Rosenkorsets bröder förändrade vetenskapen

Isolerad i sina rum filosoferade Rosencreutz vidare över hur naturvetenskapen hängde ihop med de filosofiska frågorna, matematiken och magin.

Han var dock fortfarande uppfylld av ett behov av att reformera det konservativa Europa.

Efter fem år i huset trotsade Rosen­creutz de lärdas motvilja och samlade åtta likasinnade.

Gemensamt bestämde de sig för att förändra alla konstarter, fullända världens kunskap om naturen och kasta ljus över den katolska kyrkans förvrängda moral.

De var ”Rosenkorsets brödraskap”, som snart drog ut och gratis botade de sjuka, talade om magins makt och delade sin kunskap med andra i det strängt katols­ka senmedeltida Europa.

Vetenskapen var förstockad

Så berättas det i Fama fraternitatis, Rosenkorsets brödraskaps programförklaring, som kom ut 1614 – lite mer än hundra år efter att Christian Rosencreutz enligt skriften grundade orden.

Teologen Johann Valentin Andreä anses stå bakom Fama fraternitatis, men den publicera­des i anonym form, eftersom en sådan publikation var oerhört kontroversiell i renässansens Europa.

Universiteten och klostren var djupt konservativa och lade inte tid på observationer och experiment utan höll sig till den lärdom som människans förstånd kunde filosofera sig fram till.

Den katolska kyrkan anklagade män och kvinnor för att vara häxor och kastade dem på bålet, och de vanligaste metoderna för att behandla och förebygga sjukdomar omfattade inte vare sig läkemedel eller hygien utan bestod av godtyckliga kostråd och skadlig åderlåtning.

Tidsandan var inte gynnsam för naturvetenskapen, och kemi och alkemi utgjorde för en traditionell lärd på 1500-talet två sidor av samma sak: ingen av dem kunde förklaras enbart med hjälp av filosofin – tankens kraft.

Behovet av att utforska de nya områdena kunde dock inte kväsas, och i Fama fraternitatis står det att historien bjudit på ”värdiga män, som med styrka bröt genom mörkret och de barbariska tillstånden och lät det vara upp till oss (…) att följa efter dem”. Värdiga, för att de liksom Rosenkorsets brödraskap – rosenkreutzarna – arbetade för att reformera religion, konst och vetenskap i Europa.

Alkemist bryggde nya mediciner

En av de värdiga männen var enligt Fama fraternitatis den schweiziske alkemisten, mystikern och läkaren Paracelsus.

Som ­vetenskapsman under 1500-talets första hälft hade Paracelsus rykte om sig att vara en för­supen bedragare, och än i dag har vetenskapsmän svårt att erkänna hans betydelse för naturveten­skapen.

Paracelsus gjorde det inte heller lätt för sig själv, eftersom han ofta skrev kryptiska och ostrukturerade texter om magi, alkemi och invecklada religiösa idéer.

Å andra sidan var Paracelsus banbry­tande i sina tankar om och experiment med ämnen som läkemedel.

Tidigare hade läkare använt enbart naturliga ämnen som läkemedel, och läran byggde på uråldriga dogmer som den grekisk-romers­ke läkaren Klaudios Galenos humoralpatologi.

Denna åskådning föreskrev att en åkomma uppstod, när förhållandet mellan de fyra kroppsvätskorna – blod, slem, gul galla och svart galla – hade rubbats.

Behandling av sjukdomar gick därför ut på att återställa balansen genom att exempelvis tappa blod.

Paracelsus förespråkade också användningen av naturliga ämnen, men först efter att de genomgått en kemisk process.

Med kemins hjälp var naturens läkande krafter för ”fantastiska för att någonsin efterforskas i grund och botten”, skrev han och gav framställningen av alkohol som ett exempel på kemins stora potential.

Han använde ofta gifter, kvicksilver och svavelsyra för att bota, och till exempel använde han en ”söt svavelolja” för att få patienter med smärtor att somna.

Paracelsus ordinerade dessutom en starkt frätande blandning av sulfat och olja vid svåra hudsjukdomar.

Behandlingarna fick ibland hemska resultat, men Paracelsus tankar om att orsaken till sjukdomen skulle diktera behandlingen var helt ny och banbrytande inom läkarvetenskapen.

Det var dock inte alla som uppskattade Paracelsus nya tankar, och hans problem med myndigheter gjorde att han 1528 fick lämna sin plats som stadsläkare i Basel.

I stället började han resa runt i Europa, och snart spreds historier om hans förmåga att bota sjuka.

