Smittkoppor: Dödlig sjukdom härjade i Europa

Alla samhällsskikt smittades

På Edward Jenners tid fanns det ingen sjukdom farligare än smittkoppor – britterna kallade den ”Dödsängeln”.

Farsoten hade troligen ledsagat mänskligheten sedan forntiden, men fick på allvar fotfäste i Europa på 1700-talet.

En orsak var att människor levde närmare varandra i storstäderna – speciellt i London. Från 1715 fram till sekelskiftet ökade befolkningen från 740000 till 1,1 miljon.

På den tiden hade läkarna ingen aning om hur sjukdomar spreds – och kunde därmed inte göra något för att hejda den luftburna sjukdomen, som spreds via hosta och nysningar.

Om en person i en familj hade smittats följde de andra oftast snart efter. En enstaka person med smittkoppor kunde smitta en hel fastighet.

Samhällets elit kunde undvika sjukdomar som kolera i och med att de bodde på landet, där de hade tillgång till oförorenat vatten, men det luftburna smittkoppsviruset drabbade både hög och låg.

Den franske matematikern Charles Marie de la Condamine skrev:

”Smittkoppor är en flod vi alla måste korsa”. Sjukdomen tog exempelvis livet av Rysslands unge tsar Peter II, som dog på sin bröllopsdag 1730.

När en person väl smittats fanns det inget annat att göra än att hoppas. Efter ett par veckor täcktes kroppen av blåsor som kändes som tredje gradens brännskador och cirka 40 procent av de smittade dog till följd av blodförgiftning eller organsvikt.

Även om kroppen hade tillräckligt med motståndskraft, och patienten överlevde det långa sjukdomsförloppet, förlorade omkring var tionde patient synen eftersom sjukdomen ledde till blödningar i ögonen.

Många fick ledvärk och blev döva efter mötet med Dödsängeln.

De tursamma som undkom reumatism, blindhet och dövhet fick resten av livet se sina vanställda ansikten varje gång de såg sig i spegeln.

Ambassadörshustru sökte efter kur mot smittkoppor

En av de drabbade var den brittiska adelskvinnan lady Mary Wortley Montagu från London.

Efter att sjukdomen nästan tog livet av henne under de första veckorna av 1716 var den tidigare så vackra kvinnan oigenkännlig.

Ett par månader tidigare hade Mary förlorat sin bror William till sjukdomen.

Nu stod hon försvagad i sitt hem i London och stirrade in i spegeln på ett deformerat ansikte, som lika gärna kunde ha tillhört en död person.

Lady Montagu lät sig dock inte besegras. I stället för att ägna sig åt självömkan beslöt hon sig för att viga sitt liv åt att hitta ett botemedel mot sjukdomen.

Hon var inte den första som försökte. Under 1600- och 1700-talen hade åtskilliga läkare försökt utplåna sjukdomen genom att utsätta patienter för ­extrem värme, kyla eller genom att tömma kroppen på blod.

Till en början var lady Montagu inte mer framgångsrik än alla andra.

När hennes make sommaren 1716 utnämndes till brittisk ambassadör i Konstantinopel – huvudstaden i Osmanska riket – packade makarna väskorna och gav sig av. Lady Mary Wortley Montagu tog med sig sin livsuppgift.

Smittkoppor skulle bekämpa smittkoppor

I Konstantinopel umgicks lady Montagu med stadens kvinnor och kom på så sätt en möjlig kur mot smittkoppor på spåret.

Till sin förvåning såg hon hur turkiska barn utsattes för var från en smittkoppspatient.
Efter ett par dagar med
feber och enstaka blåsor i ansiktet var patienterna fria från sjukdomen igen.

Tydligen gjorde behandlingen, som fick namnet variolisation (efter variola, latin för smittkoppor), att barnen blev motståndskraftiga mot smittkoppor.

För att vara säker på att sjukdomen inte drabbade de behandlade barnen senare i livet, fick de genomgå ännu en variolisation i puberteten.

Varken lady Mary Wortley Montagu eller hennes samtid förstod varför variolisation fungerade – insikten om det kom först på 1800-talet, då vetenskapen bland annat fick tillgång till bättre mikroskop för att studera bakterier, virus och kroppens immunförsvar.

Den bristfälliga kunskapen stoppade inte adelsdamen.

Hon lät ambassadens läkare utföra en ­variolisation på sin son och efter hem­koms­ten till London blev hon en ivrig ­förespråkare för metoden.

Bland dem som lät sig övertygas var prinsessan Caroline av Wales, som genomgick en framgångsrik behandling 1722.

Efter det spreds metoden till resten av Storbritannien och Europa, bland annat lät den blivande svenske kungen Gustav III variolisera sig.

Behandlingen av smittkoppor ledde till katastrof

De följande årtiondena tjänade Europas läkare enorma summor på att behandla människor med variolisation.

Problemet var att samtidigt som ­metoden skyddade mot smittkoppor, bidrog den till att sprida sjukdomen: De personer som blivit varioliserade hade i realiteten smittats med smittkoppor.

