kvicksilver, arsenik, svavel och zinkoxid för att uppnå allt möjligt – från ett renare sinne till rent guld.

Världen bestod av fyra element

De första alkemisterna inspirerades av den grekiske filosofen Aristoteles som ansåg att allting bestod av jord, luft, eld och vatten i bestämda proportioner. För att bevisa teorin behövde alkemisterna bara ta en bit trä och sticka in den i lågorna.

I takt med att träet värmdes upp, började det droppa en vätska från dess ådror – trä borde alltså innehålla vatten. Strax därpå började träet att ryka – alltså innehöll det luft. Till slut antändes träet, varför det också måste innehålla eld. När elden hade brunnit tillräckligt länge blev träet till aska – ett slags jord. I och med detta var cirkeln sluten och teorin ansågs vara bevisad.

Alkemisterna ansåg samtidigt att allt material bar på en gudomlig strävan mot större fullkomlighet. Alkemins konst bestod i att hjälpa till exempel koppar eller kvicksilver att bli till guld genom att rubba­ dess sammansättning av jord, luft, eld och vatten.

Guld var gudomligt

Att just guld blev målet för alkemisternas strävan var ingen slump. Långt innan­ de första guldmynten hade präglats i stadsstaten Lydien i Mindre Asien på 600-talet före Kristus utvann faraonerna guld från Nilens sand. Guld var vackert och skimrande, och även mycket tidiga kulturer tillskrev metallen gudomliga egenskaper när de fann den i naturen. Den gyllene metallen var som ett korn av solsken, och den som ägde guldet ägde­ därmed också en del av solen – livets viktigaste­ källa.

Det var därför naturligt att även alkemisterna omkring Alexandria jagade guldet. Deras arbete och kunskap fick dock ett tvärt slut, när biblioteket i Alexandria brann år 47 före Kristus och de omkring 500000 skriftrullarna antingen gick upp i rök då eller senare försvann, när Egypten erövrades av romarna år 30 före Kristus.

Vad européerna förlorade samlades så småningom in av araberna, och i ­slutet av 700-talet blev Bagdad centrum för kemiska experi­ment. Staden var en skimrande oas av palats och lummiga trädgårdar, och vid Tigrisflodens ­bräddar vandrade Jabir ibn Hayyan – i Västvärlden känd som Geber. Han var kalifens hovläkare och var mycket kunnig inom de flesta ämnen, från astronomi och musik till filosofi, geologi och alkemi.

Geber var praktiskt lagd och ansåg att all kunskap skulle prövas genom experiment. Hans laboratorium var utrustat med ugnar, smältdeglar, ångkokare, trattar och kolvar, och det sjöd och bubblade överallt, medan Geber funderade ut nya försök. Han kände till och erkände Aristoteles teori om jord, eld, luft och vatten men förfinade många av teorierna och genomförde många fler experiment än de första alkemisterna.

Genom att blanda vitriol med alun och salpeter upptäckte Geber salpetersyran, och han var den förste att isolera och beskriva grundämnen som antimon och vismut. Han fann det giftiga ämnet arsenik genom att värma upp ett giftigt mineral. Vissa av ämnena använde Geber bland annat som rostskyddsmedel eller för att impregnera läder och kläder.

Geber hade stora förväntningar på ­sina experiment. Han drömde om att skapa ormar, skorpioner och människor – och guld – i sina smältdeglar och provrör. Men den hårt arbetande vetenskapsmannen lyckades inte med någotdera. När kalif Harun ar-Rashid tillträdde kom Geber i kläm i maktkampen. Trots sina stora bedrifter landsförvisades han och utropades till statens fiende.
Genom sitt experimenterande ansågs dock Geber fortfarande ­vara sin tids störste alkemist, och han inspirerade till många praktiska experiment i många hundra år.

Riddarna tog alkemin till Europa

700-talet. Mellanösterns alkemister tog över efter de första europeiska alkemisterna och upptäckte bland andra grundämnet antimon.

