Det första p-pillret lanserades i USA 1960.
En av de drivande bakom det var sexualundervisaren och kvinnorättsaktivisten Margaret Sanger (1879–1966), som hade upplevt konsekvenserna av okontrollerad graviditet.
Hennes mor hade dött vid femtio års ålder efter arton graviditeter och elva förlossningar, och som sjuksköterska såg Sanger hur i synnerhet fattiga kvinnor slets ut av graviditeter, förlossningar och illegala aborter.
Sanger drömde om ett preventivmedel för kvinnor, och drömmen uppfylldes, när hon 1950 mötte den förmögna feministen Katharine McCormick och året därpå biologen Gregory Pincus.
Sangers outtröttliga arbete, McCormicks pengar och Pincus kunskaper om hormoner ledde till p-pillrets tillkomst.
Idén bakom pillret var att ge kvinnor syntetiska könshormoner, som pausar kroppens egen produktion. På så sätt får kvinnan inte ägglossning och kan inte bli gravid.
De första pillren innehöll dock mycket höga doser av bland annat könshormonet östrogen och hade biverkningar i form av bland annat blodproppar och depression.
Medan östrogenhalten tidigare var 100 μg, är den i dag 20–30 μg.
P-pillret var inte enbart en revolution inom prevention, utan gav även kvinnor möjlighet att ta kontroll över sin sexualitet och sin kropp.
Pillret var därmed avgörande för den sexuella frigörelsen och kvinnornas intåg på arbetsmarknaden på 1960-talet.