Ett mystiskt virus orsakade miljontals plågsamma dödsfall. Den världs-
omfattande epidemin startade på en militärförläggning i Kansas, USA, och man prövade en mängd verkningslösa medel för att få stopp på smittspridningen.

© Polfoto/Scanpix/Corbis

Spanska sjukan krävde femtio miljoner liv

På ett regemente i USA börjar en grupp soldater plötsligt blöda ur munnen och öronen. Läkarna fruktar att pesten återvänt ur medeltidens mörker. Den mystiska sjukdomen sprids med blixtens hastighet till hela nationen, och några veckor senare är tre kontinenter drabbade. Året därpå har 50 miljoner dött av århundradets värsta farsot: Spanska sjukan.

31 augusti 2018 av Else Christensen

Ingenting under hans karriär hade förberett honom inför den syn som väntade honom på sjukhuset i Camp Devens, Kansas, USA, i september­ 1918.

William Henry Welch var känd för sin förmåga att hålla huvudet kallt. Med sitt praktiska och metodiska arbetssätt var han en god representant för den nya tidens läkare – män i vita rockar som beväpnade med provrör, stetoskop och journaler höll på att vinna kampen mot sjukdomar och lidanden. 

Welch, som också var en sann patriot, hade lämnat en tjänst vid en av USA:s mest välrenommerade fakulteter för att arbeta­ inom armén när USA gick in i första världskriget.

Männen låg på tältsängar eller på golvet i stora, öppna salar. De ojade sig, yrade i hög feber och vred sig mellan blodiga lakan. Många av dem hade en blåaktig nyans i ansiktet. 

Byggnaderna var avsedda för 2000 patienter men 8000 fanns inlagda. 

Bara under den dag då Welch kom på besök hade 63 patienter dött. För att komma in i obduktionssalen måste han kliva över de lik som man inte hade plats till i bårhuset.

Kunde inte utesluta pesten

Under obduktionen såg Welch att de dödas lungor var fyllda med blod. Kollegerna tittade frågande på honom. De visste att han hade rest i Asien och studerat exotiska sjukdomar, och de hoppades att han skulle ha en bra förklaring. 

Men Welch stirrade tomt framför sig, tydligt skärrad. ”Det måste vara en ny sorts infektion”, sa han och använde sedan ett ord som de trodde hade försvunnit ur moderna läkarböcker – ”eller pesten”. Vad det nu än var så uppförde sig sjukdomen i alla fall som pesten. 

Patienterna fick feber, huvudvärk och smärtor i hela kroppen. Det kändes som om benen var brutna, berättade vissa. Till och med en lätt beröring var smärtsam. 

Patienterna blödde ur munnen, näsan och öronen. Några hostade blod under anfall som var så häftiga att magmusklerna­ slets sönder och brosket kring revbenen förstördes. 

Ofta dog patienterna inom 48 timmar. Under sjukdomens sista stadier var lungorna så skadade att patienten blev blå om fingrarna och i ansiktet på grund av syrebrist. 

Sjukhusen anställde alla som var villiga att hjälpa till. De långa patientlistorna med röda kryss talade sitt eget språk.

© National Archives

Arméledningen slår inte larm

Läkarkåren inom den amerikanska armén hade redan registrerat att en sjukdom nyligen drabbat Camp Funston i närheten av Camp Devens i Kansas och Welch förbryllades av de pestliknande­ symtomen. 

Läkarna visste också att sjukdomen med hjälp av trupptransporterna redan hade nått Europa. Generalstaben fick information men såg ännu ingen­ anledning att vidta särskilda åtgärder för att förhindra smittspridning. De hade annat att göra.

Under våren 1918 rasade första världs­kriget som värst. Hårt trängda väntade både engelsmän och fransmän på att amerikanska trupper skulle komma­ till deras undsättning. 

Tyska granater regnade ned över Paris och den franske presidenten Georges­ Clemenceau väd­jade till sin amerikanske kollega­ om att ”be sina amerikaner komma hit snabbt”. 

Amerikanerna­ började genast skicka iväg fler trupper. Samtidigt gällde det att upprätthålla takten i den hemliga vapenproduktionen. 

Det var inte många som hade tid eller­ lust att ägna sig åt soldaterna. Och alltför mycket prat om en eventuell­ epidemi skulle upp­muntra fienden och skada moralen på hemmafronten.

