Stöld frälste den vite mannen från malaria

##

Imperiet ska växa

Britterna tänker skicka en expedition till Sydamerika, där hemliga agenter ska stjäla frön och sticklingar av den växt som innehåller kinin.

När stöldgodset smugglats ut ska det planteras på Ceylon – dagens Sri Lanka – varpå Brittiska ­ostindiska kompaniet blir självförsörjande med malariamedicin.

Operationen blir svår, för de dristiga britterna måste bege sig högt upp i ­Anderna, där de hemlighetsfulla kinaträden växer under sträng bevakning. Deras namn antyder en koppling till Fjärran Östern, men ”Kina” är bara en omskrivning av Cinchona, det namn som botanikern Carl von Linné 1742 gav till växtsläktet.

Redan då var det allmänt känt att det sydamerikanska trädet hade läkande egenskaper. Indianer fick musklerna att slappna av genom att mala torkad kinabark till pulver och dricka det i sötat vatten, som neutraliserade medlets bittra smak.

Spanska kolonisatörer använde först kinabarken för att stoppa diarré, men sedan fick de nys om att växten kunde bota den dödliga malaria som de hade fört med sig från Europa.

År 1820 lyckades läkare hitta och isolera den verksamma substansen i kina­barken, som får namnet kinin. ­Naturmedlet blir oumbärligt för kolonibolag som Storbritanniens ostindiska kompani, men priset får styrelsemedlemmarna i London att rynka pannan. Därför måste en inhemsk produktion så fort som möjligt sättas igång.

Bortförklaring räddar hedern

Gentlemän stjäl inte, så de brittiska kolonialherrarna hittar på ett argument att gömma sig bakom: Sydamerikanerna gör inte nog för att skydda kina­träden från de bergsbönder som vill åt marken.

”Det är en plikt gentemot mänskligheten att skaffa kininfrön innan sko­gar­na fälls”, skriver John Royle från Brittiska ostindiska kompaniet till styrelsen 1856. ”Så att vi kan odla växten i Indien”.

De lömska planerna har på så sätt ­förklätts till en räddningsoperation, som ska rädda kinaträdet och ge kinin till hela den lidande världen. Förberedelserna för operationen fortsätter trots att staten 1858 tar över Brittiska ostindiska kompaniet.

Ministrarna i London är mer än mottagliga för en list som kan utplåna malaria i ”imperiets juvel”, Indien, och öka intäkterna.

Samtidigt ser de helt nya möjligheter framför sig: Kolonisatörer utrustade med rikliga mängder kinin kommer att kunna tränga djupt in i det sjukdomsplågade Afrika, som är känt som ”den vite mannens grav”. Oanade mängder guld, ädelstenar och råvaror kommer att hamna inom räckhåll.

Mycket står på spel 1859, när britterna kontaktar den man som de utsett att genomföra växtstölden.

Växtälskare blir hemlig agent

Botanikern Richard Spruce är 41 år och föddes 1817 i Yorkshire, men har sedan 1849 levt i Sydamerika. Som barn drabbades han av bronkit, och har sedan dess varit en oförbätterlig hypokondriker, vars anteckningsböcker är fulla av noteringar om verkliga och inbillade åkommor.

Trots det ger han sig gång på gång ut på expeditioner, där han riskerar att insjukna i tropiska sjukdomar.

Spruces resor drivs inte enbart av hans fascination för växter, framför allt mossor. Britten samlar även in fröer och torkade växter, som han skickar över Atlanten till hobbybotaniker och privatpersoner med smak för exotiska växter.

Verksamheten är ingen lukrativ affär, och Spruce står 1859 på konkursens rand. Därför tackar han genast ja, när ministeriet för Indien i London vill anlita honom för att ge sig upp i Anderna och leta ­efter kinaträdet.

Spruce känner till kinabarkens effekt, efter­som han några år tidigare använde medlet för att bekämpa malaria under en ­expedition längs Amazonfloden. Hans resor har även gett honom ingående kännedom om Sydamerika och ett stort kontaktnät.

Trots det kommer operationen att bjuda på enorma utma­ningar, eftersom kinaträden växer på flera tusen meters höjd i några av de otillgängligaste delarna av Anderna.

##

Anderna stoppar resan

Den brittiske växttjuvens hälsa är svag, men hans vilja är stark, och Spruce beger sig tillsammans med lokala guider och bärare iväg på den besvärliga resan. Avståndet är inte stort mätt i kilometer, men expeditionens rutt går genom oländig urskog och därefter uppför Andernas påfrestande sluttningar.