När de träffade en frisk person spreds viruset i sin ursprungliga, aggressiva och ofta dödliga form.

Genom att välja att bortse från riskerna med metoden gav läkarna sjuk­domen möjlighet att spridas ännu snabbare och i mitten av 1700-talet exploderade antalet smittkoppsfall.

Cirka 200 000 män­niskor dog årligen – och siffran steg till 400 000 före århundradets slut. Sjukdomen var speciellt hård mot barn under tio år – de stod för majoriteten av de smittkoppsrelaterade dödsfallen i England.

Bland landets fattigaste, som inte hade råd att betala för variolisation, blev smittkoppor en naturlig del av livet.

Som den brittiske historikern lord Thomas Babington Macaulay skrev på 1800-talet:


”Smittkoppor var den värsta av alla sjukdomar. Digerdöden besökte bara våra kuster två gånger under min livstid, men smittkoppor fanns alltid där och fyllde kyrkogårdarna med lik.

Internatskoleelev smittad med smittkoppor

För att undvika att hans elever skulle hamna på kyrkogården, beslutar rektorn på internatskolan i den sydengelska staden Wotton 1756 att eleverna ska behandlas med variolisation.

En av patienterna var en åttaårig föräldralös pojke. Behandlingen drabbade honom hårt och resulterade i hög feber, diarré och ömma muskler.

På natten jämrade han sig under täcket, medan blåsorna brast en efter en.

Sju veckor efter variolisationen var pojken till slut symptomfri, men minnet av den smärtsamma behandlingen hemsökte honom resten av livet.

Pojkens namn var Edward Jenner.

Som den yngste av sex barn hade Edward kommit till världen den 17 maj 1749 i den natursköna engelska församlingen Berkeley, där fadern var präst.

Unge Edward var en glad och nyfiken pojke, som under sin uppväxt älskade att studera fåglar samt att samla stenar och fossiler.

Kort efter hans sexårsdag drabbades familjen av tragedi. Efter en komplicerad förlossning dog Edwards mor och kort senare gick fadern bort till följd av sjukdom.

Föräldrarna lämnade lyckligtvis efter sig ett ansenligt arv. Edwards 22-årige storebror och förmyndare, ­Stephen, hade därför råd att skicka honom till internatskolan i Wotton.

Efter sitt traumatiska möte med smittkoppsviruset ville Edward läsa till läkare.

Stephen övertalade sin vän läkaren John Ludlow att undervisa Edward och i sex år studerade han kirurgi.

Mjölkerska hjälpte till att få fram vaccin

Edward Jenner skulle säkert ha slutat som en strålande kirurg utan att göra något avtryck i medicinhistorien – om det inte vore för ett slumpartat möte med en mjölkpiga år 1768.

Den unga pigan berättade för nittonårige Edward att hon aldrig skulle få smittkoppor, eftersom hon redan hade haft kokoppor.

De båda sjukdomarna liknade varandra, men kokopporna var betydligt lindrigare.

Påståendet väckte Edwards intresse, men han var ännu inte färdigutbildad och noterade flickans berättelse utan att undersöka den närmare.

De följande åren specialiserade sig Edward i anatomi och tillbringade dagarna med amputationer.

Det var först när han träffade kirurgen John Hunter som grundstenen till ett av världshistoriens största medicinska genombrott lades.

Edward Jenners och John Hunters vägar korsades 1770, när Jenner hyrde ett rum hos den 20 år äldre läkaren på Jermyn Street i London.

Trots åldersskillnaden blev John Hunter och Edward snart goda vänner.

De hade långa samtal och berättade om sina medicinska erfarenheter och idéer för varandra.

Idén till ett botemedel mot smittkoppor dök inte omedelbart upp.

John Hunter var en arbetsnarkoman som gärna jobbade 18 timmar om dygnet, medan Edward hade en lite mer avslappnad arbetsmoral.

När den nyutbildade läkaren 1772 flyttade tillbaka till Berkeley för att öppna sin egen praktik, blev han snart mer intresserad av att roa sig med familj och vänner än av att främja medicinens utveckling.

John Hunter höll emellertid kontakten med Edward och försökte konstant sporra honom att utföra nya experiment.

Efter att John Hunter hört historien om mjölkpigan uppmanade han sin vän att genast följa upp idén.

Tack vare denna uppmuntran satte Edward 1796 till slut igång med att testa mjölkpigans påstående.

John Hunter hade gått bort tre år tidigare, men utan hans engagemang hade Edward Jenner sannolikt aldrig genomfört experimentet med smittkoppor.

Testade människor med kokoppor

Edward Jenner trodde att den bästa metoden var att först ympa en person med kokoppor och sedan med smittkoppor.

Om mjölkpigans påstående stämde skulle kokopporna göra patienten motståndskraftig. Som försöksperson valde läkaren ut åttaårige James Phipps – sonen till hans trädgårdsmästare.