Med sina behandlingar och sina experiment med kemisk medicin var Paracelsus en föregångare i uppgörelsen med tanken att alla förhållanden i naturen kan begripas filosofiskt.

Som han sa till en grupp studerande i Basel, kan ”den medicinska konstarten inte ärvas eller kopieras från böcker. Den måste smältas många gånger och ofta spottas ut”.

”Därför – res ut och erfar. Vad som än kommer i din väg, så lär det utan hån, och var inte blyg för att göra så för att du är en doktor eller en mästare.

En läkare kan inte lära sig allt han måste kunna från en högre läroanstalt; ibland måste han tala med gamla kvinnor, zigenare, magiker, vagabonder och alla typer av fattiga och vanliga människor – och lära av dem. För de har mer kunskap om sådana ting än alla de högre läroanstalterna tillsammans.”

Gaffel förvandlades till guld

Medan Paracelsus kritik av läkarkåren gjorde honom impopulär inom de egna leden, gav hans många försök att göra guld honom ett rykte i den ockulta världen.

Enligt hans assistent Franz av Meissen var guldmakeri Paracelsus väg ut ur fattigdom, och historierna om hans förmåga spreds parallellt med botandet av sjuka.

”En gång botade han en gårdskarls fru i Ambras med ett av sina många mirakelmedel. Efter många år kom han tillbaka längs samma väg och gick utan att veta det in på samma gård. Kvinnan kände igen honom och var så tacksam och rörd att mästaren blev överväldigad av denna enkla kvinnas godhet. Han tog en gaffel i köket och smorde den med sin gula salva. Gaffeln förvandlades till massivt guld”, skrev utgivaren av Filosofisk Phoenix, ett verk om Paracelsus, i förordet år 1682.

Paracelsus hade förmodligen fått fram ett guldliknande ämne i ett av sina många kemiska försök, då han även blandade kvicksilver med svavel och tenn och andra ämnen, så att han fick fram ett gyllene material.

Många hade på den tiden svårt att se skillnad, även alkemisterna själva, och för Paracelsus betydde det inget att han bara producerade ”kemiskt guld”.

Han var antagligen inte intresserad av att göra guld för guldets skull – snarare gav förvandlingen av ämnena honom en tro på att ”ett ämne kan omvandlas till ett annat (…), så att ett rått, grovt och smutsigt ämne kan omvandlas till ett som är rent, raffinerat och ordentligt”.

Enligt Fama fraternitatis hade Paracelsus aldrig varit medlem av Rosenkorsets brödraskap, men hans metoder och tankar gjorde honom till en förebild för orden.

Brödraskapets vetenskapsmän delade hans tro på att svaren på naturens hemligheter skulle hittas på andra ställen än i ­filosofernas gissningar eller i kyrkans lära.

I stället trodde de på att de processer som äger rum i människans kropp – mikrokosmos – kunde speglas i de processer som pågår i resten av naturen och universum – makrokosmos.

Därför var det nödvändigt att studera naturen för att förstå män­niskan och vice versa.

En dold orden

Ingen visste då – precis som i dag – om Rosenkorsets brödraskap någonsin existerat.

Året efter att Fama fraternitatis kom ut 1614, följde dock en annan programförklaring, Confessio fraternitatis, i vilken tankarna på den snara reformen av alla konstarter upprepades med förnyad styrka.

I boken, utgiven några år före trettio­åriga kriget – ursprungligen en konflikt mellan den katols­­­­ka och den protestan­tiska delen av Europa – kallade den anonyme författaren av Confessio fraternitatis påven för ”Antikrist” – en oerhörd förolämpning av den katolska kyrkans ledare.

Runt om i Europa fick de båda provocerande programförklaringarna och de alternativa tankarna dock snabbt entusiastiska anhängare.

Mysteriet kring och bristen på svar rörande Rosenkorsets brödraskaps existens innebar långtifrån att intresset för orden dog ut efter 1615.

Tvärtemot försökte allt fler nå det gäckande brödra­skapet med brev, uppmaningar och pamfletter, i synnerhet i den tyska delen av Europa. Inget hände emellertid.

I Confessio fraternitatis fick läsarna å andra sidan en antydan om en av brödraskapets inspirationskällor, då boken innehöll flera passager från verket Monas hieroglyphica av den walesiske matematikern John Dee.

Här fanns en koppling till en av Europas främsta mystiker, som tjänat under drottning Elisabet I av England, och som ansåg att matematik och siffror var fundamentet för allt i världen.

