Stork träffad av spjut

Skadskjuten stork löste flyttfåglarnas mysterium

I årtusenden undrade människor i Europa vart fåglarna blev av på vintern. Gick de i vinteride, flög de till månen eller vistades de i en annan kropp? Förklaringen kom flygande med en stork år 1822.

I årtusenden undrade människor i Europa vart fåglarna blev av på vintern. Gick de i vinteride, flög de till månen eller vistades de i en annan kropp? Förklaringen kom flygande med en stork år 1822.

Zoologische Sammlung der Universität Rostock & Shutterstock

När den tyske riksgreven Christian Ludwig von Bothmer den 21 maj 1822 skjuter en vit stork utanför byn Klütz i furstendömet Mecklenburg blir han väldigt förvånad när han upptäcker att även en annan jägare har försökt skjuta ner den långbenta fågeln. I fågelns hals sitter nämligen en 80 centimeter lång pil med järnspets. Pilen har gått in vid skuldran och sticker ut nästan ända uppe vid huvudet.

Riksgreven förvånas över sitt märkliga byte och tar den döda fågeln till en konservator, som ska stoppa upp den. Ännu har von Bothmer inte förstått att han denna vårdag av en ren slump bidragit till att lösa en av vetenskapens stora gåtor: frågan om var storkar och andra fåglar övervintrar när de försvinner från norra halvklotet på hösten.

”Vart skulle de annars ta vägen om inte till månen?” Den lärde engelsmannen Charles Morton (1627–98)

Med den skadskjutna storken har svaret bokstavligt talat dumpit ner från himlen efter årtusenden av funderingar. I dag vet vi att många fågelarter på hösten flyger till varmare trakter för att sedan komma tillbaka på våren. Ända fram till i början av 1800-talet visste emellertid ingen säkert vart fåglarna tog vägen.

Sovande svalor flyger till månen

Under historien har en lång rad av världens skarpaste hjärnor försökt tänka ut förklaringar till flyttfåglarnas försvinnande på hösten och deras återkomst på våren. Teorierna har varit många, och sett med dagens ögon i många fall bisarra. I en avhandling från 1684 argumenterade exempelvis den lärde engelsmannen Charles Morton för att svalorna flög till månen och tillbringade vintern där.

”Vart skulle de annars ta vägen om inte till månen?” frågade Morton retoriskt.

Charles Morton hade till och med gjort sig omaket att räkna ut hur lång tid det skulle ta för fåglarna att tillryggalägga den hundratusentals kilometer långa resan till jordens närmaste granne. Med en flyghastighet av 200 kilometer i timmen skulle det ta 60 dagar enkel resa, uppskattade han.

Aristoteles var övertygad om att vissa fåglar förvandlades till andra arter på hösten. Andra var fast förvissade om att fåglarna gick i undervattenside eller slogs mot kortvuxna.

Staty av Aristoteles
© Ludovisi Collection/Jastrow & Shutterstock

ARISTOTELES – fåglarna växlar art

Enligt den grekiske vetenskapsmannen Aristoteles förvandlades rödstjärten på vintern till en rödhake. På samma sätt blev den gråbruna trädgårdssångaren under årets kalla månader en svarthätta, en fågel med en gråaktig fjäderdräkt.

Ludovisi Collection/Jastrow & Shutterstock

Kortvuxen kämpar mot fågel
© Marie-Lan Nguyen & Shutterstock

HOMEROS – fåglarna slåss mot pygméer

Under antiken lade diktaren Homeros fram en teori om att tranorna på hösten begav sig till Afrika, där de slogs mot pygméer. Striderna uppstod för att tranorna härjade pygméernas odlingsmark och stal deras grödor.

Marie-Lan Nguyen & Shutterstock

Nordenkarta, 1500-tal
© World History Archive/Imageselect & Shutterstock

OLAUS MAGNUS – fåglarna övervintrar i sjöar

I sitt stora 1500-talsverk Historia om de nordiska folken förklarade den svenske ärkebiskopen Olaus Magnus att svalor går i vinteride under vattnet på hösten. Fåglarna vilar i leran på bottnen tills våren och värmen kommer tillbaka.

World History Archive/Imageselect & Shutterstock

Svalor framför månen
© Shutterstock

MORTON – fåglarna flyger till månen

Den lärde engelsmannen Charles Morton hävdade på 1600-talet att svalorna tillbringade vintern på månen. Med en genomsnittlig flyghastighet av 200 kilometer i timmen tillryggalade de den långa resan på cirka 60 dagar, menade han.

