Tidslinje över rymdkapplöpningen: kampen om att komma först till månen

1926: Den första raketen med flytande bränsle

Den amerikanske raketpionjären Robert Goddard skjuter iväg den första raketen med flytande bränsle. Den amerikanska militären utnyttjar aldrig hans kunskaper.

1937: Nazityskland ger sig in i rymdkapplöpningen

Wernher von Braun börjar utveckla raketer åt nazistregimen. Arbetet baseras på de många raketprov som den tyska rymdfartsföreningen tidigare har genomfört.

Efter första världskriget fick Tyskland inte utveckla kanoner, men i fredstraktaten nämndes ingenting om raketer. Tyska ingenjörer byggde då jätteraketen V-2.

De första raketerna med flytande bränsle byggdes redan på 1920-talet av amatörer i USA, Sovjet och Tyskland. Deras mål var att bygga raketer för rymdfart men det var en mycket avlägsen dröm.

Det första stora steget mot en modern raket togs i Tyskland – landet fick enligt Versaillesfreden efter första världskriget inte skaffa sig långtskjutande artilleri. I fördraget nämndes dock ingenting om raketer och det kryphålet utnyttjade den tyska militären.

Krigsmakten övertog helt enkelt den forskning som den tyska föreningen för rymdfart hade inlett på det nedlagda militärområdet Kummersdorf utanför Berlin.

Myndigheterna valde att följa föreningens väg och det berodde framför allt på den unge begåvade ingenjören Wernher von Braun. Under åren som följde samlade han tusentals experter och byggde upp hela den industri som krävdes för att framställa raketer.

Den 3 oktober 1942 gjordes den första lyckade uppskjutningen av V-2-raketen.

Den skulle användas mot England, och med en startvikt på 12,5 ton och en räckvidd på 300 kilometer var den skrämmande.

Men V-2 var inte särskilt precis och dessutom alldeles för dyr, så den fick större betydelse för rymdfarten än för Hitlers krig. Den tyska raketen var nämligen den första som var tillräckligt stark för att ta sig ut i rymden.

1954: Den första interkontinentala roboten

Sergej Koroljov börjar konstruera R-7-raketen. R-7 är världens första interkontinentala robot och har i dag transporterat upp mer än 1 600 objekt i rymden.

1955: Utvecklingen av den första spionsatelliten

President Eisenhower tillåter det civila Vanguard-programmet att skicka upp den första amerikanska satelliten. Samtidigt börjar USA att i största hemlighet utveckla historiens första spionsatelliter i det så kallade Corona-projektet.

Den 4 oktober 1957 sände Sovjet upp världens första satellit: Sputnik 1. Metallklotet väckte stor uppmärksamhet – radioamatörer över hela världen lyssnade till de signaler den sände ut.

Mannen bakom uppsändningen var den visionäre ingenjören Sergej Koroljov, som utsågs att leda det sovjetiska raketprogrammet.

Hans uppgift var att utveckla en robot som kunde träffa mål i USA och resultatet av hans arbete var den 280 ton tunga R-7-raketen som användes som bärraket till Sputnik 1.

Satellitens propagandavärde var enormt och den kom som en total överraskning för USA.

1957: Wernher von Braun kommer till USA

USA överlåter utvecklingen av raketer till Wernher von Braun som kom till USA 1945.

Uppskjutningen av Sputnik 1 var en enorm succé och Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov beordrade en ny uppskjutning för att markera 40-årsdagen av ryska revolutionen den 7 november 1957. Koroljov och hans ingenjörsteam hade bara tre veckor på sig att färdigställa en ny raket.

Sputnik 2 innehöll en kopia av Sputnik 1-sonden, ett instrument för att mäta solens strålning och en särskild kabin för en hund.

Uppskjutningen den 3 november var uppseendeväckande av två skäl: först och främst för att det fanns en levande varelse ombord, men även för att Sputnik 2 vägde hela 508 kilo. Därmed visade ryssarna att de även kunde bygga mycket kraftfulla raketer.