Samtidigt utövade han den uråldriga judiska mystiken, kabbala, och han skrev i sina dag­böcker om kommunikation med ”goda änglar”, som gav honom förmågan att begripa världens samband.

John Dee hade under Elisabet I haft möjlighet att utveckla sina tankar om magi, vilket senare gjorde honom till ett slags föregångsfigur för Europas mer experimenterande vetenskapsmän.

Han reste mycket i Centraleuropa och i synnerhet till alkemis­ternas fristad Prag, där han fick företräde hos mäktiga män, som den tysk-romerske kejsaren Rudolf II.

Till Dees stora olycka hade den engelska drottningens arvtagare, Jakob I av England, inte för avsikt att garantera frihet för alternativa tänkare och började i stället motarbeta och förstöra deras arbete.

När Dee avled 1608, var det därför som utstött och fattig. Misstanken om att han hade varit en central figur i Rosenkorsets brödraskap dog dock aldrig, och i dag florerar det teorier om att han kanske var ordens egentlige upphovsman.

Läkare skrev till brödraskapet

Trots osäkerheten kring huruvida Rosenkorsets vetenskapliga orden över huvud taget fanns rådde det ingen som helst tvekan om att det i samtiden existerade en värld med hetsiga diskussioner om naturvetenskap och magi.

Framför allt tysken Michael Maier och engelsmannen Robert Fludd – båda läkare och varma anhängare av Paracelsus arbete – spred och försvarade de alternativa tankar som de flesta av samtidens traditionella tänkare ansåg var till skada för vetenskapen.

Robert Fludd hade en bakgrund som medi­cinare, kemist och vetenskapsman inom det ockulta och trodde som paracelsisk läkare att det var möjligt att förstå människan genom att studera naturen.

De speglade varandra. Exempelvis ansåg han att alla organ i människans kropp motsvarade stjärnorna och planeterna på himlavalvet.

Robert Fludd betraktade även solen som centrum för universum, på samma sätt som hjärtat var centrum för kroppen, och han ansåg att blodet måste cirkulera i kroppen, liksom planeterna cirkulerade runt solen.

Det var en alternativ teori, men i själva verket mycket närmare verkligheten än tidigare läkare någonsin hade kommit.

Bröderna var besatta av djävulen

Både Robert Fludd och Michael Maier förnekade att de skulle vara medlemmar av Rosenkorsets brödra­skap – vilket inte på något sätt skingrade misstankarna, eftersom orden ju var känd för att agera i det fördolda.

Faktum är att Fludd försökte komma i kontakt med brödraskapet genom att skriva ett flertal essäer, som vände sig till medlemmarna och svämmade över av beundran för ordens manifest.

Han fick aldrig något svar.

Knappt hade de alternativa vetenskapsmännen börjat komma ut ur garderoben och manifesten publicerats, förrän rörelsen led ett allvarligt nederlag.

Michael Maier och andra anhängare av Paracelsus lära hade 1619 tillsammans med den protestantiska majoriteten i Böhmen fått den magikervänlige Fredrik V av Pfalz som ny regent i furstendömet.

Huvudstaden Prag fungerade nämligen som mötesplats för kabbalister, alkemister och ockulta vetenskapsmän från hela Europa.

Den tysk-romerske kejsaren Ferdinand II ville emellertid göra furstendömet katolskt igen, och med hjälp från regionens katolska regenter slog han ner ett uppror, drev Fredrik V på flykt och gjorde det svårt att vara alternativ tänkare i Böhmen.

Dessa händelser markerade både starten på det blodiga trettioåriga kriget och slutet på den korta blomstringstiden för Rosenkorsets brödraskap i Tyskland.

Där hade ordens tankar fått cirkulera och vinna gehör i endast fem år. Med krigets utbrott spreds idéerna i stället till Frankrike – fast i en annorlunda och betydligt mörkare form.

I Frankrike spreds det från omkring 1623 rykten om att en hemlig orden i pakt med djävulen hade kommit till landet.

Bland andra författaren Gabriel Naudé och den stridbare jesuiten François Garasse talade om en orden i djävulens ledtåg, vars medlemmar lovat att avvisa kristendomen och kyrkans ritualer.

I utbyte mot pakten fick ordensbröderna magiska börsar fyllda med pengar, imponerande talförmåga för att dra till sig uppmärksamhet och inte minst förmågan att klä sig, uppföra sig och tala som lokalbefolk­ningen, var de än befann sig.

Med andra ord hade rosenkreutzarna lyckats infiltrera det franska samhället, och François Garasse påstod även att historien om Chris­tian Rosencreutz resa till Mellan­östern innebar att ordens kunskap kom från de hedniska turkarna.

