Som liten pojke i Schweiz kunde Hermann Rorschach tillbringa timmar med Klexographie – en lek som innebar att han hällde droppar av bläck på ett pappersark och sedan vek det.
När arket veks upp igen hade bläcket bildat mönster av olika slag, som han kunde rita vidare på eller använda som inspiration till små historier. Lille Hermann var så förtjust i leken att hans vänner kallade honom Klecks – tyska för ”fläck”.
Fascinationen över bläckfläckarna tog Hermann Rorschach med sig, när han som ung man började studera medicin och fick arbete på ett mentalsjukhus i Bern.
Där började Rorschach experimentera med sin barndoms bläckplumpar och undersöka varför människor såg olika motiv i samma fläckar – till exempel upptäckte han att patienter med schizofreni reagerade annorlunda på fläckarna än andra patienter.
Enligt Rorschachs teori kan tolkningen av bläckplumpar avslöja personlighetstypen.
Fläckarna levde vidare
Efter att ha analyserat omkring 300 psykiskt sjuka personer gav Rorschach 1921 ut boken Psychodiagnostik. I den lanserade han teorin att noga utvalda bläckmönster kan användas för att analysera personligheter och diagnostisera mentala åkommor.
Rorschach hann inte själv upplev det avtryck hans nya teori satte på psykoanalysen. Redan året därpå avled han vid endast 37 års ålder av bukhinneinflammation.
Fläckarna levde dock vidare och plockades upp av psykologer, som vidareutvecklade Rorschachs idéer. Sedan dess har rorschachtestet blivit ett av de mest använda för att analysera personlighetstyper.
I dag används testet fortfarande i bland annat USA och Japan, trots att det flera gånger kritiserats för att vara pseudovetenskapligt.