Gebers och de övriga arabiska alkemisternas recept och beskrivningar fanns med i bagaget, när korstågens riddare återvände hem till Europa från Mellanöstern på 1200-talet. Det skulle dock gå lång tid innan européerna på allvar fångades av alkemin. Efter flera hundra år, då kyrkan fastställt den vetenskapliga dagordningen, vällde en våg av förnyelse och återfödelse in över den europeiska kontinenten. Konst, religion och vetenskap gick igenom omvälvande förändringar.

Renässansens lärde i Europa började sätta sig själva i centrum i stället för Gud, och den nya världsbilden passade bra ihop med alkemin, enligt vilken varje människa kanske skulle kunna bygga upp sin egen rikedom bara genom att strö lite kvicksilver i en smältdegel.

”Pustarna” tog över

Ugnar och blåsbälgar ställdes upp överallt på vindar och i trånga källare under 1500- och 1600-talen, då även vanliga män – och kvinnor – kastade sig in i jakten på guld. Deras flitiga användande av blåsbälgar gav dem öknamnet ”pustarna” – men de lärda alkemisterna hade inte särskilt mycket till övers för dem.

”De söker blott att skapa guld, medan sanna filosofer endast önskar kunskap. De förra framställer enkla tinkturer och dumheter. De senare strävar efter tingens principer”, som en av de lärde spydigt skrev.

Europas furstar och kungar var också uppslukade av alkemin och betalade svindlande löner till sina egna grupper av ”pustare”. Makthavarna var inte heller intresserade av alkemin på grund av ”tingens principer”, utan hoppades att deras anställda en dag skulle framställa guld och på så vis ge dem ännu mer makt och rikedom.

En av dessa var Frankrikes kung Henrik IV, som anställde flera alkemister. Det övergripande målet var att framställa guld, men alkemisterna arbetade även med att återuppliva växter som hade brunnit – i hopp om att kungen skulle kunna återuppstå efter domedagen.

En annan kung med förkärlek för ­alkemister var Skottlands kung Jakob IV, som var så generös med lönen att alkemister från hela Europa flockades vid slottets portar.

Jakob satsade framför allt på en fransk läkare vid namn John Damian, som år 1501 anställdes som chefsalkemist för att övervaka slottets många smältugnar. Damian tog med glädje denna tjänst. Han fick inte bara en furstlig lön utan alla tänkbara bekvämligheter, bland annat lammskinnsfodrade kappor och en gobelängklädd himmelssäng.

På kvällarna var han kungens kortspelspartner, och på dagarna var det Damians jobb att se till att ugnarna oavbrutet smälte metaller – dock utan att han någonsin lyckades få fram ett enda gram guld åt Jakob IV.

Trots detta upphörde aldrig kungens tilltro till honom, inte ens när Damien påstod att han kunde flyga till Frankrike och sedan kastade sig ut för vallgraven iförd ett par hemgjorda vingar av hönsfjädrar. I stället för en flygtur slutade äventyret med ett brutet ben.

Medicin och alkemi

Långt större betydelse för alkemin och vetenskapen fick schweizaren Paracelsus. På 1500-talet utbildade han sig till läkare och vandrade sedan runt i större delen av Europa och undervisade i medi­cin och alkemi.

Paracelsus var övertygad om att fysisk hälsa byggde på harmoni mellan naturen och människans inre – och att alla obalanser kunde korrigeras med kemins hjälp. Paracelsus var i och med detta den förste som vidgade begreppet alkemi till att även omfatta en tidig form av farmakologisk vetenskap.

”Många har sagt att alkemi handlar om skapelsen av guld och silver. Det är inte mitt mål, i stället är alkemi en metod för att undersöka vilken kraft och makt som ligger i medicin”, skrev den schweiziske alkemisten.

I stället för att hälla svavel, kvicksilver, järn och andra ämnen i lågorna blandade Paracelsus ihop ingredienserna och hällde dem i munnen på sina patienter. Detta var botemedlet mot bland annat den fruktade sjukdomen syfilis, menade han. Han uppfann också ett smärtstillande medel med extrakt från vallmon.

