Spanska sjukan – värre än första världskriget
Det började med vanlig hosta och feber. Men för tiotusentals svenskar slutade det med döden. 2018 har det gått hundra år sedan spanska sjukans härjningar började.
Provisorisk sjuksal i gamla läroverkets gymnastiksal i Östersund 1918.
Det verkade inte så märkvärdigt först. En influensa, som vilken som helst. I början av juli 1918 kallades doktor Henrik Berg i Stockholm till en patient, den rike vetenskapsmannen och affärsmannen Per Håkansson, som en gång i tiden skapade desinfektionsmedlet Salubrin under sin fåfänga jakt på ett botemedel mot tuberkulos.
Nu var Håkansson snart 75 år gammal, och sedan tidigare plågad av ett mindre hjärtfel. Han hade precis anlänt till Stockholm från Eslöv i Skåne, sin hemstad, där han hade dragit på sig smittan och nu bidrog till att sprida den i huvudstaden.
Berg undersökte patienten, och noterade de klassiska symptomen. Hög feber, huvud- och muskelvärk, kraftiga svettningar. Och, framförallt, en stor trötthet. ”Jag är så matt”, sa Per Håkansson, gång på gång, då doktorn undersökte honom. Till sist var patienten så svag att han bara kunde viska. Ingen medicin läkaren hade att föreskriva hjälpte. Efter en kort dödskamp avled Håkansson.
50 miljoner dog i spanska sjukan
I efterhand skulle doktor Henrik Berg säga sig vara säker på att Per Håkansson var den förste svensk som dog i influensaepidemin som gått till historien som spanska sjukan – 1900-talets värsta farsot, ansvarig för mer än femtio miljoner dödsoffer världen över.
Långt fler dog alltså av denna epidemi än i hela det första världskrigets alla strider tillsammans. Och den drabbade människor över hela jorden, värst i relativt isolerade områden, som hos inuitbefolkningen i Alaska eller på Söderhavsöar, där befolkningen helt saknade immunitet och där på sina håll nästan hälften av alla människor dog.
Men allt detta var tydligt först i efterhand. Till att börja med var Håkanssons död inte direkt märkvärdig. Visst var det ovanligt med ett utbrott av influensa mitt i sommaren, juli är inte direkt den vanliga säsongen för influensa.
Rödakorset-arbetare med en smittad patient.
Influensan uppmärksammades i Spanien
Och visst kunde man i tidningarna läsa om att en farlig sjukdom spreds på andra håll i världen. Särskilt tycktes den härja i Spanien. Landet var inte inblandat i världskriget som ännu pågick och tidningarna var därför inte censurerade, vilket gjorde att oroande nyheter spreds fritt. Det var därför som sjukdomen kom att förknippas med och döpas efter just Spanien.
I Västerås bodde den högt ansedda frun Ingeborg af Billbergh, som regelbundet skrev brev till sina utflyttade döttrar. Hennes brev ger en levande bild av livet i Sverige denna sommar 1918, världskrigets sista år, då politiska oroligheter rådde sedan länge och matbristen ända sedan året innan varit påtaglig i stora delar av landet.
I Ingeborgs brev nämns ”spanskan” för första gången i slutet av juli, men då i ganska obekymrad ton: ”Den är så lindrig att man ej behöver oroas om man får den”.
Spanskan spreds i lindrig variant
Visserligen rapporterades att mer än 10.000 svenskar hade insjuknat bara under denna första månad, men endast några tiotal avled, och då i allmänhet sådana som redan var mycket svaga eller gamla. Enstaka dramatiska händelser uppmärksammades i och för sig.
Ett exempel var den unge norske poeten Einar Solstad som hastigt dött i influensan – vilket i sin tur fick hans hustru att i förtvivlan begå självmord, ”över hans dödsläger”, som det hette i en tidningsartikel.
Men det var enstaka händelser. Ännu i slutet av juli kunde den svenska Medicinalstyrelsen, myndigheten som var ansvarig för landets sjukvård, rapportera att influensan visserligen var mycket utbredd, ”men i det stora hela av mild natur”.
Ny, dödlig våg av influensan
Redan i augusti började dock dystrare nyheter sippra fram. En ny våg av samma influensa började sprida sig. Det var som om den ursprungliga sjukdomen hade förändrats och börjat gå till våldsammare angrepp. De som redan drabbats av den lindrigare versionen var immuna, men andra kunde drabbas desto hårdare.
