Tidig kirurgi – brutal och livsfarlig

Såret fick läka av sig själv

Men Samuel Pepys klarade det. Han härdade ut när en sond av silver fördes in genom hans penis, så att kirurgen skulle hitta och kunna hålla fast stenen inuti urinblåsan. Han härdade ut när läkaren skar ett snitt mellan pungen och anus, letade sig in och såg till att klämma ut blåsstenen, som visade sig vara nästan lika stor som en tennisboll.

Och han härdade ut under veckorna som följde, då han låg till sängs medan såret fick läka av sig själv, under ett förband dränkt med äggula, vinäger och doftande oljor.

Operationen hade varit en framgång, och dessutom hade såret inte blivit infekterat, på det sätt som var så vanligt och orsakade så många dödsfall. Under resten av sitt liv firade Samuel Pepys minnet av dagen då han tvingades bli opererad – och överlevde.

Trepanering i tusentals år

I alla tider har mer eller mindre kunniga män och kvinnor försökt sköta om blödande sår och lägga brutna ben till rätta. Oerhört länge har man även utfört mer eller mindre avancerade kirurgiska operationer.

Särskilt trepanering – att borra ett hål i skallbenet, kanske av medicinska skäl för att minska trycket efter en skallskada, eller för att man på det sättet trodde sig släppa ut sjukdomsandar – har människor ägnat sig åt i många tusen år.

Man har hittat kranier från förhistorisk tid med sådana hål i både Europa och Sydamerika. På vissa av dem kan man se att de som utsattes för ingreppet överlevde, i varje fall en tid.

Men även andra slags operationer har gamla anor. Särskilt i Indien fanns tidigt en utvecklad tradition av avancerad kirurgi, som ögonoperationer för att behandla starr.

Indiska kirurger utvecklade även ett slags plastikkirurgi, framförallt för att ersätta bortskurna näsor, vilket var en vanlig straffmetod för brottslingar. En flik av huden i pannan skars ut och veks ner över ett slags näsprotes, där skinnfliken sedan fick växa fast.

I Västeuropa dröjde det länge innan man provade på att utföra så avancerade operationer. Inom den traditionella västerländska medicinen, den som med grekerna Hippokrates och Galenos som stora förgrundsfigurer dominerade i Europa långt in i modern tid, ansågs kirurgi inte vara något en riktig läkare skulle ägna sig åt.

De välutbildade doktorerna sysslade enbart med inre medicin medan kirurgi sågs som en simpel syssla som man överlämnade till andra – framförallt så kallade fältskärer och barberare.

Det var de som tog hand om sår, skar upp bölder, tog bort åderbråck och genomförde starroperationer. Det var även de som gjorde åderlåtningar samt stensnitt – så kallades operationen som Samuel Pepys tvingades genomlida.

Brådskande amputationer

Men framförallt var det dessa grupper som ägnade sig åt den allra mest brutala formen av kirurgi, den som verkligen förtjänar att kallas ”slaktandets konst” – amputationerna.

Att skära bort kroppsdelar var länge den enda lösningen vid allvarliga infektioner i armar eller ben. Antingen som en följd av skott- eller skärskador, eller på grund av någon sjukdom som ledde till kallbrand.

Att amputera en patient när man inte hade tillgång till effektiv smärtlindring var förstås inte lätt. Ibland provade kirurgerna att bedöva patienten med alkohol, eller med droppar av opium. Men det var osäkra metoder och oftast var patienterna vid fullt medvetande när operationen ägde rum.

Amputationen måste därför ske fort, för att lindra smärtan, men också för att patienten inte skulle hinna dö av blodförlust. Kirurgen måste med andra ord så fort som möjligt skära igenom hud och kött och komma ner till benet, som sedan hastigt skulle sågas av, innan man bytte till kniv igen för att skära sig igenom det som var kvar.

Kapade ett ben på en halv minut

En brittisk kirurg, Robert Liston, verksam på 1830-talet, hade tagit detta krav på snabbhet till extrema nivåer. Han skröt med att kunna skära av en människas ben på trettio sekunder. För att hinna med det använde han sin oerhörda styrka i båda armarna, samtidigt som han placerade den blodiga kniven mellan tänderna medan han arbetade med sågen.

Listons snabbhet var legendarisk men orsakade också problem: vid ett tillfälle påstås han i hastigheten ha råkat såga av en patients testikel. En annan gång ska han istället ha råkat kapa av tre fingrar på en assistents hand.

I efterhand kan det verka häpnadsväckande att patienter överhuvudtaget kunde stå ut med en amputation under dessa villkor. Att utan fungerande bedövning, fasthållen av starka män, behöva se och känna hur en läkare sågar av ens kroppsdelar kan framstå som den yttersta fasan. Vore det inte bättre att dö än att behöva uthärda något sådant?

Vissa tycks ha tänkt på det sättet, och dog hellre än utsatte sig för kirurgens kniv. Men andra gjorde som Samuel Pepys och härdade ut. I ytterligare andra fall var själva sjukdomstillståndet så plågsamt att amputationen framstod som en lindrigare utväg.

Kirurgins status ökade

Så var fallet när svensken Anton Rolandsson Martin i februari 1761 skulle amputeras, efter att han fått kallbrand i höger fot. Han har senare beskrivit hur smärtan han kände när han blev sjuk ”var så stark som om min fot legat i en brinnande eld”.

I jämförelse med detta var sedan amputationen ”ganska lätt”. Bara fem eller sex gånger medan sågen arbetade, skrev han, gjorde det riktigt ont. Men han behövde i vilket fall aldrig skrika av smärta, försäkrade han.

I Rolandsson Martins fall gick operationen alltså bra. Vid det laget hade också kirurgins rykte förbättrats. Under 1600- och 1700-talet hade förbättrade kunskaper i anatomi stärkt kirurgins teoretiska grunder. Samtidigt hade olika slags sammanslutningar för yrkesgruppen bildats i många länder, vilket steg för steg förbättrade kirurgernas status.

Sakta började de två yrkeskårerna närma sig varandra, de lärda medicinarna och de tidigare så ökända kirurgerna, experter på ”slaktandets konst”.

När Sverige år 1810 fick sin första högskola enbart inriktad på att utbilda läkare gavs den namnet ”Karolinska Medico-Kirurgiska Institutet”, för att visa att man förenade båda traditionerna.