Shutterstock

En så imponerande hastighet kunde fåglarna enligt Morton uppnå för att de under långa sträckor flög i tunn luft utan något större motstånd. Under merparten av resan sov fåglarna. Vaknade gjorde de först när de kände kylan från månen.

Att svalorna skulle söka sig till månen stämde väl överens med en på Mortons tid utbredd föreställning. Man ansåg nämligen att alla solsystemets planeter och övriga himlakroppar, även solen, var bebodda och fulla av forsande floder och vidsträckta skogar. Gud hade ju knappast gjort sig omaket att skapa främmande planeter bara för att låta dem ligga öde, löd resonemanget.

Fåglar fäller fjädrarna

Medan Morton pekade ut månen som svalornas vinterviste, hade den grekiske filosofen och vetenskapsmannen Aristoteles redan på 300-talet före Kristus kommit med en annan förklaring. I det tio band stora verket Djurens naturhistoria, som fram till medeltiden räknades som ett av de viktigaste verken om naturen, beskrev filosofen omkring 140 fågelarter.

Om storken kunde Aristoteles berätta att den går i ide på vintern. När det gällde svalorna var hans förklaring emellertid något mer invecklad: På hösten fäller de sina fjädrar och övervintrar nakna i håligheter i murar eller träd, eller under vattnet.

Död stork

I dag skjuts tusentals av de fredade vita storkarna varje år av tjuvjägare under flytten från Afrika till Europa.

© Birdlife.org

Enligt Aristoteles var det annorlunda med rödstjärtar och rödhakar. Vetenskapsmannen förklarade att rödstjärtar på vintern byter både fjäderdräkt och art och förvandlas till rödhakar. På samma sätt förvandlas trädgårdssångaren till en svarthätta, en annan fågel i familjen sångare, som tål vinterkölden bättre.

I dag vet ornitologerna att rödstjärten flyttar långt och övervintrar i trakterna kring Nilen söder om Sahara i Afrika. Rödhaken tillbringar årets kalla månader i Väst- och Sydeuropa, så Aristoteles antaganden är inte helt tagna ur luften.

Gäss växer på träd

Föreställningen att fåglar kan anta olika skepnader levde vidare i många århundraden. I verket Ornithologiæ libri XII (1603) av den italienske naturvetenskapsmannen Ulisse Aldrovandi nämns det egendomliga ”gåsträdet”, vars frukter är långhalsar, det vill säga små kräftdjur, som förekommer i täta klungor på exempelvis drivved och fartygsskrov.

Enligt italienaren är långhalsarna gässlingar av arterna vitkindad gås och prutgås, som under sommaren och hösten växer upp till fullvuxna gäss. Dessa båda arter är flyttfåglar som häckar i vad som då var okända arktiska områden. Därför var det ingen som hade sett gässens ägg och ungar.

Om långhalsarna var frukter måste gässen, fullt logiskt, också vara frukter. För dåtidens katoliker var detta ”faktum” synnerligen passande. Under fastan fick de nämligen inte lov att äta kött, men gäss kunde de ju då mycket väl sätta tänderna i.

Storkpar bygger bo på tak

Enligt gammal folktro hindrar ett storkbo på taket blixten från att slå ner.

© Shutterstock

Barn kommer med storken

I folktron är storken en lyckobringare som kommer med det nyfödda barnet. Ända fram till 1900-talet skylde denna myt över den obekväma sanningen om barns tillblivelse.

År 1907 blev Köpenhamns kommun först i Danmark med att förbjuda sina lärare att säga till skolbarnen att storken kommer med nyfödda barn. I stället instruerades lärarna att ge eleverna den sanna, biologiska förklaringen av barns tillblivelse.

Det var många som tyckte illa om denna förändring, eftersom storkmyten i århundraden hade varit ett bekvämt sätt att skyla över fakta om människans fortplantning och gjort att förlägna vuxna sluppit tala med sina barn om sexualitet. Redan på 1400-talet berättades det i Frankrike historier om att storken kom flygande med nyfödda bebisar och, likt tomten med sina julklappar, lät dem glida ner genom skorstenen.

Myten om storken som spädbarnsleverantör har eventuellt sitt ursprung i eddadikten Völuspá från sen vikingatid. Där kom mannen av en ask och kvinnan av en alm, medan själens budbärare var en stork.

I religioner, folktro och äventyrsberättelser betraktas storken ofta som en lyckobringande fågel, som förknippas med bland annat våren, ett långt liv och goda framtidsutsikter.

Svalor sover på sjöbottnen

Framför allt Aristoteles teori om svalan som går i ide under vattnet blev långlivad. I verket Historia om de nordiska folken från 1555 berättar ärkebiskop Olaus Magnus att flockar av svalor samlas vid floder och sjöar på hösten. Fåglarna flyger tätt ihop, vinge mot vinge, för att därefter dyka ner under vattenytan i en enda stor klump.