Dessutom visste ju alla att sjukdomar och krig hörde ihop. Under ameri­kanska inbördeskriget (1861–65) dog dubbelt så många soldater i sjukdomar som på slagfältet. 

Under spansk-amerikanska kriget år 1898 dog sex gånger så många amerikanska soldater i sjukdomar jämfört med antalet dödade i strid, och under boerkriget (1899–1902) dog tio brittiska soldater av sjukdom för varje­ soldat som omkom under striderna.

Första världskriget utgjorde inget undan­tag. I skyttegravarna och efter de många dödsfallen vid fronten spred sig smittsamma sjukdomar i rasande fart.

Farorna lurade även hemmavid. Den amerikanska militären inledde en storstilad mobilisering när USA i april år 1917 gav sig in i världskriget. Soldater stuvades samman i enorma militärförläggningar som ofta rymde upp­emot 50000 man. 

Männen kom från alla delar av landet – från storstäder och från avlägsna gårdar. I lägren kom de i kontakt med bakterier och virus som de inte tidigare ­varit utsatta­ för och som de därför inte var immuna mot.

Livet i städerna var också en idealisk grogrund för smittsamma­ sjukdomar. Tusentals människor kom resande för att arbeta­ inom krigsindustrin och samlades i städerna som inte alls hade tillräckligt med bostäder åt så många. 

I flera fabriker arbe­tade man nästan dygnet runt och arbe­tarna delade inte bara rum utan även säng eftersom de arbetade och sov vid olika tider på dygnet.

Sjukdomen sprider sig över världen

Trots de oroande uppgifterna blev uppen­barligen både läkare och militärer totalt överrumplade när sjukdomen plötsligt bröt ut på tre kontinenter under hösten år 1918.

De första fallen registrerades i Brest i Frankrike. Brest hade en stor och djup hamn och tog emot nästan hälften av alla trupptransporter från USA till Europa. 

I mitten av augusti insjuknade en grupp amerikaner som nyligen gått i land. De dog på ett franskt sjukhus. 

Några dagar senare blev hamnarbetare i Freetown i Sierra Leone i västra Afrika sjuka. Det var i Freetown som fartyg på väg från Europa till Sydafrika och Asien tog ombord kol inför sin fortsatta­ resa.

Sjukdomen hade i ett slag förvandlats från ett lokalt fenomen på kasernerna i Kansas till en pandemi – en världsomfattande epidemi.

Smittan spreds med människor – via fartygsrutter, vägar och järnvägar. På den amerikanska kontinenten färdades den från öster mot väster och drabbade särskilt storstäderna hårt.

Philadelphia i delstaten Pennsylvania hade år 1918 cirka 1,7 miljoner invånare. Arbetarna, som jobbade med vapentillverkning och inom den tunga industrin, bodde tätt inpå varandra i slumkvarter.

Mer än 300 dog varje dag och spanska sjukan, som sjukdomen redan kallades, var 1918–19 den vanligaste dödsorsaken i miljonstaden. Inom några veckor insåg amerikanska myndigheter att något katastrofalt höll på att hända.

I ett försök att stoppa spridningen införde myndigheterna ett förbud mot folksamlingar. Skolor, teatrar och kyrkor förseglades. Inte ens sammankomster i samband med begravningar var tillåtna. Om man skulle gå ut rekommenderades att man bar mask för näsa och mun.

De tidigare så livligt trafikerade gatorna låg efter en tid öde. En läkare från Philadelphia, som bodde nästan två mil från sjukhuset, körde ofta hem från arbetet utan att möta en enda bil i det som några­ veckor tidigare hade varit en sjudande storstad.  

I Japan skulle alla som vistades utomhus bära mask. Dödligheten här blev lägre än i resten av Asien – ändå dog 260 000 personer.

© Scanpix/Corbis

Från kust till kust

Över hela USA kunde man möta spöklika skepnader på de tomma gatorna – poliser i långa mörka rockar och med vita masker för ansiktet. 

De såg till att reglerna efterlevdes; ingen fick åka med allmänna transportmedel utan mask, inga folksamlingar och inget spottande på gatorna. ”Att spotta betyder död”, varnade stora affischer. I vissa delar av landet blev det förbjudet att skaka hand.