Paracelsus var dock långt ifrån en vetenskapsman i modern mening. Liksom Geber i 700-talets Bagdad var han övertygad om att han skulle kunna skapa en konstgjord människa i ett laboratorium.

Receptet krävde att människosäd placerades i en lufttät behållare tillsammans med hästgödsel i 40 dagar. Resultatet skulle sedan utsättas för magnetism. Redan vid det stadiet borde man kunna se en levande så kallad homunculus, en mycket liten människa, som sedan skulle matas med människoblod i 40 veckor för att bli till ett komplett människobarn. Paracelsus jordiska liv fick ett tvärt slut i Salzburg år 1541. Onda tungor hävdade att han fallit ned för en trappa efter att ha druckit, medan andra sade att alkemisten till sist lyckats uppfinna ett livselixir och nu för alltid vandrade runt på de europeiska landsvägarna.

Recepten skrevs i kod

1500-talet. Flera av Europas kungar intresserade sig för alkemi och lejde stora grupper av alkemister för att hitta receptet på guld.

Trots att Paracelsus och hans efterföljare började experimentera med kemins inverkan på människor, lämnade de efter sig ytterst lite konkret dokumentation över sitt slitsamma arbete.

Alkemins författare hade i stället en stark tradition av att maskera sina beskrivningar och recept under en dim­ridå av symboler och metaforer. Många av skrifterna är så otydliga och tvetydiga att de framstår som mysterier.

Ett av de mest berömda exemplen är Mutus Liber, (den stumma boken, reds anm.) från 1677 som via 15 illustrationer sägs ge receptet på de vises sten, som kan omvandla andra metaller till guld. På teckningarna, utförda av den franske apotekaren Isaac Baulot, uppträder både bevingade änglar, brinnande människor och mystiska djur, medan alke­mister destillerar dagg eller utvinner sol- och månessens.

Helt kryptiskt blir receptet på de sista teckningarna, där de vises sten slutligen skapas, men där konstnären har gjort bildsviten så obegriplig att ingen ännu har lyckats lösa gåtan.

För alkemisterna var det invecklade språket tänkt att hålla amatöralkemister utanför, så att endast de mest uthålliga och sanna mästarna fick inblick i den stora visdomen.

De betonade att alkemi inte bara handlade om eld i en ässja eller nedsmälta metaller. Den var även en andlig strävan, där guld i slutänden antingen kunde komma ut ur elden eller också komma från en ängel som följde alkemistens arbete.

Kunskap gjorde upp med religionen

Den religiösa dimensionen försvann dock, när den moderna vetenskapens principer tog form under 1600-talet. Det skedde bland annat tack vare filo­sofen Francis Bacon, matematikern och astronomen Sir Isaac Newton och den irländske kemisten och fysikern Robert Boyle.

I synnerhet Boyle, som anses vara den förste moderne kemisten, spelade en väsentlig roll i övergången från alkemins diffusa mystik till sakliga, kontrollerade experiment, eftersom han ivrigt sysslade med båda delarna.

I mitten av 1600-talet utvecklade han en luftpump, och i skenet av levande ljus satt den unge Boyle och iakttog hur lågan förändrades, när han ändrade trycket i sin pump. Arbetet sammanfattades år 1662 i den så kallade Boyles lag, att produkten av trycket, p, och volymen, V, hos en gasmassa med konstant temperatur och oföränderligt innehåll är konstant.

Boyles mycket exakta experiment och hans metodiska arbete fick stor uppmärksamhet, och när han år 1661 gav ut boken "Den skeptiska kemin", fick hans skriverier gehör i vetenskapliga kretsar över hela Europa. I boken förkastade kemisten existensen av de antika grekernas fyra element – jord, eld, luft och vatten – och definierade i stället de faktiska grundämnena som primitiva och enkla kroppar som kan reagera med varandra och bilda kemiska föreningar.
Tanken var revolutionerande ny och utgjorde basen för hela den moderna ­vetenskapen under flera hundra år.