Ett brutalt inbördeskrig, svärmar av plågsamma insekter och kraftiga oväder hotar hela tiden att avbryta uppdraget. Spruce och hans svaga hälsa utgör dock det största hindret.

I april 1860 har britten och hans följe nått en bit upp i Anderna, när han drabbas av förlamning och är oförmögen att fortsätta. Gruppen är endast fem mil från staden Limon i Ecuador och ett stort område med kinaträd enligt Spruces källor. Engelsmannen klarar emellertid inte av att stå på benen.

”Jag är alltför ofta så utmattad att det vore en lättnad att lägga mig ned och stilla dö”, skriver han i sin dagbok. Spruce är oförmögen att resa sig under två plågsamma månader, då kyla och höjdsjuka också plågar honom.

Till slut kommer Spruce på benen igen, och efter att ha passerat resans högsta punkt kan han inleda en långsam nedstigning. Vandringen går genom iskalla moln på smala stigar längs avgrunder, där människor och lastdjur är i omedelbar livsfara. Med vartenda steg följer faran för att störta i döden.

Under färden nedåt stoppas Spruce av fyra soldater, som slåss för ena sidan i det inbördeskrig som plågar Ecuador. De ser hotfulla ut, och Spruce ska precis dra sin pistol, när han får en bättre idé. Han räcker dem en flaska av det lokala brännvinet aguardiente, och genast möts han av tandlösa leenden.

Soldaterna låter honom passera, och expeditionen kan proviantera i en närbelägen stad, ­innan den fortsätter nedför de oländiga bergssidorna. På 1200 meters höjd blir luften varmare, och regnskogen sluter sig kring de utmattade resenärerna. Kort därefter får den engelske botanikern syn på de första kinaträden.

Allt lyckas för växtjägaren

Spruces expedition är inte ensam i skogen. Han möter snart indianer, som varje sommar beger sig dit för att hacka av bark från kinaträden. De kan tjäna lite pengar på skörden, som de tror ska användas för att framställa färgämnen.

”Jag förklarade för dem att barken innehåller kinin, som var av mycket stor medicinsk betydelse”, skriver Spruce i sin dagbok efter att ha pratat en stund med barksamlarna.

”Efteråt hörde jag dem säga till varandra att jag försökte lura dem. För givetvis ville jag inte berätta för dem hur färgen görs, så att de själva skulle kunna använda den till sina ponchos”.

Därefter ignorerar indianerna Spruce, som börjar samla frön. För att testa dem sår han några, och den 17 augusti 1860 inträffar ett litet mirakel. En grodd skjuter upp ur marken, och britten vet därmed att han kan få kinaträd att gro. Nu kan han förbereda hemtransporten av sitt stöldgods.

Spruce och hans medhjälpare lägger försiktigt 100000 soltorkade frön i lådor, som fodras med torra löv. Totalt 600 sticklingar sveps in i fuktig mossa och packas i korgar, som surras på oxar.

En del av dem mosas under djurens långsamma marsch genom djungeln. De allra flesta når dock fram till Stillahavskusten, där Spruce kan låta bära ombord sina skatter på ett fartyg och sätta kurs mot berömmelsen.

Lycksökare ser en möjlighet

I London tas nyheten om Spruces framgång emot med jubel – och frukten av hans ansträngningar planteras genast i Madras i Indien.

Därefter får britterna beväpna sig med tålamod, för det kommer att ta några år, innan plantorna har växt tillräckligt för att det ska gå att skörda barken. Under tiden går ännu en driftig britt på jakt efter kinaträd.

Handelsmannen Charles Ledger har länge tänkt att kinin kan bli hans väg till rikedom. Han är en intelligent och ambitiös arbetarson från södra London, som 18 år gammal mönstrade på ett fartyg till Argentina 1836. Målet var redan då att få tag i kinaträd. Först var Ledger dock tvungen att skaffa sig startkapital och omfattande lokalkännedom.

I Buenos Aires arbetar han för ett brittiskt handelsbolag, medan han lär sig spanska, och därefter tar han ett jobb nära ett distrikt med kinaträd i Peru. Där lär han sig något viktigt, som hans landsman Richard Spruce inte kände till: Det är stor skillnad på mängden kinin i olika sorter av kinaträd.