Då och då stannade poliserna till vid dörrar där de satte upp en skylt: ”Sjukdom”. På så vis varnade man grannarna.­ Bakom dörrarna dog människor om­giv­na av sina familjemedlemmar som antingen själva var sjuka eller snart blev det. 

Sjuksköterskor kallades ut och fann hela familjer sjuka eller döende. Under de hemska dagarna i september och oktober var det inte ovanligt att famil­jer förlorade minst två medlem­mar.

Överallt på dörrarna hängde kräppapper som marke­rade dödsfallen; vit kräpp om familjen förlorat ett barn eller en ung person, svart om någon medelålders gått bort och grått om den döde var en äldre­ person. 

På det sättet meddelade familjerna tragedins omfattning till de bekanta som kanske råkade passera.

Ingen hade ork att ta hand om alla liken. Bårhusen blev snart överfulla och därför fick de döda ligga utanför under is eller också blev de liggande hemma – ofta isolerade från de övriga som bodde i huset eller lägenheten.­ 

Likbärarna­ hade brist på kistor och dödgrävarna var antingen själva sjuka eller vägrade komma­ i närheten av någon som hade dött i spanska sjukan. 

I Philadelphia gav myndigheterna i staden snart upp och fick tag på en ånggrävmaskin som grävde en massgrav på stadens kyrkogård Holy Cross. Antalet sjuka och döda varierade något men de östra och södra staterna drabbades hårdast. 

Från Seattle till New Orleans och New York var bilden dock densamma: fulla bårhus och kräpp på dörrarna.

Volontärer arbetar på sjukhusen

USA:s civila sjukvårdssystem var redan hårt ansträngt när spanska sjukan slog till. Landets krigsinsats lade beslag på de flesta av landets erfarna läkare och sjuksköterskor. 

På hösten 1918 uppmanade myndigheterna alla pensionerade läkare och sjuksköterskor som inte deltog i krigsinsatsen att återuppta sitt yrke. 

Efter hand som förhållandena blev allt mer kaotiska var bristen på sjuksköterskor så stor att sjukhusen anställde alla som hade gått en kurs i första hjälpen. 

Alla ”med två händer och viljan att göra en insats” ombads hjälpa till med matlagning, klädtvätt och andra praktiska göromål. Röda korset hade mycket att göra i kriget men trots det fanns det frivilliga som bistod de sjuka hemma­vid också.

Tidningarna nämnde dödsfallen i väl dolda ordalag mellan andra minnes­runor. Samtidigt ville redaktörerna hålla­ ner sina skriverier om spanska sjukan för att inte skrämma upp befolkningen och skada krigsmoralen.

Resan lika farlig som fienden

Trupptransporterna fortsatte som tidigare. Fartyg efter fartyg lastade till bristningsgränsen med soldater seglade till Frankrike. De unga männen var på väg ut i krig men deras kamp för överlevnad började redan i de dåligt ventilerade manskapsrummen under däck.

Den 29 september 1918 avseglade USS Leviathan mot Europa. Skeppet var byggt för 6800 man men hade nu 11000 ombord. 

På väg till påmönstringen föll flera av soldaterna ur leden och kördes iväg med ambulans. Före avsegling transporterades ytterligare hundra män iväg och innan solen gått ned på resans första dag hade 700 personer blivit sjuka.

Överste E.W. Gibson berättade senare: ”Ingen som inte har sett det själv kan föreställa sig hur det är. Pölar av blod från patienternas våldsamma näsblod rann omkring i rummet. 

Däcket var vått och halt … stönanden och skrik från de skräckslagna ökade ångesten hos dem som ropade på hjälp. Kort sagt var det ett rent helvete.”

Döda sjömän tömdes i vanliga fall på sina kroppsvätskor som sedan ersattes med en konserverande vätska. På så vis kunde man få liken i land innan för­ruttnelsen började. 

I skeppsjournalen noterade man att ”den lilla gruppen balsameringskunniga kan inte hålla jämna­ steg med antalet dödsfall – omöjligt att balsamera liken snabbt nog – tecken på begynnande förruttnelse hos vissa av dem”. 

När fartyget kom fram till Brest hade 2000 insjuknat och 70 dött. Fjorton var för sjuka för att lämna skeppet och dog senare ombord. De som klarade av det bars på improviserade bårar till amerikanska fältsjukhus, där flera hundra­ män dog av sjukdomen.

