Munskyddet används i dag som skydd mot bland annat virus, men det är ingen ny uppfinning.
Redan i antikens Rom rekommenderade historikern Plinius den äldre (23–79 efter Kristus) gruvarbetare att sätta ett djurs urinblåsa för munnen och näsan för att skydda sig mot giftigt damm i gruvorna, där romarna grävde efter bland annat kvicksilvermineral.
Munskyddet fick emellertid ingen större spridning förrän i slutet av 1800-talet, då vetenskapsmän började forska på bakterier. Därmed kom vikten av hygien på dagordningen, och framför allt läkare och sjuksköterskor började använda munskydd för att undvika att smitta känsliga patienter.
Paul Berger (1845–1906) var en föregångsman inom användningen av munskydd såväl som amputation och att sy ihop sår.
En av munskyddets förkämpar var den franske läkaren Paul Berger, som år 1899 konstaterade: ”I flera år har jag varit bekymrad över
det faktum att droppar av vätska som kommer ut ur kirurgens eller hans assistents mun riskerar att leda till ett utbrott av infektioner.”
Munskyddets popularitet nådde nya höjder under spanska sjukan 1918, då det ansågs vara ett av de viktigaste vapnen i kampen mot epidemin.