Norrland blev särskilt svårt drabbat av epidemien. I begravningsboken för Arvidsjaur 1920 står ”spanska sjukan” som dödsorsak att läsa sida sida upp och sida ner.
Dramatiska dödsfall i Norrland
Den nya, aggressiva varianten uppmärksammades även i Ingeborg af Billberghs brev. Den 11 augusti skrev hon om att spanska sjukan ”ju mest angriper ungdom”. Och i tidningarna nämndes allt fler dramatiska dödsfall, särskilt bland järnvägsarbetarna i Norrland.
Mest uppmärksamhet fick ”en hemsk tilldragelse”, som ägt rum utanför Östersund. Där pågick bygget av inlandsbanan för fullt, och i en barack bodde fem järnvägsarbetare, som alla insjuknade. I en tidningsnotis berättades om att de inte hade kunnat få tag i mat, för överallt i bygden ”härjade epidemin och de friska voro rädda för smittan”.
Efter en tid dog en av arbetarna, ”och en annan sprang i feberyrsel ut, men hittade tillbaka till baracken och dog på golvet”. De tre andra överlevde, men var för svaga för att kunna ta hand om de döda. Liken blev därför liggande i baracken, tills hjälp slutligen anlände.
Varje kommun fick vidta åtgärder
I början av hösten 1918 spred sig influensan med häpnadsväckande hastighet, i allt vidare cirklar ut över Sverige. Men de ansvariga myndigheterna, med Medicinalstyrelsen
i spetsen, valde att ligga lågt. Vissa högljudda röster krävde storskaliga åtgärder, som att alla skolor restauranger och biografer skulle stängas. Men de ansvariga tyckte att det var överdrivet.
Istället överlät man åt varje enskild kommun att fatta beslut i sådana frågor – och det genomfördes bara sporadiskt. I Västerås stängdes till exempel biograferna under någon vecka, men öppnades snart igen, efter att biografägarna hade protesterat.
Att överhuvudtaget försöka minska spridningen av influensa var ändå i det närmaste lönlöst, enligt den allmänna åsikten. Men det skulle senare motsägas av erfarenheter från USA. Om man vidtog långtgående åtgärder för att minska smittspridningen kunde antalet drabbade begränsas kraftigt innan epidemin dragit förbi. Men det visste man inte då.
Spanskan spreds vid stor repövning
Inte heller rikets högsta ledning prioriterade att försöka begränsa smittspridningen. Det blev klart när hela 117 000 värnpliktiga skulle kallas in för en omfattande repövning. Det första världskriget rasade som sagt ännu, och att Tyskland inom bara några månader skulle kapitulera var inte lätt att veta.
Amerikanska soldater gurglar sig med saltvatten i hopp om att förhindra smitta.
Samtidigt var det uppenbart att trängseln i kasernerna var som gjord för en explosiv spridning av influensan. Frågan skickades därför vidare till regeringen – som gav klartecken till att genomföra övningarna.
Det var ett beslut som fick förödande följder. Militärsjukhus runt om i landet blev snabbt överfulla och logement fick göras om till sjukläger. Sammanlagt skulle ungefär en tredjedel av alla inkallade till sist bli sjuka.
"Man hör bara klockorna ringa"
I Västerås noterade Ingeborg af Billbergh i mitten av september att mer än 1000 man låg nedbäddade på regementet. Överstinnan och andra officersfruar hade fått rycka in som sjukvårdspersonal. I ett brev skrev af Billbergh om den dystra stämning som rådde. ”Här fortfarande förstämning i stan, 46 döda af våra beväringsgossar, landets blomma går ju åt”.
Snart fick hon dessutom höra att en präst vid namn Joel Åkesson som hjälpt till att vårda de sjuka också drabbats – och avlidit. ”Åkessons död ohygglig. Fru och sköterska lära ligga; man hör bara klockorna ringa”, skrev Ingeborg af Billbergh.
Prins Erik offer för spanska sjukan
Det var underdenna dystra tid – den 20 september 1918 närmare bestämt – som ett av de mest uppmärksammade dödsfallen ägde rum. Kung Gustaf V:s yngste son, prins Erik, hertig av Västmanland, dog i spanska sjukan i sin våning på Drottningholms slott, bara 29 år gammal. Prinsens dödsfall var en chock – och en ögonöppnare för många.