Geber inspirerade Boyle

1700-talet. Alkemisterna gick nu mer veten­skapligt tillväga. De dokumenterade och genomförde experiment under kontrollerade förhållanden.

Robert Boyles tankar innebar dock inte att den traditionella alkemin lades på hyllan. Liksom åtskilliga vetenskapsmän vid den här tiden arbetade han med mystik och faktisk vetenskap sida vid sida. I en mängd dokument berättar Boyle­ om sin egen jakt på de vises sten.

Anteckningarna från detta arbete är ofta skrivna i kod, som man inte har lyckats tyda förrän på senare år. De visar att Boyle sökte sig ända tillbaka till Gebers arbete på 700-talet, och i hög grad blandade religiösa föreställningar med vetenskap.

Samma sak gjorde till exempel den tyske alkemisten Hennig Brand, som parallellt med sin jakt på de vises sten också utförde vetenskapliga experiment, i vilka han blandade vätskor med olika ämnen. År 1669 värmde han upp rester av kokt urin och upptäckte grundämnet fosfor.

Experimenten blev med tiden allt mer systematiska, och det gav utdelning. Antalet kända grundämnen var under sent 1600-tal tretton stycken, medan siffran mot slutet av 1700-talet hade stigit till hela 78 stycken. Vid samma tid började allt fler alkemister ta sig titlar som kemist, fysiker eller läkare.

För många av de traditionella alkemisterna var övergången en svår tid, då framställningen av guld och det eviga livet verkade ligga allt längre bort. Det blev därför så mycket mer frestande att fuska med resultaten, och den franske kemisten Geofrey den äldre gjorde på 1700-talet till och med en katalog över bluffmakarens tekniker:

”De använder dubbelbottnade smältdeglar (…) vars botten de belägger med guld- eller silveroxid, som de sedan täcker med en lämplig pasta. Ibland borrar de också hål i en bit kol och häller guld- eller silverpulver däri”, skrev han.

Price drack gift

Det är osäkert vilken metod kemisten James­ Price använde, när han år 1782 försökte övertyga det finare borgerskapet i London om att han hade lyckats få fram guld.

Lord Palmerston från finansministeriet hade knappt lämnat Prices laboratorium, förrän ryktet om den sensationella upptäckten tog fart på allvar. Nu ville medlemmarna ur vetenskapsakademin Royal Society också närvara vid omvandlingen.

Först var Price motsträvig och påstod att han redan hade använt allt sitt mystiska förvandlingspulver, och att hans hälsa inte tålde den hårda processen att framställa mer guld.

Efter hot om uteslutning ur Royal Society gick han motvilligt med på ytterligare en uppvisning. Kort därefter låste den unge vetenskapsmannen in sig i sitt laboratorium för att, enligt vad han påstod, tillverka mer av det röda pulvret.

Ett halvår senare dök Price upp i offentlighetens ljus igen och bjöd då in Royal­ Society att närvara vid hans guldframställning. De kritiska herrarna satte sig till rätta på åhörarplatserna och allt gick enligt planerna. Men plötsligt försvann Price för ett ögonblick, varefter han trädde fram inför sällskapet igen – nu uppen­bart omtumlad och förvirrad.

I några minuter raglade Price sinnesförvirrat runt, innan han föll död ned bland sina kolvar och grytor. I stället för att tillverka det mystiska röda pulvret hade Price ägnat det senaste halvåret åt att skriva sitt testamente och blanda en dödlig dryck.

Med James Prices tragiska slut dog också föreställningen att man kunde få fram guld med förhållandevis enkla medel. I dag anses Price av många historiker vara en av världens sista traditionella alkemister. Han hade förmodligen inte för avsikt att vara någon bluffmakare – som flera tusen före honom drömde han bara om att knäcka koden till skapelsen och att kunna framställa guld.

Även om de klassiska alkemisternas sista strid för sin egen existens kan verka desperat, hade de ändå något att vara stolta över: I sina mörka källare lade alkemisterna grunden till den moderna vetenskapen.

Kanske är du intresserad av...