Kort före behandlingen av James Phipps den 14 maj 1796 tog Edward vätska från kokoppssåren hos en mjölkpiga vid namn Sarah Nelmes.

Jenner droppade vätskan i ett sår på pojkens arm, och sex veckor senare infekterade han James med smittkoppor.

När Jenner efter 18 dagar besökte sin försökskanin var James Phipps hud ren och slät som nyfallen snö: Metoden fungerade – ympningen med kokoppor hade lett till att smittkoppsangreppet motats! Historiens första vaccination hade sett dagens ljus.

”Jag ska nu utföra mina experiment med dubbelt så stor passion”, lovade Jenner i ett brev till en god vän.

Han döpte behandlingen till ”vaccination” efter det latinska ordet för ko, vacca.

Fram till våren 1789 behandlade han 23 friska män, kvinnor och barn – däribland sin egen ettårige son, Robert.

Resultatet blev varje gång detsamma: Kokopporna förberedde och rustade ­uppenbarligen kroppen mot de betydligt farligare smittkopporna.

Patienten kunde därmed övervinna sjukdomen innan den fick möjlighet att spridas i kroppen.

Den 17 september 1798 publicerade Edward Jenner sitt banbrytande fynd i tidskriften Inquiry under titeln ”En studie av orsakerna till och effekterna av Variolae Vaccinae”.

Nu kunde hela världen läsa om botemedlet mot smittkoppor.

vaccinet möttes av kritik

Edward Jenners nya behandlingsform fick dock inte hans kolleger att jubla av entusiasm – publiceringen möttes med tystnad av de flesta.

Många av landets läkare, som hade tjänat stora pengar på variolisation, avvisade föga överraskande Edward Jenners upptäckt.

De tre mest högljudda kritikerna var läkarna Benjamin Moseley, William Rowley och John Gale Jones.

I sina försök att försvara den lukrativa variolisationen drog de sig inte för att sprida lögner för att svartmåla Jenners botemedel mot smittkoppor.

Rowley påstod bland annat att en av hans patienter fått ett ansikte som en kos efter vaccinationen och att en annan sprang runt på alla fyra och råmade högljutt.

John Gale Jones påstod att kokoppsvaccinationen gav patienterna svullna halskörtlar, som i värsta fall kunde blockera luftvägarna och kväva patienten.

Efter några månader blandade sig några mer sakliga röster dock i den medicinska debatten – och snart talades det vitt och brett om vaccinationens otroliga resultat.

Matthew Baillie, som var en ansedd läkare vid sjukhuset St. George’s i London, skrev: ”Det är den mest banbrytande upptäckten i medicinens historia!”

Spansk expedition räddade miljoner från smittkoppor

Vid 1800-talets början hade Edward Jenners vaccinationer minskat dödssiffrorna för smittkoppor markant.

Innan vaccinationsarbetet inleddes avled cirka 3 000 av en miljon män­niskor om året av smittkoppor i Storbritannien – redan år 1803 hade siffran sjunkit till 1 173 personer och året därpå till inte mer än 622.

Nyheten spreds snabbt till resten av Europa och USA samt till stora delar av Asien.

I Spanien hade kung Karl IV med stort intresse läst artikeln om Jenners vaccination i Inquiry, och den 20 november 1803 skickade han iväg tre fregatter med kurs mot Syd- och Centralamerika för att bota kolonierna från smittkoppor.

Kungens ambitiösa initiativ blev en hejdundrande framgång.

Enbart i Peru vaccinerade läkarna mer än 200 000 människor och i alla de större städerna i Sydamerika upprättade spanjorerna vaccinationscentra.

När expeditionsfartygen återvände till Spanien hade miljontals människor vaccinerats mot den fasansfulla sjukdomen.

”Jag kan inte föreställa mig att histo­riens annaler har något exempel på filantropi så ädel och omfattande som detta”, skrev en märkbart rörd Edward Jenner till doktor Francisco Javier de Balmis, som hade lett expeditionen.

För det mesta gick lyckönskningarna och lovorden emellertid åt andra hållet.

Ända fram till sin död 1823 mottog Edward Jenner tusentals tackbrev från hela världen.

En av avsändarna var den amerikanske presidenten Thomas Jefferson.

När han 1801 hörde talas om Edward Jenners botemedel mot smittkoppor, bestämde han sig för att vaccinera sin familj och sina slavar.

Fem år senare hade ingen av dem dött i smittkoppor och Thomas Jefferson skrev ett brev för att tacka den man som hade räddat hans familj från den skrämmande sjukdomen:

”Du har utplånat en av de värsta sjukdomarna i mänsklighetens historia. Tack vare dig kommer framtida nationer att känna till smittkoppor enbart från historieböckerna”.

Thomas Jeffersons förutsägelse gick i uppfyllelse.

År 1980 kunde representanter för Världshälso­organisationen WHO förkunna att sjukdomen smittkoppor nu var officiellt utrotad.