Tidig kirurgi – brutal och livsfarlig
Innan narkos och rena sjukhusmiljöer revolutionerade läkekonsten var kirurgi en brutal verksamhet. Vi följer kirurgernas blodiga spår ...

En 1500-talsmålning av en skalloperation utan bedövning.
Till sist fanns ingen annan utväg: den välbeställde Londonbon Samuel Pepys var tvungen att bli opererad. Blåsstenen, en samling kristaller som växt till en stor sten i urinblåsan och orsakade stor smärta, hade nu blivit så besvärande att det inte fanns något annat att göra.
Den 26 mars år 1658 var det dags. I sin dagbok beskriver Samuel Pepys hur han förberedde sig för vad som skulle hända på samma sätt som om han skulle gå i strid – han samlade så många släktingar omkring sig som han kunde, så att de kunde be för honom.
Att låta sig bli opererad av en kirurg under denna tid innebar att utsätta sig för direkt livsfara, och var något man gjorde bara i yttersta nödfall.
Förberedde sig noga
Pepys förberedde sig noga. Han åt ett löskokt ägg, talade med en präst och tog ett bad.
Håret runt könet rakades bort. Sedan placerades Pepys på ett bord, med en halmsäck under sig, så att läkaren kunde komma åt ordentligt. Sedan bands hans armar och ben fast, och en grupp män ställde sig runt honom, så att de kunde hålla fast honom.
Operationen skulle genomföras helt utan bedövning, och risken fanns att patienten började sprattla så mycket av smärta att kirurgen inte kunde arbeta.
I andra liknande fall berättas om hur de som skulle opereras inte klarade av att hantera skräcken. En kirurg vittnar om en patient som sprang och gömde sig på toaletten när en blåssten, precis som Pepys, skulle skäras bort. Man fick slå in dörren och släpa tillbaka den skrikande mannen till operationsbordet.