3500 före Kristus: Forntidens egyptier använde de flera meter höga obeliskerna för att hålla koll på tiden.
Området kring pelaren stensattes med graverade, platta stenar så att de invigda kunde avläsa hur mycket klockan var.
Egyptierna upptäckte att obeliskens skugga hade exakt samma riktning mitt på dagen oavsett vilken tid på året det var.
De kom också underfund med att skuggan är längst på årets kortaste dag och kortast på den längsta dagen. Utifrån obeliskernas skugga kunde egyptierna sedan fastställa när vår- och höstdagjämningen inföll.
Men viktigast av allt: de forntida egyptierna kom på den revolutionerande idén att låta dygnet börja vid midnatt.
I de andra forntida kulturerna började dygnet när solen gick upp.
Det betydde att dygnets början flyttade sig lite framåt eller bakåt varje dag, vilket i sin tur medförde att ett solur behövde en vridbar skiva för att kunna användas.
I Egypten gjorde man tidsbestämningen standardiserad och mer exakt.
400 f Kr:”Då träffas vi klockan 15 fot!”
Antikens greker bestämde tidpunkterna på dagen utifrån skuggans längd. I Medelhavsområdet får en person av medellängd en skugga på 24 fot (7,3 meter) tidigt på morgonen och sent på kvällen.
Mitt på dagen är skuggan å andra sidan bara fyra fot (1,2 meter) lång.
Greken såg därför på klockan genom att lägga en sten på marken och backa tills stenen låg ”högst upp” på hans skugga – och därefter stega upp avståndet till stenen med den ena foten precis framför den andra. Därför kunde de gamla grekerna till exempel komma överens om att mötas vid templet ”klockan 15 fot”.
Väldigt långa personer riskerade att komma för tidigt då deras längre skugga nådde 15 fot tidigare på dagen.
Men problemet var försumbart enligt grekerna för de antog att långa personer även har långa fötter och att långa som korta därför skulle komma till samma resultat när de stegade upp sin egen skugga.
300 f Kr: Soluret från Sicilien gick fel i Rom
Antikens romare kom på idén att konstruera ett solur som en grop med en miniatyrobelisk i mitten.
På så vis fick de bättre precision än om de bara hade placerat obelisken på en vågrät yta. Den nya konstruktionen kompenserade för att solen står högre på himlen på sommaren än på vintern och att obeliskens skugga därför varierar med årstiden.
Romarna insåg också att soluren är mest exakta om de konstrueras för den breddgrad där de ska användas.
Det fick den romerske vetenskapsmannen Plinius den äldre att klaga över att ett solur som han tittade på i Rom inte var exakt. Soluret var nämligen tillverkat på Sicilien som ju ligger längre söderut.
Solur av romersk modell spreds över hela imperiet. Detta är från Nordafrika.
250 f Kr: Barberare revolutionerade vattenuret
Den grekiske före detta barberaren Ktesibios blev en stor man i det forntida Alexandria. Han var troligen chef för stadens världsberömda bibliotek och konstruerade även ett avancerat vattenur.
Ktesibios som levde på 200-talet före Kristus följde intresserat en av stadens stora vetenskapsmän, Arkimedes, som kunde beskriva hydraulikens grundläggande principer.
Arkimedes uppfann även kugghjulet och arkimedesskruven. Ktesibios kombinerade sedan de båda nya uppfinningarna i sitt ur.
Dessvärre finns inga exemplar av det mekaniska vattenuret bevarade men forskarna har byggt flera rekonstruktioner baserade på skriftliga källor.
Ktesibios vattenur var betydligt bättre än den modell som egyptierna konstruerat cirka tusen år tidigare. Deras ur bestod av ett lerkärl, ganska likt en blomkruka.
Krukan hade ett litet hål i botten och i takt med att vattennivån sjönk kunde klockan avläsas på markeringar på krukans insida.
Man hade räknat med att en viss mängd av vattnet avdunstade och därför var krukan smalare nedtill.
1. Vattnet driver uret Vid soluppgången varje dag släpps vatten in i cylindern som fylls under dagen.
2. VisarenVattnet stiger jämnt och lyfter flottören så att figurens pinne pekar på rätt tid.
3. Vattenhjul På kvällen rinner vattnet ut via en hävert, som driver vattenhjulet ett steg.
4. De långa sommartimmarna Det långsamma vattenhjulet vrider cylindern med tidsangivelser ett varv per år. På cylindern varierar avståndet mellan timmarna. På så vis kompenserar uret för att dagens tolv timmar är längre på sommaren än på vintern.
100 f Kr: En vintertimme var 44 minuter
Medan romarrikets överklass ägnade sig åt astronomiska mätningar och vetenskap var tidmätningen bland vanliga romare mer jordnära.
De räknade bara dygnets ljusa timmar som var tolv stycken – oavsett årstid.
Det innebar att vid sommarsolståndet var en romersk timme 75 minuter lång men vid vintersolståndet bara 44 minuter.
På så vis blev antalet arbetstimmar detsamma året runt även om arbetsdagen i praktiken var kortare under den mörkare delen av året.