För de soldater som skeppades till Frankrike i september 1918 var sannolikheten för att dö under resan lika stor som att dö i strid. Trots det fortsatte allt som förut.

President Wilsons militäre stabschef, Peyton March, avvisade alla förslag om att inskränka transporterna och införa karantän före avsegling.

Trupptransporterna fick inte begränsas och absolut inte stoppas, och varje soldat som dog under sjöresan ”har spelat en lika viktig roll som sin kamrat som stupat i Frankrike”, konstaterade stabschefen. Smittan spred sig till Europas krigshärjade civilbefolkning.

Fransmän gick ut på gatorna för att uppmana alla att bära mask. Läkarnas verkningslösa behandlingar blev föremål för karikatyrtecknarnas cyniska kreativitet.­

© Bridgeman

Tyskarna blir för trötta för att hata

Konrad Adenauer, borgmästare i Köln och sedermera förbundskansler i Västtyskland, summerade stämningen i sitt hemland när han i oktober 1918 – en månad före första världskrigets slut – förklarade att sjukdomen gjorde ”folk för trötta för att hata”. 

I Frankfurt dog mer än var fjärde av alla som drabbades av sjukdomen. I England kom spanska sjukan ”som en tjuv om natten”, skrev Geor­ge Newman, landets högste militär­läkare, i den officiella rapporten om epidemin. 

Sjukdomen var ”ett av historiens största gissel, en pest … som tog mer än 150000 bara i England och Wales”, skrev han.

Över hela Europa stängde man skolor och förbjöd folksamlingar. Krogar och butiker gjordes om till nödsjukhus. Sjukdomen drabbade vem som helst och berörde i stort sett alla delar av samhället.

Totalt sett stannade dödligheten emellertid under en procent av befolkningsantalet i Västeuropa. På andra platser var det mycket värre; människor i avlägsna trakter hade tidigare bara varit utsatta för små eller inga virusangrepp och hade därför ingen immunitet alls. 

För dem blev sjukdomen katastro­fal. Både bland USA:s ursprungsbefolkning, bland eskimåer och inom många afrikanska stammar utplånades hela samhällen. 

En engelsman på besök i Gambia berättade att hela byar, där det förr bott 300–400 familjer, låg öde. Husen hade rasat samman och djungeln höll på att växa in över byarna.

I det tättbefolkade Indien spred sig spanska sjukan som en löpeld. Enligt traditionen skulle liken brännas och askan spridas i floden. Men veden tog slut och man kastade i stället liken direkt i floden. På flera platser i Afrika och Fjärran östern dog var tionde person.

Victor Vaughan, läkaren som an­svarade för att övervaka utvecklingen av smittsamma sjukdomar inom den amerikanska armén, tog med fasa emot rapporterna om sjukdomens härjningar:

”Om epidemin fortsätter sin mate­matiska accelerationstakt kan civilisationen lätt försvinna från jordens yta inom några veckor”, noterade han.

Terpentin och stryknin som medicin

Läkarna var fortfarande förbryllade in­för spanska sjukan. De undrade varför den, till skillnad från tidigare epidemier, drabbade de yngsta och starkaste hår­dast. Under andra epidemier var det mest barn och gamla som dog men den här mördaren hade en förkärlek för folk mellan 15 och 45 år.

Över hela världen försökte forskarna finna orsaken – och därmed ett botemedel. De flesta trodde sig veta att ett virus, influensa B, var i farten. 

En del av de sjuka bar dock inte alls på detta virus, visade det sig. Hos andra patienter fann forskarna många andra virus och bakterier som skulle kunna ligga bakom sjukdomen.

Vetenskapen hade känt till virus se­dan slutet av 1800-talet men än fanns det inga mikroskop som var tillräckligt kraftfulla för att man med säkerhet skulle kunna identifiera ett virus.

Experiment med att utsätta frivilliga försökspersoner för olika misstänkta ­virus ledde inte till några användbara resultat. I sina försök att trots allt behandla de sjuka tog läkarna till desperata åtgärder. 

En grekisk läkare satte senapsplåster på sina patienter, tömde bölderna som uppstod och sprutade in vätskan blandad med morfin, stryknin och koffein i den sjuke. 

