Operationsmetoden lobotomi utvecklades på 1930-talet av den portugisiske neurologen António Egas Moniz för att lindra bland annat ångest och svår smärta. Moniz ansåg att psykiska åkommor berodde på onormala kopplingar i pannlobernas nervbanor.
Lösningen var att kapa förbindelsen mellan pannloberna (hjärnans främre del) och resten av hjärnan. Moniz hade bland annat observerat att soldater som fått pannloberna förstörda i strid fick ”förändrad karaktär”.
Den första operationen utfördes 1935 på en 63-årig kvinna, som enligt psykiatrerna därefter blev lugnare och mer medgörlig. Efter cirka fyrtio ingrepp konstaterade Moniz att hans ingrepp var ”helt säkert” och ”en effektiv kirurgisk behandling”.
Moniz utförde sina första lobotomeringar genom att borra hål i kraniet och injicera ren alkohol i pannloberna, men flera kirurger utvecklade metoden.
En av de mer framträdande var Walter Freeman, som uppfann en teknik för att nå pannloberna med en syl genom ögats tårkanal.
År 1949 tilldelades Moniz Nobelpriset i fysiologi eller medicin för sin forskning, men med tiden blev hans ingrepp impopulärt, eftersom många patienter fick hjärnskador eller avled.
Under 1970-talet förbjöds lobotomi i de flesta länder. Då hade cirka fyrtiotusen personer fått hjärnan förstörd bara i USA. I Sverige började lobotomi utföras 1946. Cirka 4 500 personer opererades.