Luktsalt består av ammoniumkarbonat, som har en uppiggande effekt.
Ämnet var känt redan under romersk tid, då historikern Plinius den äldre nämner Hammoniacus sal – en särskild typ av salt från dagens Libyen.
Ämnet användes även av medeltidens alkemister, som lärt sig att framställa det.
De använde ämnet till att bland annat skapa ”de vises sten”, men framför allt användes det med naturfärger för att skapa nya och klarare nyanser.
Britternas små behållare för luktsalt kallades för vinaigretter.
Så fungerar luktsalt
Starka ammoniakångor från luktsaltet irriterar slemhinnorna i näsan och lungorna.
Lukten aktiverar en reflex, som får andningsmuskulaturen att arbeta.
Samtidigt aktiveras nervsystemet, vilket ökar hjärtrytmen och blodtrycket.
Det var först i 1800-talets England som ammoniumkarbonat blev populärt som ett medikament.
Gentlemän hade alltid luktsalt på sig
Brittiska kvinnor hade en tendens att dåna vid stark sinnesrörelse, och britterna kom på att lite luktsalt som hölls under näsan kunde få de flesta att kvickna till.
Riktiga gentlemän bar därför alltid en dekorativ behållare med luktsalt löst i en blandning av parfym, vinäger och alkohol, som de kunde ta fram, om en kvinna plötsligt föll ihop på golvet.
I dag används luktsalt framför allt av idrottare inom bland annat boxning, amerikansk fotboll och tyngdlyftning, eftersom den uppiggande effekten gör att hela kroppen kommer igång.
Många läkare varnar dock för att överdriven användning är skadlig.