Under 162 dygn kretsade Sputnik 2 cirka 2 000 varv runt jorden innan den brann upp i atmosfären.

Lajka dog redan några timmar efter uppskjutningen på grund av ett fel i värmeregleringen – temperaturen steg kraftigt. Hunden bevisade dock att man kan överleva i en rymdkapsel.

1958: Den första amerikanska satelliten

Den första amerikanska satelliten, Explorer 1, sänds upp med en Jupiter C-raket utvecklad av Wernher von Braun. Explorer 1 upptäcker de så kallade strålningsbältena – rymdålderns första större vetenskapliga upptäckt.

Efter Sputnik 1 startade kapplöpningen om att skicka upp den första människan i rymden. Och amerikanerna började genast söka efter de första astronauterna till det så kallade Mercuryprojektet.

Den nybildade rymdflygstyrelsen NASA ville ha erfarna piloter men kraven var stränga: På grund av Mercurykapselns litenhet fick de inte vara längre än 180 centimeter och väga max 82 kilo.

Kandidaterna gick igenom omfattande test och många gallrades bort eller avstod självmant.

Handlingskraftiga testpiloter som var vana att bestämma själva tyckte det var slöseri med tid att springa på löpband i timmar eller stå med fötterna i isvatten.

Till sist fann NASA sju män av rätt kaliber: Alan Shepard, Gus Grissom, Gordon Cooper, Walter Schirra, Deke Slayton, John Glenn och Scott Carpenter.

Drygt ett år efter att den första satelliten sänts upp var Sovjet redo att skicka den första rymdfarkosten till månen. I januari 1959 flög sonden Luna 1 förbi på bara cirka 6 000 kilometers håll och lade sig sedan i en bana kring solen.

Själva månen nådde man för första gången i september samma år då Luna 2 träffade ytan. Bara en månad senare, den 4 oktober 1959, skickade ryssarna upp Luna 3.

Den gjorde en lov kring månen och tog de första bilderna av månens baksida. Kvaliteten var dålig men bilderna visade att baksidan är mer bergig än den sida som vetter mot jorden.

1960: Den första vädersatelliten

Den första vädersatelliten, Tiros 1, sänds upp från USA. De första inledande försöken är så lyckade att detta slags satelliter mycket snart utgör grunden för pålitliga väderprognoser.

1961: Kennedy vill vinna rymdkapplöpningen

I ett tal till kongressen den 25 maj presenterar USA:s president John F. Kennedy planerna på att skicka en man till månen innan decenniet är slut.

USA och Sovjet tävlade om att bli först med att skicka upp en man i rymden. Till NASA:s stora förtret vann den ryske kosmonauten Gagarin kampen.

Raden av imponerande sovjetiska rymdtriumfer fortsatte när Jurij Gagarin i april 1961 kretsade ett varv kring jorden och blev den första människan i rymden. Men det var en jämn kamp.

Bara tre veckor senare skickades den amerikanske astronauten Alan Shepard upp i rymden.

Snart följde flera milstolpar: I augusti tillbringade den blott 25-årige ryssen German Titov ett helt dygn i rymden och i februari 1962 kretsade amerikanen John Glenn tre varv kring jorden.

Redan från början hade ryssarna en fördel: deras rymdskepp var mycket rymliga med gott om plats ombord till förnödenheter för längre rymdfärder. I den amerikanska Mercurykapseln var det däremot trångt.

John Glenn sade: ”Man går inte ombord i den. Man tar den på sig!”

De första rymdresorna var extremt riskfyllda. Både Gagarin och Glenn fick allvarliga problem just när de skulle återvända till jorden.

När Gagarin var på väg hem startade bromsraketerna som de skulle men de lossnade inte som planerat.

Resultatet blev att kabinen började rotera våldsamt och risken att den skulle brinna upp var överhängande. I sista stund brändes kablarna till bromsraketerna av.

