Sju udda syndrom som fått psykiatrer att häpna
En kvinna trodde att hon var ett vandrande lik. En fransk soldat kunde inte motstå tvånget att gå, och en författare blev sjuk av konsten i Florens. Genom historien har egendomliga syndrom fått psykiatrerna att häpna.
Jerusalem-syndromet kan drabba djupt troende.
Vanföreställningar: Kungen var spritt språngande galen
Namnet ”Karl den galne” har sällan passat bättre än i kung Karl VI:s fall. Karl VI, som satt på den franska tronen 1380–1422, var känd som en generös regent.
Men 1392 fick han en febersjukdom, tappade hår och naglar och blev helt otillräknelig. En dag dödade han t.ex. fyra riddare i ett raseri-utbrott – något han ångrade efteråt, då han fick ett epilepsiliknande anfall.
En kirurg försökte bota kungens galenskap genom att borra hål i skallen på honom men inget hjälpte.
I stället fick kungen för sig att han hette Georges och varken varit gift eller hade barn. Han fick också för sig att han var gjord av glas och därför fick ingen komma nära honom. Han lät till och med sy upp vadderade kläder förstärkta med stål.
När kung Karl inte längre var till-räknelig, utbröt en maktkamp i landet som försvagade Frankrikes centralmakt – mitt under hundraårskriget mot England.
Strax före sin död år 1422 tvingades Karl skriva på ett fredsavtal som erkände Englands Henrik V som arvtagare till Frankrikes tron.
Karl VI:s personlighet förändrades efter en febersjukdom. Han fick plötsliga raseriutbrott och trodde att han hette Georges.
Lisztomania: Pianist spelade tills flickorna skrek
Den ungerske pianisten Franz Liszt fick på 1840-talet tangenterna att hoppa med sina rasande anslag.
Och kvinnorna älskade honom för det. De skrek och svimmade, och när Liszt lämnade scenen förföljde de honom i hopp om att få tag på en av hans handskar eller en näsduk. Liszt var utan tvekan tidens mest populära musiker.
Efter ett vilt framträdande i Paris använde kritikern och poeten Heinrich Heine uttrycket ”lisztomania” för första gången – en beteckning på det hysteriska tillstånd de skrikande kvinnorna försatts i.
Cotards syndrom: Patient trodde att hon var ett lik
År 1880 kom en deprimerad kvinna till neurologen Jules Cotard och påstod att hon var ett vandrande lik.
Kvinnan var så övertygad att hon hade slutat att äta – ett lik behöver ju ingen föda. Hon dog snart av svält.
Sjukdomen kallas i dag Cotards syndrom och kännetecknas av vanföreställningar om den egna kroppen, t.ex. kan patienten tro sig sakna hjärna eller inälvor.
Masshysteri: Dygdiga nunnor led av otuktiga fantasier
En grupp nunnor i den franska staden Loudon drabbades på 1600-talet av en form av masshysteri.
De var alla som besatta av den stilige prästen Urbain Grandier och nu hade de syndiga fantasier om honom.
Klostrets priorinna var ursinnig, men nunnorna skyllde på att prästen måste ha förhäxat dem med hjälp av Satan.
År 1634 anklagades Grandier för trolldom. Han fick benen krossade med tunga hammare men stod ändå fast vid att han var oskyldig, något som bara tolkades som ytterligare ett tecken på att han stod i maskopi med Satan.
Nunnornas förklaring räckte som skäl för att bränna Grandier på bål.
Stendalsyndromet: Författare svimmade i Florens
Vissa städer har helt enkelt för mycket konst och kultur. År 1817 fick den franske författaren Henri-Marie Beyle, med konstnärsnamnet Stendhal, en överdos i Florens.
Renässansverken var så praktfulla att han fick våldsam hjärtklappning och andra allvarliga symtom.
”Livets källa sinade i mig och jag var ständigt rädd för att falla”, skrev författaren efteråt.
År 1989 gav psykiatern Graziella Magherini syndromet, som kännetecknas av yrsel, förvirring, panik och hjärtklappning orsakad av konst, namn efter Stendhal.
På sin klinik i Florens hade hon under åtta år tagit emot över hundra fall, men menade ändå att ytterst få moderna människor var i farozonen:
Våra dagars turister har redan upplevt det mesta och är i stort sett immuna inför mötet med Michelangelos verk eller Giottos väggmålningar. Varje år är det trots allt några som drabbas av Stendhalsyndromet.
Hos vissa leder det till och med till en psykos som kräver behandling, och den vården tar bl.a. psykiatrerna vid Santa Maria Nuova-sjukhuset i Florens hand om.
Mötet med stora konstnärers mästerverk kan utlösa yrsel och panik.
Jerusalemsyndromet: Turister blir tokiga i Heliga staden
Jerusalem har alltid varit en magnet för troende. De flesta nöjer sig med att beundra och fotografera helgedomar som Klagomuren eller Gravkyrkan, några drabbas emellertid av allvarliga vanföreställningar.
I början av 1980-talet fick israeliska psykiatrer in de första fallen med patienter som hört Guds röst.
De hade vanligtvis överväldigats av mötet med de historiska platserna, och trodde nu att de själva var bibliska personligheter, till exempel Jesus eller Johannes Döparen.
Flera hundra pilgrimer har sedan dess lagts in på psykiatriska sjukhus i Jerusalem med det så kallade Jerusalemsyndromet.
Två tredjedelar är judar och en tredjedel kristna. De flesta är harmlösa, men ett fåtal direkt farliga.
Ett exempel är en kristen australier som trodde att Gud hade befallt honom att bränna ned muslimernas al-Aqsa-moské.
Dromomani: Soldaten gick och gick och gick och …
När fransmannen Jean-Albert Dadas skickades hem från armén 1881 kunde han inte sluta gå.
Enligt en journal från den psykklinik som undersökte honom gick han först till Prag och sedan vidare till Berlin, för att slutligen hamna i Moskva.
Där trodde polisen att Dadas var terrorist och tvingade honom att vandra vidare till Wien.
När en läkare år 1886 beskrev hans fall i en tidskrift, utlöste artikeln flera utbrott av ”dromomani”, en okontrollerbar impuls att vandra. Efter några år avtog epidemin.