Om till och med en av rikets allra högst uppsatta kunde dö, med tillgång till all möjlig medicinsk omvårdnad, då kunde förstås vem som helst drabbas. Det började bli alltmer uppenbart att just den här influensan verkligen var något exceptionellt, en hemsökelse som påminde om historiens mest ökända farsoter.
Virus okänt vid 1900-talets början
Särskilt skrämmande var att man inte visste riktigt hur influensan spreds och vad som orsakade den. Under 1800-talet hade läkarvetenskapen gjort stora framsteg på många områden. Man hade bland annat kunnat visa att sjukdomar som pest, spetälska och tuberkulos, spreds av mikroorganismer som kallades bakterier.
Gustaf V och drottning Victoria vid sonen prins Eriks begravning i Riddarholmskyrkan 1918. Många chockades av att prinsen, en person med tillgång till avancerad sjukvård, kunde dö i spanska sjukan.
Men influensa orsakades uppenbarligen av något annat, fast det var ännu oklart vad. Först åtskilliga år senare skulle läkare få tillgång till tillräckligt starka mikroskop för att kunna bevisa att det finns ytterligare en slags minimala mikroorganismer, många gånger mindre än bakterier, som kallas virus.
Vila och konjak ordinerades
Och mot virus finns inga botemedel, ens idag. Istället får man nöja sig med att försöka lindra symtomen. Råden för en influensadrabbad är därför på många sätt samma i vår tid som det var den förfärliga hösten och vintern 1918. Patienten ska vila och dricka mycket vätska och ta medicin för att få ner febern.
Under den spanska sjukans tid provades också en stor mängd improviserade huskurer – särskilt alkohol ansågs vara till hjälp. Ofta föreskrevs konjak till alla drabbade, även för sådana som i normala fall aldrig drack en droppe.
Faktum är attdenna mest grundläggande omvårdnad också tycks ha gett viss effekt. De personer som tidigt ordinerades vila och togs om hand ordentligt hade större chans att överleva än de som försökte visa sig starka och arbeta på.
Särskilt gällde det för de patienter som drabbades av lunginflammation till följd av influensan, vilket var en vanlig biverkan. Lunginflammation i sin tur orsakas av bakterier, och är därmed en följdsjukdom som i dag kan behandlas, men som det 1918 helt saknades medicin mot.
Misstänktes för lungpest
I de mest akuta fallen fanns dessutom ännu mindre som läkarna kunde göra – i vissa fall angrep viruset som orsakade spanska sjukan med stor hastighet lungorna, som fylldes med vätska så att patienten fick så kallade lungödem. Av syrebrist mörknade den drabbades hud, och döden kom ofta fort, efter bara några dagar.
När en sådan patient obducerades kunde lungorna vara helt upplösta, vilket inledningsvis fick vissa läkare att tro att spanska sjukan i själva verket var en slags lungpest.
Unga vuxna värst drabbade
Särskilt utmärkande, och skräckinjagande, var det faktum att influensan så ofta drabbade unga vuxna. I normala fall är det framförallt äldre, eller personer som av andra skäl har nedsatt motståndskraft, som löper störst risk att dö av en influensa. Men spanska sjukan dödade oftare i övrigt friska människor i åldrarna mellan 20 och 40, vilket länge förbryllade forskarna.
Ett provisoriskt sjukhus i Stockholm har upprättats för den stora anstormning av människor som drabbats av spanska sjukan.
Idag har man insett att det berodde på att viruset provocerade fram en kraftig överreaktion hos de sjukas eget immunsystem, vilket är starkast just hos unga vuxna. Detta ledde i sin tur till att den sjukes lungor blev påverkade, vilket kunde leda antingen till hastig lungkollaps eller i varje fall till lunginflammation. Kroppens eget försvar kom alltså att skada den sjuke, istället för att hjälpa.
Alla sjuksköterskor och läkare kallades in
Under hösten och vintern 1918 anmälde sig hundratusentals människor sjuka, men det verkliga antalet smittade var mycket större. Samhällets resursbrist blev snabbt uppenbar. Det fanns visserligen en beredskap för att hantera epidemier, med särskilt utsedda epidemilasarett. Men de var tänkta för utbrott av sjukdomar i mindre skala, som kolera eller spetälska.