Under John Glenns resa befarade teknikerna att värmeskölden hade lossnat.

Därför fick Glenn order om att, stick i stäv med hur han var tränad, behålla bromsraketerna på för att skölden skulle hållas på plats.

1962: Omloppsbana runt jorden

John Glenn blir den första amerikan som gör en rymdflygning runt jorden när han i Mercurykapseln Friendship 7 kretsar tre varv kring jorden. Satelliten Telstar upprättar samma år den första direkta tv-förbindelsen mellan USA och Europa.

1963: Den första kvinnan i rymden

Sovjetiska Valentina Teresjkova blir första kvinnan i rymden. Därefter dröjer det många år innan någon kvinna följer henne. Nästa kvinnliga kosmonaut når rymden 1982 och inte förrän 1983 skickar USA upp en kvinna i rymden.

Raketexperterna insåg redan från första början att det var en näst intill omöjlig uppgift att konstruera en raket som var stark nog att föra ett flera ton tungt rymdskepp till månen.

Bränslen som flytande syre och bensin som användes i de tidigaste raketerna var helt enkelt inte tillräckligt kraftfulla.

Den enda lösningen var att använda det effektivaste bränsle som vetenskapen kände till, nämligen flytande syre och väte. Men flytande väte måste förvaras vid -253 °C och dess låga densitet kräver enorma bränsletankar.

Syre fryser däremot vid -183 °C, och måste därför isoleras från det kalla vätet.

Amerikanerna antog utmaningen och år 1967 stod raketen Atlas-Centaur klar.

Nu återstod ”bara” att utveckla de större motorer som använts i månraketen Saturn V. Ryssarna lyckades inte hantera den tekniken – ett enormt handikapp för det sovjetiska rymdprogrammet.

1964: OS sänds via satellit

För första gången sänds de olympiska spelen, som detta år hålls i Japans huvudstad Tokyo, över hela världen via satellit.

1964: Faller till jorden som en sten

Under ett test släpps en sovjetisk Voschod-kapsel från tio kilometers höjd utan besättning. Kapseln faller till jorden som en sten. Trots det fortsätter programmet utan dröjsmål i hopp om att genomföra en rymdpromenad före amerikanerna.

När USA och Sovjet började tävla om att komma först till månen visste astronomerna inte särskilt mycket om månens yta. Den viktigaste frågan var om det fanns områden som var tillräckligt plana för att ett rymdskepp skulle kunna landa.

Därför sände USA och Sovjet upp en serie rymdsonder för att utforska månen. Amerikanerna var de första som tog bra bilder.

De sex första sonderna i Rangerprojektet drabbades av diverse missöden men sonden Ranger 7 skickade 4 308 knivskarpa bilder av månen till jorden minuterna innan den i 9 500 km/tim. kraschlandade på månens yta.

Bilderna avslöjade att det fanns kratrar av alla storlekar på ytan och att månens kratrar inte var vulkaniska, vilket en del trodde, utan nedslagskratrar.

Ranger 7 följdes av Ranger 8 och 9, men ännu viktigare var Lunar Orbiter-serien med fem rymdsonder som alla gick i omloppsbana kring månen.

Syftet med dem var att finna landningsplatser för Apollo. Samtidigt kunde man kartlägga nästan hela månens yta i detalj.

Ryssen Aleksej Leonov genomförde historiens första rymdpromenad. Men i rymden utvidgades hans dräkt som en ballong och det var nära att Leonov aldrig kom in i rymdskeppet igen.

Den 18 mars 1965 öppnade den sovjetiske kosmonauten Aleksej Leonov luckan på sitt rymdskepp och blev den förste som gav sig ut på rymdpromenad.

Leonov genomförde manövern felfritt. Men när han skulle återvända till kollegan i rymdskeppet gick det snett. Trycket i Leonovs rymddräkt hade fått den att utvidgas i rymdens vakuum.

