Den första person som borrade i is av vetenskapliga skäl var den schweizisk-amerikanske geologen Louis Agassiz. Han genomförde åren 1840–1841 ett antal borrningar på en glaciär i Alperna för att dokumentera att isen rörde sig nedför berget.
Genom att analysera iskärnor kan forskarna öppna ett fönster till forntiden.
Hypotesen att glaciärer kan röra sig var ny och kontroversiell, och Agassiz borrade ett antal djupa hål i isen, som han sedan placerade stolpar i.
När han året därpå kom tillbaka kunde han se att stolparna hade flyttat sig – vilket bevisade att glaciären hade förflyttat sig. Borrandet utfördes för hand och nådde 60 meter ner i isen.
Dansk utvecklade modern analysmetod
Drygt hundra år senare gjorde den danske klimatologen Willi Dansgaard en upptäckt: Uppborrade iskärnor kunde användas för att studera forntidens klimat. Dansgaard kom under 1950-talet fram till att mätningar av vissa syre- och väteisotoper – som fångats i isen – avslöjade hur klimatet hade sett ut tidigare.
Isens många lager ruvar på kunskap om forntidens klimat.
Det kan iskärnorna berätta
Analyser av iskärnor kan ge forskarna mängder av viktig information. Med hjälp av kärnorna kan man bland annat rekonstruera temperaturen för flera hundratusen år sedan.
Med sina nya kunskaper utförde Willi Dansgaard en lång rad iskärneborrningar på den grönländska inlandsisen. Den djupaste borrning som någonsin gjorts genomfördes 1998 i Antarktis i ett samarbete mellan USA, Ryssland och Frankrike och nådde 3 623 meters djup.