Smart skrytmåns revolutionerade läkekonsten

##

Den unge greken var självlärd

Fram till 100-talet baserade läkarna sina behandlingar på en blandning av urgamla grekiska principer som ­hade sina rötter i skrock, natur­medicin och vilda gissningar.

Galenos ville sätta dessa konservativa kvacksalvare på plats genom att utarbeta teorier som byggde på anatomiska studier och kliniska erfarenheter.

Han föddes i den grekiska staden Pergamon år 129. Fadern Nikon var arkitekt och så rik att han kunde ge sin son bästa tänkbara utbildning.

När några jämnåriga barn en dag blev irriterade över att den intelligente Galenos aldrig ville leka, svarade han att han föredrog kunskap framför lek och inte hade tid med barnsliga nöjen.

Sedan fadern en natt drömt att Galenos skulle studera medicin, kastade sig pojken över studierna med stor iver. När Galenos var 19 år dog hans far och lämnade efter sig ett stort arv.

”Min far lärde mig att strunta i ära och prestige och endast värdesätta sanningen”, skrev han.

Det var en sorgsen Galenos som lämnade sin älskade hemstad för att studera medicin vid universitetet i Alexandria – ett av de bästa i romarriket. Men den unge greken uppskattade inte undervisningen. Enligt honom var föreläsarna antingen ”tråkiga, pedantiska eller har rätt och slätt fel”, och han fortsatte sin kritik med att påstå: ”Jag såg ned på många av mina lärare.”

Han anmärkte på lärarna för att de ­lutade sig mot gamla texter i stället för att komma med egna teorier genom att studera sjuka patienter eller döda djur.

Galenos kastade sig ut i den kaotiska storstaden för att leta upp och studera gamla djurkadaver – och han dokumenterade alla sina upptäckter noga.

##

Apans inälvor togs ut

Vid 27 års ålder återvände Galenos till sin hemstad med huvudet fullt av nya kunskaper om medicin. Som ung läkare i Pergamon var Galenos tvungen att imponera på folk om han ville få patienter. Därför bjöd han in stadens läkare och fint folk till en ”anatomiförevisning”.

Där fick de se honom skära upp magen på en fastspänd, ­levande makak-apa, varefter han försiktigt tog ut inälvorna ur det skrikande djuret och uppmanade åskådarna att sätta tillbaka dem igen. Som förväntat möttes han bara av en nervös tystnad, och visade därför själv publiken hur det skulle gå till.

Därefter skar Galenos upp en av apans artärer, och medan blodet sprutade ur kärlet uppmanade han ännu en gång publiken att sy ihop det innan apan dog. Åskådarna var lamslagna av vämjelse, så han tog själv nål och tråd för att utföra ingreppet.

”Jag gjorde klart för de intellektuella att den som får ansvaret för stadens sårade måste vara någon med mina talanger”, skrev han.

Det skulle visa sig bli profetiska ord: strax därefter anställde chefen för stadens gladiatorskola Galenos för att ta hand om skadorna hos de dyra krigarslavarna.

##

Gladiatorerna överlevde längre

Galenos tog sig an arbetet med stor energi; han hade bara sju månader på sig att visa vad han gick för. Han gödde gladiatorerna med kokta bönor och korn för att svärdshuggen inte skulle träffa musklerna direkt.

När det ändå inträffade, sydde han ihop musklerna med hjälp av den senaste tekniken från Alexandria. Även tarmar som föll ut genom stora sår i buken kunde han trycka tillbaka och sedan sy ihop såret hjälpligt.

De nya metoderna innebar mycket större överlevnadschanser för gladiatorerna, som riskerade livet varje gång de steg in på arenan. Utan falsk blygsamhet skrev Galenos att endast två gladiatorer dog under hans första sju månader på jobbet. Hans företrädare hade förlorat sexton krigare.

Han var så framgångsrik att han återvaldes till tjänsten fyra gånger. Efter tre år, med en mängd praktisk erfarenhet, var Galenos redo att ta nästa stora steg. Han ville testa sin förmåga i konkurrens med de främsta läkarna i huvudstaden.

