Tidmätning i modern tid

1730: Rolig idé blev stor succé

Urmakaren Franz Anton Ketterer (1676–1750) från den sydtyska byn Schönwald fick omkring år 1730 en rolig idé. Han lät timslagen i sina klockor låta som en gök och byggde in en liten mekanisk fågel i uret. Hans gökur blev omedelbart en succé och placerade urmakarna i Schwarzwald på världskartan.

1833: Kulan föll precis klockan 13

England kontrollerade världshaven men exakt navigation krävde exakt kunskap om tiden. Det fann vetenskapsmännen en originell lösning på.

Under 1800-talet hade sjöfartens kronometrar blivit så exakta att navigatörerna behövde en tydlig signal som det enskilda fartyget kunde ställa klockan efter vid avsegling. John Pond, hovastronom vid observatoriet i Greenwich öster om London, fann en lösning år 1833.

På toppen av observatoriet placerade han en 4,5 meter hög stång som en träkula, klädd med läder, kunde glida uppför och nedför. Varje dag klockan 12.58 hissades kulan upp och precis klockan 13.00 föll den – och alla sjöfarare visste hur mycket klockan var. Signalen blev snart känd som Greenwich Mean Time, eller GMT. I början uppfattades GMT som ett system som bara sjöfarten behövde för att kunna bestämma sin ­exakta position i förhållande till jordens längdgrader. De betecknades nu som ett antal grader före eller efter GMT. När det 1884 beslutades att längdgrad nummer noll skulle gå genom staden och kallas Greenwichmeridianen blev staden ännu viktigare. Meridianen bestämmer alla tidszoner i världen.

Systemet med tidskulor kopierades i hamnar över hela världen och när den elektriska telegrafen kom koordinerades stationerna med kulan i Greenwich. Den första tidskula som inte var ägnad åt sjöfarten sattes upp på Londongatan The Strand där många urmakare verkade.

1800-talet: Schweiz var de billiga kopiornas land

I slutet av 1800-talet tillverkades de bästa – och dyraste – fickuren fortfarande för hand i London och Coventry. Men den brittiska klockindustrin mötte hård konkurrens, inte minst från Schweiz. Där bestod större delen av produktionen av billiga kopior som såldes med fula affärsmetoder. År 1860 exporterade schweizarna till exempel 350000 ur lagligt och dessutom 150000 illegalt – bara smuggelvarorna motsvarade hela den sammanlagda brittiska produktionen. Det brittiska urmakar­skrået anklagade nu schweizarna för ojuste konkurrens – de hade nämligen kvinnor anställda i fabri­kerna.

Andra tröstade sig med att ”en skicklig brittisk hantverkare tillverkar bättre ur än en bergs­bestigare”. Men de misstog sig. Schweizarna blev skickliga instrumentmakare och uppfann till exempel ur med inbyggd stötabsorbering eller klockor som bara behövde dras upp en gång i veckan. Den brittiska industrin krympte och 1936 blev Schweiz världens största urtillverkare. Då förknippades landet sedan länge med kvalitet.

1880: Ur för en dollar

I slutet av 1800-talet utbröt ett priskrig mellan till­verkare av fickur i USA. Vapnet var enkelhet. År 1880 presenterade Waterbury Clock Company en ­modell bestående av bara 56 delar till priset av 3:50 dollar; men ägaren måste dra upp klockan genom att vrida ett hjul 150 varv. Ett par år senare kom konkurrenten Inger­soll ut med en klocka för 1:50 dollar. Efter en oerhört lyckad postorderförsäljning kunde företaget år 1896 sänka priset till ynka en dollar.

1916: Armbandsur var bara för kvinnor

Sedan holländaren Huygens uppfann fickuret på 1600-talet hade en rova i väst­fickan varit standardutrustning för den moder­ne mannen. Men i slutet av 1700-talet vågade sig den schweiziska firman Jaquet-Droz et Leschot på ett experiment: de fäste uret på ett armband. Napoléon Bonapartes hustru, kejsarinnan José­phine, anammade det nya modet och arm­bandsuren spred sig bland adelsdamerna.

Armbandsur förblev ett smycke för ­kvinnor under 1800-talet – tills officerare i tyska flottan i slutet av seklet försågs med armbandsur, men bara på prov. Inte förrän landets artilleriofficerare under första världskriget 1914–18 klagade över att fickuren var alldeles för opraktiska under hektiska strider blev arm­bandsur standardutrustning inom hela officerskåren.

Historikerna bedömer att beslutet att införa den nya typen av klockor ökade den tyska arméns effektivitet mätbart, även om landet i slutänden förlorade
kriget. I vilket fall som helst förändrade beslutet modet som nu dikterade att modemedvetna män bar sina klockor i en rem på armen.