Bristen på läkare och sjuksköterskor blev också akut. Läkarstudenter fick därför dispens för att börja arbeta på riktigt, och alla tillgängliga sköterskor kallades in. Bland dessa kan nämnas de så kallade hjälpsystrarna, utbildade av Röda korset för att hjälpa till i händelse av krig, som nu togs i tjänst.
Men att rycka in som läkare eller sjuksköterska var ett farligt uppdrag. Många av de extrainkallade var dessutom unga, precis i den åldersgrupp som var som mest utsatt. Trots att dessa grupper hade tillgång till bra sjukvård följde därför många dödsfall även bland vårdpersonalen.
"En bättre död finns ej"
Från Jämtland berättas till exempel om fyra unga sköterskor som dog på kort tid, två på Östersunds lasarett och två i det lilla samhället Åsarna. I en kommentar från sjuksköterskornas fackorgan hyllades de döda på ett sätt som visade vilken slags offervillighet man förväntade sig av sjuksystrarna: ”På ett hedersamt sätt ha de slutat sina liv – mitt i arbetet utan tanke på egen risk. En bättre död finns ej”.
Ett liknande öde drabbade 22-åriga Stina Serafia Pettersson i Kalmar. Hon höll på att utbilda sig till sjuksköterska, men var hemma på lov då en man i bygden blev sjuk. Hans familj bad henne att vårda honom, vilket hon inte tyckte sig kunna säga nej till. Men hon insjuknade själv och dog.
Sjuksköteskestudenten Stina Serafia Pettersson var en av många som dog efter att ha vårdat sjuka. Till höger en notis ur Piteå-Tidningen.
Hennes syster Jane, som överlevde, talade hela livet om Stina, om hennes många talanger och om hennes sorgliga öde. Senare kom barnbarn i släkten att ärva Stinas namn, som ett sätt att vårda hennes minne. På så vis är Stina Pettersson typisk – många av de som gick bort i spanska sjukan kom att få en framträdande plats i familjeberättelser och släktkrönikor.
27000 svenskar dog i spanskan 1918
Redan vid nyår 1918 hade sjukdomen kulminerat. Enligt den officiella statistiken hade inte mindre än 27.379 svenskar dött i influensa. Under 1919 skulle sedan nya utbrott äga rum, och i vissa fall – särskilt i avlägsna delar av Norrland – slog sjukdomen till på allvar så sent som 1920. Först därefter var angreppet äntligen över.
Officiellt hade då 516.000 svenskar insjuknat, cirka nio procent av befolkningen, men i själva verket hade antagligen så många som en tredjedel av alla svenskar drabbats i någon fas.
I vissa städer_,_ framförallt i södra Sverige, där många insjuknade i den första lindrigare versionen av influensan, dog relativt få. På andra håll, som i Östersund och ännu längre norrut, där det bodde många inflyttande unga arbetare och där immuniteten mot liknande influenser var låg, blev antalet dödsfall stort.
Sammanlagt krävde farsoten närmare 40.000 svenskars liv, vilket gör spanska sjukan till det värsta enskilda sjukdomsutbrottet i landet sedan pestens år i början av 1700-talet.
Spanska sjukan i skymundan
Trots det har spanska sjukan haft en undanskymd ställning i historieskrivningen, och snarare behandlats som en fotnot än som ett betydande ämne i sig. Så var det för övrigt även i viss mån redan medan epidemin härjade. I den offentliga debatten, och i nyhetsflödet, spelade influensaepidemin en förvånansvärt underordnad roll, har historikern Margareta Åman visat.
Det fanns så mycket annat att diskutera: det första världskrigets slut, hotet om en socialistisk revolution och kraven på ny konstitution med rösträtt för alla, bland mycket annat. Influensan drabbade visserligen många, men sågs i första hand som en olycklig följd av kriget, och något man därför inte kunde göra något åt mer än att uthärda.
I efterhand var det däremot nästan tvärtom, visar Åman. Av levnadsberättelser framgår att för många av dem som upplevde dessa dramatiska år var det inte världskriget och dess slut som man mindes bäst, utan spanska sjukan och dess härjningar – så skräckinjagande var farsoten för dem som mötte den på nära håll.
Publicerad i Släkthistoria 1/2018