Läkarna bråkade som små barn

Med stort självförtroende reste den 32 år gamle Galenos till Rom där läkaryrket präglades av stenhård konkurrens.

Nyanlända läkare bombarderades med frågor och etablerade läkare grälade tvärs över patientsängarna. Galenos visade sig dock vara en tuff debattör och polemiker och kastade sig in i kampen för att etablera sig och sina idéer.

Efter en kort tid i staden hörde han talas om en 21 år gammal adelsflicka som inte haft menstruation på länge och som led av svår hosta. Hennes konservativa och högt respekterade läkare – med en viss Martianus i spetsen – vägrade utföra åderlåtning, vilket Galenos ansåg skulle ha botat obalansen i hennes kropp.

När kvinnan dog var en diskussion nära att övergå till hand­gemäng mellan läkarna. Galenos var rasande och kallade Martianus för ”ondskefull och stridslysten”.

Den nyanlände uppkomlingen visste dock att han inte fick patienter enbart genom att kritisera andra läkare. Nu var det dags för honom att visa sin talang.

Galenos skar i djur

Greken bjöd in stadens ledande ­medborgare till en av sina anatomi­förevisningar. Tan­ken var att åskådarna skulle utmana honom att utföra mycket komplicerade ingrepp på de fastspända djuren.

Galenos hade valt ut getter och grisar som kunde skrika högt; han ville visa att han kunde kontrollera nerverna kring strup­huvudet.

När han förklarade sina planer för publiken, protesterade filosofen Alexander från Afrodisias och krävde en inledande, filosofisk debatt om sinnena. Han hade kallat Galenos för ”åsneskalle” i en av sina skrifter, och den förnärmade grekiske läkaren lämnade podiet medan han mumlade att han inte visste att det fanns vulgära skeptiker i publiken.

Efter viss övertalning återvände Galenos till scenen, tog sin skalpell och lade ett snitt i halsen på en fastspänd, levande gris.

Medan Galenos försiktigt skar sig in till struphuvudet förklarade han allt han gjorde för sina förnäma åskådare. Till sist knöt greken ett snöre kring larynxnerverna, och när han drog åt det med sina blodiga fingrar tystnade grisens skrik omedelbart.

”Det är väldigt få som kan göra detta”, sade Galenos.

När han lossade snöret ekade grisens skrik åter i lokalen. Detta var bara uppvärmningen. Under flera dagar därefter fortsatte greken att visa prov på sina färdigheter genom att göra vad publiken bad om. De utmanade honom att lokalisera olika muskler och organ, och för varje korrekt ingrepp ökade Galenos anseende bland eliten i Rom.

Den självsäkre läkaren bjöd även in sina rivaler till en offentlig panel­debatt ”angående människans puls” framför Vespasianus forum. Efter häftiga ordväxlingar slutade debatten i ett regelrätt slagsmål.

Stjärnan fruktade för sitt liv

Inom loppet av bara fem år hade Galenos nått sitt mål. Greken var ansedd för sin unika talang, både bland överklassen och hos den stora allmänheten.

Men hans skrytsamhet och hans sätt att offentligt förödmjuka sina rivaler hade samtidigt lett till att han skaffat sig en mängd avundsjuka – och inflytelserika – fiender.

Dessutom cirkulerade en privat smädesskrift mot rivalerna, och nu var Galenos rädd för att de skulle planera ett attentat mot honom. År 166 bestämde sig den i vanliga fall så självsäkre läkaren för att fly från staden.

”Jag tänker låtsas att jag reser till Kampanien”, skrev han.

En slav fick i uppdrag att sälja Galenos hus i Rom, medan han själv gav sig av till sin älskade hemstad Pergamon.

I två år levde medicinaren ett stillsamt liv. Han skrev böcker och behandlade patienter – men så en dag kom ett brev från rikets högsta auktoritet.

”Ett brev från kejsarna, som kallar mig”, konstaterade Galenos torrt.

Kejsarna Marcus Aurelius och Lucius Verus – som delade makten i romar­riket – hade för avsikt att gå ut i krig mot germanerna, och de ville att Galenos skulle möta dem i Aquileia i norra Italien.