Sovande och nedsjunkna i lerbottnen stannar fåglarna sedan kvar där till våren. Ärkebiskopen hävdade att detta faktum var välkänt bland fiskare, som ofta fångar svalor när de drar släpnot. Medan oerfarna fiskare tar med sig fåglarna upp på land i hopp om att få dem att vakna, lämnar garvade fiskare enligt Olaus Magnus kvar svalorna i vattnet, eftersom de vet att fåglarna annars inte överlever.

Berömd forskare misstar sig

Ärkebiskopens landsman, naturforskaren Carl von Linné, delade hans uppfattning att svalorna går i vinteride på sjöns botten. Redan som ung på 1730-talet hade Linné blivit internationellt erkänd för sitt banbrytande system för klassificering av växter, djur och mineraler.

Under sina föreläsningar berättade han gärna en historia om att han en gång på hösten själv sett ladusvalor i ett vassband. De svarta fåglarna satt med sin långa stjärt och sina spetsiga vingar på vajande säv för att sedan försvinna ner under vattenytan.

Stork träffad av spjut

En stork med ett spjut genom halsen löste mysteriet om vart fåglarna tar vägen på vintern.

© Zoologische Sammlung der Universität Rostock & Shutterstock

Efter att vetgiriga personer studerat ett stort antal sjöar utan att hitta en enda svala gav emellertid Linné upp sin teori. Dödsstöten fick teorin av ett experiment som den skotske vetenskapsmannen John Hunter genomförde i slutet av 1700-talet. På hösten stängde han in ett antal svalor i ett rum med tillräckligt med föda och en bassäng med vatten, i vilken fåglarna kunde gå i vinteride. De följande månaderna rymde emellertid samtliga fåglar utom en, som Hunter släppte ut. Försöket hade inte gett några svar.

Hur Linné, och före honom Aristoteles, över huvud taget kom på tanken att svalor skulle gå i ide under vattnet är ovisst. En möjlig förklaring skulle kunna vara att vårens första svalor faktiskt ofta visar sig över just sjöar, där de i jakt på insekter flyger strax ovanför vattenytan.

Konkret bevis landar i Tyskland

Mysteriet med att vissa fåglar försvinner spårlöst på vintern började närma sig en lösning år 1797. I verket A history of British birds skrev den engelske grafikern Thomas Bewick att en fartygskapten som på våren seglat mellan de spanska öarna Menorca och Mallorca berättat för honom att han sett en enorm flock svalor flyga norrut.

Mot bakgrund av denna och motsvarande ögonvittnesskildringar drog Bewick slutsatsen att fåglarna ”lämnar oss på vintern, då detta land inte längre kan förse dem med deras rätta, naturliga föda”.

Talrika andra röster instämde. De hävdade, liksom Bewick, att vissa fågelarter flyger söderut och övervintrar på varmare breddgrader i Afrika, där de har god tillgång till föda. På våren återvänder fåglarna, löd flyttfågelsteorin, som dock inte var underbyggd med några konkreta bevis.

A history of British birds

I sitt verk om brittiska fåglar förklarade Thomas Bewick att vissa fåglar flyger söderut på vintern.

© Thomas Bewick & Shutterstock

I maj 1822 damp det slutgiltiga beviset ner från himlen i Tyskland. Riksgreve Christian Ludwig von Bothmer sköt den vita storken vars hals var genomborrad av en lång pil. Vid närmare inspektion på universitetet i Rostock visade sig pilen komma från den afrikanska kontinentens centrala delar.

Med en 80 centimeter lång pil genom kroppen hade den skadade fågeln flugit över 500 mil från den afrikanska kontinenten till Nordeuropa, rakt in i vetenskapshistorien. Den skadskjutna storken, som tyskarna gav namnet Pfeilstorch (pilstork), utgjorde det slutliga beviset för fåglarnas årstidsbestämda migration. I augusti 1822 blev fågeln därför en del av den zoologiska samlingen vid universitetet i Rostock, uppstoppad och med pilen genom halsen.

Under 1800-talets lopp dök ytterligare 24 ”pilstorkar” upp i Tyskland, varefter allt prat om vinteride, försvinningsnummer och månflygningar tystnade, liksom fågelsången på hösten.

LÄS MER OM ORNITOLOGINS HISTORIA

Peter Bircham, A history of ornithology, William Collins, 2014

Tim Birkhead, The wisdom of birds: An illustrated history of ornithology, Walker Books, 2008