Ledger är dock ingen botaniker, så han behöver professionell hjälp. År 1842 har han till slut sparat ihop nog med pengar för att anlita en bolivian vid namn Manuel Incra Mamani. Indianen har en imponerande förmåga att läsa av kinaträden. Han behöver bara se hur bla­den hänger och hur hög stammen är för att veta hur kininhaltigt ett träd är.

Med Mamanis hjälp är Ledger säker på att kunna hitta frön från Sydamerikas bästa kinaträd och smuggla ut dem framför näsan på myndigheterna. Via sin far erbjuder han 1845 myndigheterna i London möjligheten att föra frön till Indien och upprätta kinaträdplantager.

Ingen i den brittiska huvudstaden vet dock vem Charles Ledger är, och han får inte ens ett svar. Besviken kastar han sig över andra affärsäventyr, och först när de misslyckas beslutar han sig 1862 för att försöka med kininet igen.

##

Medhjälparen lyckas

Ledger skickar den trofaste Mamani 160 mil in i regnskogen för att skaffa frön, men jakten blir långvarig.

Mamani lyckas flera gånger samla ihop rikligt med frön, men de förstörs alla av frost under återfärden. Först 1865 kan Mamani knacka på Ledgers dörr och meddela att uppdraget är utfört.

Efter många års tålamod kan Ledger till slut se fram emot att genomföra en affär, som ska ge honom rikedom och ära. Försiktigt torkar han alla de dyr­bara fröna i solen, innan han packar dem i chinchillaskinn och skickar dem i paket till sin bror George i London.

Tajmingen kunde dock omöjligen ha varit sämre. Richards Spruces stora laddning av frön och sticklingar har för länge sedan kommit fram, och små kinaträd gror redan under Indiens varma sol. Det är bara en fråga om tid, innan barken kan skrapas av och användas för att framställa medicin.

När George Ledger anländer till den världsberömda botaniska trädgården Kew Gardens får han ett kyligt mot­tagande. En tjänsteman nedlåter sig till att ta emot på sitt kontor, men enbart för att meddela att varan saknar intr­esse.

Skakad letar George Ledger efter andra köpare. Han går till det farmaceutiska sällskapet, till andra botaniska trädgårdar och till kolonialministeriet, men får avslag på avslag. Ingen vill köpa nästan värdelösa frön från en fullständigt okänd skojare.

Ingen vill ha stöldgodset

Allt har gått snett för George Ledger, när han som en sista utväg tar kontakt med en gammal bekant till familjen, farmaceuten John Howard.

Det var denne man som en gång i tiden berättade om kinabarkens förträffligheter och hos Charles Ledger sådde tanken att han kunde bli rik i Sydamerika. Howards råd är att strunta i London och i stället söka upp nederländarna.

Dagens Indonesien är på 1800-talet en nederländsk koloni, och liksom i Indien kräver malaria varje år många människoliv, samtidigt som sjukdomen medför stora kostnader. Nederländarna har letat efter kina­träd i Sydamerika, men fått frön från en kininfattig art.

George Ledger går därför till Nederländernas generalkonsul i London, som nyfiket tar emot.

Diplomaten känner inte till sin gäst, men för säkerhets skull köper han ett halvt kilo frön. Betalningen är ynka 20 pund.

Nederländarna sår sina frön på Java i Sydostasien, och glädjen sprider sig, när träd skjuter upp efter några år. Tack vare Charles Ledger och hans medhjälpare Mamani har nederländarna fått tag i den perfekta arten av kinaträdet, vars bark är full av kinin. Ingendera av männen får dock någon större belöning för sina ansträngningar.

Segern gick till Nederländerna

Charles Ledger har haft stora utgifter under sin jakt på kinaträdet i Sydamerika. De 20 punden, som han ska dela med sin familj i London, täcker långt­ifrån allt. Ännu värre går det för Mamani.

Han grips av boliviansk polis under en ny resa för Ledger, och när han vägrar prata misshandlas han grovt. Den hårdhänta behandlingen gör att han avlider efter tre veckor.

För det brittiska kolonialstyret har kininäventyret också slutat med besvikelser.

De frön Richard Spruce tog med sig från Ecuador visar sig vara oanvändbara – kininhalten är så låg att den knappt täcker behovet i Indien, och inte på långa vägar resten av Brittiska imperiet och världsmarknaden. Det är Nederländerna som drar vinstlotten.