Han hävdade att alla brödraskapets medlemmar borde hängas i närmaste galge.

Huruvida häxjakten verkligen krävde några liv är det i dag ingen som vet, men att stämningen i Frankrike var sådan att en öppen diskussion om vetenskapen var fullständigt otänkbar var tydligt.

Koppling till Atlantis

Medan fransmännen beskyllde orden för djävulsdyrkan, och tyska tänkare öppet diskuterade de tankar som rosenkreutzarna stod för, så väckte rörelsen inte något större intresse i England.

En förespråkare som Robert Fludd kom visserligen från London, men han hade publicerat sina tankar i Tyskland, och John Dees tragiska öde avhöll troligen alla tänkare med intresse för magi och alternativa idéer från att träda fram.

Även en av tidens stora vetenskapsmän, den engelske statsmannen, filosofen och författaren Francis Bacon, var angelägen om att framhålla sitt motstånd mot renässansens magiker.

Han varnade i synnerhet för Paracelsus och protesterade mot alkemis­ternas vana att dölja sin så kallade veten­skap bakom symboler och ­allehanda mystik.

År 1627 – året efter Francis Bacons död – fann forskare emellertid en intressant text, som Bacon aldrig hade publicerat.

The New Atlantis (”Det nya Atlantis”) hette verket, som handlade om en grupp sjömän, som förliste utanför ett nytt och okänt land i Stilla havet.

De kristna invånare som levde på ön hade byggt upp ett perfekt samhälle – ett Utopia – som byggde på broderskärlek och en ny syn på veten­skap.

Öborna samlade in kunskap, analyserade data och utförde experiment i sina laboratorier, och när de sjuka bland sjömännen fick behandling av människorna på ön vägrade dessa att ta betalt för vården.

Det som överraskade de förlista sjömännen mest var emellertid att alla invånarna i det nya Atlantis kände till alla europeiska språk och alla samhällsordningar i världen.

När de förbryllade sjömännen fick möjlighet frågade de landets guvernör hur det kom sig att landets invånare kunde ha så omfattande kunskaper om språk, samhäl­len, böcker och förhållanden som fanns så långt från dem.

Svaret de fick var att vart tolfte år gav sig ”tre av bröderna från Salomons Hus (landets universitet, red.) ut i världen för att samla in kunskap om alla vetenskaper och konstarter och föra med sig ­böcker, instrument och nyheter hem”.

Detta utbyte, berättade guvernören, ”var inte en handel med vanliga materiella varor utan endast ett sökande efter Guds första skapelse, vilket var ljuset”.

Vetenskapen fick en knuff

The New Atlantis påminde tydligt om rosenkreutzarnas manifest Fama fraternitatis i allt från detaljer om gratis läkarvård till tankarna på en ny vetenskap.

Enligt Francis Bacon byggde vetenskapen alltför ofta på fantasifulla gissningar och kyrkans ­trosbaserade åsikter.

I stället borde vetenskapsmanen utforska naturen och strukturera kunskap enligt regler, så att andra vetenskapsmän skulle kunna bygga vidare på arbetet.

Därmed formulerade Bacon kärnan i ”empirisk metod”, enligt vilken kunskap kommer via sinnena och erfarenheten.

Den engelske vetenskapsmannens tankar påminde i hög grad om Paracelsus tal till de studerande i Basel.

Ingen vet vad Bacon själv tyckte om rosenkreutzarna, och teorierna om hans anknytning till sällskapet är många.

Somliga anser att Bacon var det engelska brödraskapets grundare, och andra att han stod bakom några av William Shakespeares verk och via symbolik beskrev sällskapets tankar.

Känt är att Bacon bakom fasaden var fascinerad av ämnen som naturmagi och astrologi, och att han bidrog till övergången till en modern vetenskap.

På så sätt var Bacon inne på samma linje som flera andra av de veten­skapsmän som på 1500- och 1600-talet förknippades med rosenkreutzarna.

Från 1700-talet och framåt började flera hemliga sällskap och ordnar hävda att de var de sanna efterträdarna till Rosenkorsets brödraskap.

Rörelserna dyrkade det ockulta och blev loger med ett särskilt intresse för alternativ vetenskap.

Huruvida det ursprungliga Rosenkorsets brödraskap var en tankekonstruktion bland renässansens vetenskapsmän eller om orden faktiskt existerade är dolt i historiens töcken.

En sak är dock säker: tankarna bakom brödraskapet överlevde och bidrog till att knuffa Europa in i den moderna vetenskapens tidsålder.