I Italien fick flera patienter mjölklavemang med en droppe kreosot i (ett ämne baserat på stenkolstjära) var tolfte timme. Gamla kurer som koppning och åderlåtning grävdes fram ur medicinhistorien. 

En familj hävdade att de var friska eftersom de åt lök till alla måltider. Tusentals barn tvingades dra in salt i näsborrarna och en kvinna i Alberta, Canada, var övertygad om att hon botats med hjälp av terpentinomslag på bröstet.

Ett direktiv från det brittiska krigsministeriet rekommenderade alkohol som förebyggande medel. De amerikanska myndigheterna var mindre precisa; folk skulle hålla för munnen när de hostade, hålla kropp och mun rena och undvika trånga kläder, hette det i Washington. 

Röda korset gjorde en stor insats för att rekrytera tillräckligt med personal till sjukhusen. I Saint Louis, Missouri, USA, körde ambulanser runt på de ödsliga gatorna nästan dygnet runt.

© Scanpix/AKG

Paranoian börjar sprida sig

I brist på förklaringar från vetenskapen började folk spekulera. I den uppiskade krigsstämningen hävdade många att sjukdomen var tyskarnas verk. 

Redan i juni 1918 skrev New York Times om den nya plågan som ”tyska sjukan”. 

På sensommaren florerade ett rykte om att tyska ubåtar hade smugglat in influensa­virus i USA och släppt ut det på platser med stora folksamlingar.

En del trodde att krigets nya vapen, giftgasen, hade orsakat epidemin och andra menade att röken från exploderande granater blandad med ångorna från ruttnande lik i skyttegravarna måste vara orsaken. 

De flesta hade mera jordnära och fredliga förklaringar, t.ex. att smittan kom från loppor eller orent vatten.

För driftiga affärsmän erbjöd spanska sjukan nya möjligheter. ”Ett sätt att hålla­ sjukdomen borta är att hålla fötterna torra”, påstod en skoaffär, och en kvacksalvare lovade att ”du är säker när du tar Fader Johns medicin”. 

Tillverkaren av Vick's Vapo-Rub, en salva som skulle smörjas in på hals, rygg och bröst, förklarade att ångorna från salvan skulle­ föras via luftvägarna ”direkt till de angripna delarna”.  

Epidemin upphör tvärt

Det tycktes inte finnas någonting som kunde stoppa spanska sjukan. Men på samma sätt som den uppstod, försvann den också av sig själv.

När klockorna ringde för vapenstillestånd den 11 november 1918 började epidemin så smått att klinga av. I USA:sstorstäder tjöt sirener som ett tecken på att invånarna kunde ta av sig maskerna och återgå till ett normalt liv. Under vintern och våren kom nya mildare utbrott av sjukdomen. 

Epidemin dog ut – utan att man funnit vare sig orsak eller behandling. Inte förrän år 2004 kom amerikanska forskare fram till att det var ett virus besläktat med fågelinfluensa. Histo­rikerna beräknar att 50 miljoner människor dog i spanska sjukan. 

Under ett enda år dödade den fler än vad pesten gjorde på ett helt århundrade. Mer än fem gånger så många dog av sjukdomen som på slagfälten under första världskriget. Många unga och starka var borta och återuppbyggandet efter kriget blev svårt. 

Sjukdomen lämnade kvar ett slags depression i det kollektiva medvetandet. Tron på vetenskapen och på människan som herre över liv och död hade fått en ordentlig knäck.

Brustna förhoppningar blandade sig med minnena från kriget och blev till missmod i en värld där – enligt författaren F. Scott Fitzgerald – ”alla gudar är döda, alla krig­ utkämpade och tron på människan skakad i sina grundvalar”. 

Spanska sjukan ebbade ut i början av 1900-talet, men det behöver din läsning inte göra.

Du kan till exempel fortsätta din läsarresa i vårt spännande webbuniversum eller få VÄRLDENS HISTORIA levererad i brevlådan.

Som en extra bonus bjuder vi på en valfri gåva på köpet – slå till nu! 

Läs mer

John M. Barry: The Great Influenza. The Epic Story of the Deadliest Plague in History, Penguin Books, 2004. Alfred W. Crosby: America’s Forgotten Pandemic. The Influenza of 1918. Cambridge University Press, 2003.

Kanske är du intresserad av...