”Jag hade inget annat val än att ge mig av”, skrev greken.

Efter en lång och strapatsrik resa kom han fram till arméns läger. Strax därefter krossades alla planer på en ­militär offensiv.

”När jag kom till Aquileia, sänkte sig epidemin över staden som aldrig tidigare. Kejsarna flydde till Rom”, skrev han.

Sjukdomen orsakade svarta utslag samt sår med bölder, och den kostade kejsar Lucius Verus livet under hans ­resa tillbaka mot huvudstaden.

Epidemin drabbade inte enbart kejsarnas armé – den bröt även ut i Rom. Galenos skyndade till staden för att hjälpa till.

Han försökte med alla möjliga behandlingar: mjölk från trakten kring Vesuvius, jord från Armenien och urin från småpojkar. Ingenting hjälpte.

”Likt ett odjur tillintetgjorde epidemin inte bara några få personer, utan sänkte sig över hela städer”, noterade han.

Det var ingen överdrift. Historikerna uppskattar att uppemot 15 miljoner av romarrikets 60 miljoner invånare miste livet under den 15-årsperiod då epidemin rasade med jämna mellanrum. Med hjälp av Galenos beskrivningar av symtomen anser forskarna i dag att det rörde sig om koppor – en sjukdom som främst sprids genom fysisk kontakt med smittade personer.

Genom epidemin blev Marcus Aurelius ensam härskare i romarriket. Han ville gärna tillbaka till fronten för att strida mot germanerna, och han ville ha rikets skickligaste läkare med sig.

Den akademiske greken var dock inte intresserad av krig – där riskerade han att dö. Han meddelade därför att ­läkedomsguden Asklepios hade visat sig i en dröm och förbjudit honom att följa med. Den djupt religiöse kejsaren lät Galenos stanna hemma, och gav honom uppdraget att ta hand om den åttaårige tronarvingen Commodus.

Kejsaren lät sin lille son bo i ståtliga villor över hela Italien, och Galenos tog genast chansen han hade fått: ett lugnt uppdrag i vackra omgivningar, där han samtidigt kunde skriva böcker.

Commodus blev dödssjuk

Plötsligt, medan Galenos skrev på sina böcker, blev Commodus sjuk.

”De sade att behandlingen av Commodus var helt fantastisk”, skrev Galenos och tillade: ”Men den beskrivningen var alldeles otillräcklig.”

Kejsarens son hade feber. Andra läkare rekommenderade fasta, men Galenos förordade mat, dryck och vila. Han kunde förutspå feberanfallen och säga nästan exakt när de skulle inträffa, och när Commodus kunde friskförklaras hade Galenos vunnit.

Kejsaren botades med ull och olja

År 176 kom Marcus Aurelius hem till Rom, men blev snart sängliggande med magsmärtor. Galenos var stolt över behandlingen av Commodus, men ”det som skedde med självaste kejsaren var verkligen förbluffande”, skröt han.

Marcus Aurelius plågades av kramper i magen och diarré. Kejsarens båda liv­läkare gav honom gröt, men det hjälpte inte. Galenos kallades in för att behandla romarrikets sjuke ledare.

”Magen är tung av den mat han har intagit”, skrev han efteråt – en tydlig pik till kejsarens livläkare.

Den grekiske läkarens diagnos var ­lite av en chansning, men han hade rätt. Hans ordination mot förstoppningen – ull doppad i varm växtolja – fick snabbt effekt. Marcus Aurelius blev så lättad att han utbrast:

”Exakt! Det var precis som du sade!” och ”Vi har bara en enda riktig läkare!”

I en av sina senare texter tillade Galenos: ”Som ni vet, sade han alltid att jag var den främste bland alla läkare.”

Att han lyckats kurera kejsaren blev höjdpunkten i Galenos läkarkarriär. Under 40 år därefter fortsatte han att sprida sina kunskaper genom att skriva böcker. Hans teorier levde kvar och användes ända in i renässansen, då akademikerna respektfullt kallade Galenos för ”läkekonstens furste”.