1. 24 kaniner fyllde Australien
Den självsäkre brittiske immigranten Thomas Austin släppte år 1859 ut 24 kaniner på sina ägor i den australiensiska delstaten Victoria. Kaninerna påminde honom om hans forna hemland, och han hävdade att ”några få kaniner kan ju inte göra någon skada”.
Flera farmare i trakten följde Austins exempel. Hundratals kaniner släpptes ut, och jägarna jublade. Men beståndet ökade förfärande snabbt.
På tio år blev kaninerna så många att jägarna kunde fälla två miljoner djur per år utan att det märktes någon skillnad.
Kaninerna glufsade i sig alla växter de kom åt – både odlade och vilda. Bönderna rapporterade om erosion på åkrarna där kaninerna grävt, och ett okänt antal växtarter utrotades helt.
År 1894 hade kaninerna nått gränsen till västra Australien och hotade förstöra hela landet. Regeringen beslöt att försöka förhindra katastrofen. Åren 1901–07 reste tusentals arbetare omkring 325 mil staket som skulle stänga ute kaninerna från västra Australien.
Staketet hjälpte, men problemet kvarstod. Kaninerna blev allt fler och orsakade enorma problem. Först sedan man på 1950-talet hade infört virussjukdomen myxomatos (kaninpest) lyckades man få ned stammen.
Viruset dödade 500 miljoner kaniner – men 100 miljoner resistenta kaniner överlevde, tillräckligt för att återskapa beståndet. Kaninplågan utgör än i dag det största hotet mot Australiens natur.
Först när forskarna upptäckt myxomatosviruset gick det att bromsa kaninplågan i Australien.
2. Jättepaddor orsakade kaos i Queensland
I början av 1930-talet härjades sockerrörsplantagerna i delstaten Queensland i norra Australien svårt av skalbaggar som åt upp bladen. Dessutom tuggade skalbaggarnas larver i sig växternas rötter.
Insektsgift hade ingen effekt. En alternativ lösning kom från Hawaii, där bönderna framgångsrikt bekämpat de motståndskraftiga skadedjuren med agapaddor. Australiens Bureau of Sugar Experiment Stations importerade därför 62 000 paddor och släppte ut dem på plantagerna i Australien åren 1935–36.
Men skalbaggarna levde i toppen på sockerrörsplantorna – utom räckhåll för agapaddorna, som i stället glupskt kastade sig över traktens paddor, ormar och krokodiler.
Problemet med skalbaggarna har fortfarande inte fått någon lösning. Däremot har agapaddorna blivit en plåga; de förökar sig snabbt och har invaderat stora delar av nordöstra Australien.
3. Pungräven skulle rädda Nya Zeeland men blev en naturkatastrof
De tidiga nybyggarna i Nya Zeeland hade stora problem med kaniner och råttor som åt upp grödor och förstörde jorden. De rådfrågade sina kolleger i Australien för att få en lösning på problemet.
Australiensarna rekommenderade att nyzeeländarna skulle importera pungräv och försäkrade att ”pungräven omöjligen kunde utvecklas till någon naturkatastrof som Australiens kaniner”.
Men det var precis vad som hände med pungräven. I stället för att utrota kaniner och råttor åt pungrävarna upp mängder med frukt, blad, rötter och fågelägg.
I dag härjar drygt 30 miljoner pungrävar i Nya Zeeland. De äter 21 000 ton ägg och växter om dagen och förökar sig med många miljoner individer om året – och sprider dessutom tuberkulos till andra djurarter.
Pungräven skulle lösa Nya Zeelands kanin- och råttproblem men blev själv en ännu större naturkatastrof.
4. Mirakelväxt åt upp sydstaterna
Bönder i södra USA trodde att de hade upptäckt en mirakelväxt när de började odla den japanska klängväxten kudzu år 1876.
Växten var dekorativ, god som foder, lättskött och dessutom gav den snabbt skugga i de varma sydstaterna. Till på köpet motverkade och förebyggde den erosion.
Bönderna visste dock inte att varje gren på kudzun kan växa upp till 30 cm per dag, och att växten därför ständigt måste klippas ned. Annars slingrar den sig runt och kväver allt i sin väg.
I början av 1900-talet lämnade tusentals fattiga bönder sina gårdar och flyttade till storstäderna – och därmed fick kudzun fritt spelrum. Klängväxten bredde ut sig med våldsam hastighet och i dag täcker den en yta stor som Belgien.
5. Den bedårande Bambi är en buse
Den lilla muntjakhjorten verkade inte utgöra något hot när hertigen av Bedford importerade några individer till sitt gods på 1800-talet.
Några av hjortarna rymde, men beståndet började inte öka explosionsartat förrän de fick sällskap av några andra som rymt från ett zoo, samt av mängder av muntjaker som släppts ut i naturen av privatpersoner.
Den lilla hjorten blev snart en plågoande för bönder och trädgårdsägare eftersom hjorten gav sig på såväl grödor som träd, blommor och rabatter. Samtidigt har muntjaken visat sig vara extremt aggressiv när hundar eller människor råkar komma för nära deras kid.
6. Shakespeare-fantast ville fylla New York med fåglar
På 1800-talet hade apotekaren Eugene Schieffelin i New York ett enda mål: ”att berika den lokala naturen med nyttiga eller intressanta arter”. För Schieffelin betydde det alla fågelarter som finns omnämnda i Shakespeares verk.
Efter misslyckade försök med olika fågelarter fick Schieffelin hundra par starar att häcka i Central Park åren 1890–91. Hans ingrepp i naturen blev dock en katastrof.
Flocken med starar växte blixtsnabbt. År 1928 hade stararna spridit sig till Mississippi och 1942 kom de till Kalifornien. I dag utgörs beståndet av drygt 200 miljoner individer.
De stora flockarna med starar hind-rar flygtrafiken, förstör byggnader med sin avföring och slukar en stor del av böndernas grödor – en flock kan sätta i sig 20 ton potatis på en dag.
Stora flockar med starar blev snabbt ett problem i USA.
7. Jättefisken ruinerade afrikanska fiskesamhällen
Lawrence Makhoha höll på att tappa hakan när han fick upp en ny sorts fisk i sin kanot på Victoriasjön i Afrika år 1962. Han hade aldrig sett en sådan bjässe.
Fisken visade sig vara en mputa – en nilabborre. Några år tidigare hade Ugandas fiskerimyndighet utplanterat flera hundra exemplar av rovfisken i sjön och de angränsande floderna för att kickstarta landets fiskeindustri.
Utplanteringen lyckades; vuxna nilabborrar kan bli två meter långa och väga upp till 200 kilo. Arten blev grunden i en fiskeindustri som årligen exporterar nilabborre för drygt en och en halv miljard kronor till Europa.
I början hölls beståndet i schack av fisketurister och yrkesfiskare, men på 1980-talet sprang naturen ifrån industrin. Nilabborrarna utrotade hundratals ursprungliga fiskarter i sjön, däribland många endemiska cichlidarter.
Rovfisken blev dessutom dödsstöten för många små fiskesamhällen runt sjön; bara ett fåtal fiskare hade råd med de starka nät och stora båtar som krävs för att kunna ta ombord de tunga nilabborrarna.