Så lärde vi oss läsa vädret
Från observationer till datormodeller: människan har alltid varit starkt beroende av vädret, och behovet av att kunna förutsäga vädergudarnas nästa drag har alltid funnits.
Jordbruket, sjöfarten och fisket har alltid varit helt beroende av vädret. Därför har människan i tusentals år försökt förutspå vädergudarnas nästa drag.
I början byggde prognoserna bara på observationer och några enstaka mätningar.
På 1700-talet uppfann emellertid den tidens forskare de instrument som krävdes för att den moderna meteorologin skulle kunna utvecklas till en riktig vetenskap. Därigenom kunde forskarna förstå de faktorer som avgör hur vädret kommer att bli, och de kunde ställa användbara väderprognoser – och t ex utfärda varningar för annalkande stormar.
Aristoteles var den ultimate vädergubben i två millennier.
.
340 f Kr: Antikens skrifter gällde i 2000 år
Under cirka 2000 år byggde i stort sett all väderkunskap i Europa på verket "Meteorologika" av den grekiske filosofen Aristoteles från omkring år 340 f Kr – samt på senare skrifter utgivna av hans elev Theofrastos. Helt ny kunskap kom inte förrän på 1600- och 1700-talen, då man uppfann nya instrument för att mäta t ex vind och temperatur.
1643–1738: Lufttrycket kunde mätas
Bernoullis verk blev meteorologins teoretiska grund.
Ingen visste att luft faktiskt väger något förrän italienaren Evangelista Torricelli uppfann kvicksilverbarometern år 1643. Han lade märke till att en kvicksilverpelare var högre vid vackert väder än i storm och regn. År 1714 kom Gabriel Fahrenheit på idén att mäta temperaturen i luft och vatten med en kvicksilvertermometer. Även den teorin grundlades på 1700-talet, då schweizaren Daniel Bernoulli gav ut verket "Hydrodynamica".
1783: Ballongfärd visade vädergudarnas nycker
Ballongflygning gav ny kunskap om komplicerade luftförhållanden i de högre luftlagren.
År 1783 genomförde Jacques Alexandre Charles den första flygningen med en vätgasfylld ballong. Hans uppfinning visade sig vara perfekt, när man skulle samla in meteorologiska data från atmosfären. Eftersom ballonger var utlämnade åt vädergudarnas nycker skickade emellertid de första ballongflygarna upp små testballonger innan de själva lyfte.
1806–49: Utbyte av väderdata
Telegrafen gav snabb kommunikation.
Amiral Francis Beaufort föreslog år 1806 att man skulle ange vindstyrka i en skala om 12 grader, den s k Beaufortskalan, vilket gav meteorologerna en gemensam referens. När telegrafen kom något senare på 1800-talet blev det för första gången praktiskt möjligt att inhämta väderdata från större områden och t ex utfärda stormvarningar. År 1849 byggde Smithsonian Institution upp ett meteorologiskt nätverk över hela USA. Liknande samarbeten mellan meteorologer föddes i Europa under halvseklet därefter.
1922: 64 000 meteorologer under ett tak
Planen var att samla alla meteorologerna i en stor, globliknande byggnad.
År 1922 presenterade britten Lewis Fry Richardson i sin bok "Weather Prediction by Numerical Process" ett antal formler, som gjorde att man kunde beräkna morgondagens väder någorlunda säkert. Kruxet var bara att det tog 24 timmar att utföra de komplicerade uträkningarna – morgondagen hade alltså redan passerat innan väderprognosen var klar. Richardson planerade att samla 64000 meteorologer på en plats, så att de kunde göra var sin del av uträkningen, men det blev aldrig av.
1927–55: Radiosonden var ett stort steg framåt
Radiosonder kan nå upp till stratosfärens övre skikt.
Meteorologerna fick tillgång till ännu bättre data, när två forskare år 1927 sände upp meteorologiska mätinstrument i en ballong försedd med radiosändare. Mätningarna skickades tillbaka trådlöst – världens första radiosond hade sett dagens ljus.
Tio år senare grundade USA:s meteorologiska institut en reguljär väderlekstjänst baserad på radiosonder i ballonger. Radiotekniken utvecklades ytterligare under andra världskriget, och i mitten av 1950-talet kunde man sända upp gigantiska ballonger tack vare bättre material. Radiosonderna kunde nu nå upp till 50 kilometers höjd och samla in oerhört exakta data.
1950-talet–1960: Väderfolk och datorer gick hand i hand
TIROS-1 var den första lyckade vädersatelliten. Den tog foton av väderfenomen från sin bana drygt 700 km uppe i rymden.
När de första datorerna kom på 1950-talet kunde man göra väderprognoser för ett helt dygn framåt. Men eftersom de tidigaste ”elektronhjärnorna” bara hade en bråkdel av moderna datorers kapacitet, tog beräkningarna fortfarande nästan 24 timmar. Meteorologiska uträkningar är mycket komplicerade och kan därför med fördel skötas av datorer. Meteorologin var därför en starkt bidragande orsak till datorernas snabba utveckling.
Från 1960-talet kom vädersatelliterna med ännu fler data. Den första som skulle mäta molnens tjocklek, Vanguard 2, sändes upp av USA:s flotta år 1959, men den råkade ur kurs. Bättre gick det för nästa vädersatellit, TIROS-1, uppskickad av NASA år 1960. Nu kunde all insamling av data ske helt automatiskt.