Vissa länder omfattar flera tidszoner. De får dock avvika från reglerna om det finns särskild anledning – som t ex i Norge som i princip borde ha två tidszoner.
År 1876 fick den Skottlandsfödde kanadensaren Sandford Fleming idén till tidszonerna efter att ha kommit för sent till tåget. Dittills hade regionerna själva bestämt tiden i sitt område – vilket orsakade stor förvirring. Sandford Flemings lösning på problemet var att dela in jorden i 24 tidszoner. Han presenterade idén för Kanadas generalguvernör, som sände förslaget vidare till världens regeringar.
Starkast stöd fick Fleming av den ryske tsaren, som hade problem med tiden i sitt väldiga rike. Han kallade till en internationell konferens i Venedig 1881, men deltagarna lyckades inte komma överens. Inte förrän vid ett möte i Washington år 1884 godkändes Flemings förslag av 25 nationer. Samtidigt beslöt man att tidszonerna inte var definitiva utan kunde anpassas till de olika ländernas behov.
Tidszonerna infördes under en internationell konferens år 1884.
Alla regeringar införde inte tidszonerna på en gång. 0-meridianen, som tiden beräknades ifrån, gick nämligen genom Greenwich i Storbritannien och vissa rivaliserande länder accepterade inte det. Men till slut segrade förnuftet över känslorna, och samtliga länder anslöt sig till avtalet.
Ja tack, jag vill gärna ha Världens Historias nyhetsbrev fyllt med spännande artiklar och marknadsföring från Världens Historia via e-post. Jag kan när som helst avregistrera mig igen.Läs mer