Nu kunde han inte pressa sig in genom luftslussen. Han sänkte trycket i dräkten flera gånger men ett alltför lågt tryck vore livsfarligt.

Inte förrän trycket var under riskgränsen på 0,25 atmosfärer kunde han ta sig in genom slussen.

Ryssarna hade besegrat amerikanerna på mållinjen. Bara tre månader senare genomförde astronauten Edward H White amerikanernas första rymdpromenad och även då uppstod problem.

Luckan hade varit svår att öppna och när White efter 22 minuter i rymden kommit in igen behövde både han och kollegan McDivitt ta i med alla krafter för att stänga den.

1965: Kommunikationssatellit

Den första kommunikationssatelliten i så kallad geostationär bana sänds upp från USA. Samma år når sonden Mariner 4 Mars och skickar hem 21 bilder av planetens kratertäckta yta.

År 1966 var månen kartlagd men ingen visste om ytan bara var ett bottenlöst hav av damm. Därför skickade både Sovjet och USA upp landningssonder.

Ranger- och Lunar Orbiter-sonderna hade kartlagt månen och visat att det finns plana områden på ytan där en månlandning borde vara möjlig.

Men frågan kvarstod: Skulle månens yta vara stark nog att bära en rymdfarkost? Det förekom faktiskt teorier om ”hav av damm” på månen som skulle sluka alla rymdskepp som försökte landa där.

För att få svar på frågan utvecklade NASA rymdsonderna Surveyor. De var försedda med bromsraketer och skulle genomföra en landning på exakt samma sätt som ett bemannat rymdskepp.

I juni 1966 blev Surveyor 1 den första sonden som landade på månen. Till allas stora lättnad visade det sig att månens yta visserligen är täckt av ett lager damm men att det inte är särskilt tjockt.

Under dammet finns en fullständigt stabil yta av berg.

Samtidigt hade de sovjetiska Luna-sonderna en identisk uppgift.

Efter flera missöden lyckades Luna 9 landa på månen redan i februari 1966, alltså fyra månader före Surveyor 1.

Därmed kan man hävda att ryssarna tog även detta steg före amerikanerna. Hur mjuk den sovjetiska landningen var kan dock diskuteras.

Landningstekniken var nämligen ganska primitiv. Luna 9 bestod av en landningskula som slog ned på ytan i drygt 50 km/tim och sedan studsade iväg tills den stannade av sig själv.

Luna 9 tog de första bilderna av månens yta. Det brittiska Jodrell Bank-observatoriet fångade dock upp bilderna som sändes från Luna 9 och hann publicera dem innan ryssarna gjorde det.

1966: Sergej Koroljov dör

Ledaren för det sovjetiska rymdprogrammet Sergej Koroljov avlider i Moskva efter en operation. Det får stora konsekvenser eftersom rymdprogrammet i stor utsträckning byggts upp kring honom.

1966: Omloppsbana runt månen

Den obemannade amerikanska sonden Lunar Orbiter 1 skickas i omloppsbana kring månen. Sonden tar detaljerade bilder av ytan. De ska användas i sökandet efter en lämplig landningsplats.

Amerikanernas Apolloprojekt, som skulle föra en människa till månen, byggde på möjligheten att docka två farkoster i rymden: ett moderskepp och själva månlandaren.

Amerikanerna genomförde därför Geminiprojektet – en rad uppskjutningar i syfte att förfina dockningstekniken.

Den första dockningen i rymden utfördes av Neil Armstrong och David Scott i mars 1966. Gemini 8 skulle möta en obemannad farkost, och själva dockningen gick bra.

Men ett fel på en styrraket fick därefter rymdskeppet att rotera våldsamt. Neil Armstrong lyckades få stopp på rotationen och Gemini 8 nödlandade i havet.

1967: Astronauter omkommer

Astronauterna Grissom, White och Chaffee omkommer under en övning i en Apollo-kapsel. Efter olyckan modifierar NASA kapselns utformning på en rad punkter.

1967: Kosmonaut omkommer

Vladimir Komarov blir den förste kosmonauten som omkommer under en rymdfärd. Efter 18 varv kring jorden är Komarov på väg hem men fallskärmen på rymdskeppet Sojuz 1 vecklar inte ut sig inför landningen.

När NASA bestämde sig för hur amerikanerna skulle ta sig till månen fanns det inga raketer som var tillräckligt kraftfulla.

Bara ett par år före den första månlandningen var de största raketerna i världen på bara ett par ton. För Apolloprojektet krävdes raketer med en startvikt på ungefär 3 000 ton.

Amerikanerna hade emellertid både den visionäre ingenjören Wernher von Braun och en modern industri som kunde klara utmaningen. Resultatet blev den 100 meter långa trestegsraketen Saturn V.

Det tog mindre än sex år att utveckla den gigantiska raketen som utnyttjade det utomordentligt effektiva flytande vätet i de två översta stegen. Det gjordes totalt 13 lyckade uppskjutningar med Saturn V.

Ryssarna klarade inte att hantera flytande väte och deras månraketsprototyp N1 drevs i stället av flera, svagare motorer.

Alla fyra uppskjutningarna med N1 slutade i väldiga explosioner och Sovjet skrotade programmet 1976.

Med Saturn V-raketen hade NASA tagit ledningen i kapplöpningen mot månen. Men ett delmål saknades och här hade ryssarna sin chans.

Om Sovjet kunde bli den första nationen att skicka en bemannad farkost runt månen skulle det vara en viktig propagandaseger.

Två gånger hade de låtit obemannade rymdskepp göra denna resa. Rymdskeppet var tillräckligt stort för att rymma en ensam kosmonaut och det ryktades att ryssarna var redo att genomföra en bemannad rymdfärd i december 1968.

Då fattade NASA det kanske mest våghalsiga beslutet i rymdfartshistorien: Redan på sin tredje färd skulle Saturn V-raketen föra ett bemannat rymdskepp till månen.

Den 21 december 1968 sköts Apollo 8 upp med Borman, Lovell och Anders ombord. Den första bemannade Saturn V-uppskjutningen gick problemfritt.

Tre dagar senare lade sig Apollo 8 i bana kring månen. De tre astronauterna blev de första som såg jorden gå upp över månen.

1968: Gagarin dör

Den sovjetiske rymdhjälten Jurij Gagarin dör då han i hårt väder störtar under en övningsflygning i jaktplanet MIG 15. Han begravs i Kremls murar vid Röda torget i Moskva.

1968: Misslyckat försök

Europa gör ett misslyckat försök att skicka upp en satellit med raketen Europa 1.

1969: Atomdriven raketmotor

Amerikanerna testar en atomdriven raketmotor. Tanken är att den ska spela en central roll vid en kommande resa till Mars, men projektet läggs ned.

1969: Rymdkapplöpningen på upploppet

Apollo 9 genomför ett bemannat test av månlandaren.

I juli 1969 landade ett rymdskepp på månen och två astronauter satte sina fotavtryck på ytan. Människans dröm om att komma till månen hade förverkligats.

Apollo 11 sköts upp den 16 juli 1969. Ombord fanns Neil Armstrong, Edwin ”Buzz” Aldrin och Michael Collins. När rymdskeppet lagt sig i en bana kring månen var det dags för Armstrong och Aldrin att lämna Collins i moderskeppet och ta sig till månens yta i månlandaren Eagle.

Men landningen var nära att sluta i katastrof. Månlandaren var på väg rakt mot en krater med stora stenar i och Armstrong var tvungen att snabbt hitta en annan landningsplats. När han till slut fann en plan yta fanns det bara bränsle kvar för 20 sekunders flygning.

Armstrong och Aldrin vistades på månen i drygt 21 timmar och själva promenaden på månen tog två timmar och 14 minuter.