Rädsla för polio lamslog USA
År 1916 dog över 7.000 personer i den första stora polioepidemin i USA. De flesta var barn. Nu inleddes en desperat kapplöpning mot den fruktansvärda sjukdomen – men utan resultat. Tills en ung forskare tog upp kampen.
Bilder av barn som blivit handikappade av polio etsades in på amerikanernas näthinnor i början av 1900-talet.
En junimorgon 1916 vaknade invånarna i kvarteret Pigtown i New York upp till en chock. Deras barn hade svårt att röra sig, och många av de mindre barnen kunde inte ens hålla i sina nappflaskor.
Den första stora polioepidemin i USA hade brutit ut. Tusentals familjer flydde från New York men sjukdomen spred sig till New Jersey, Connecticut och Pennsylvania. När epidemin hade klingat av i oktober hade 27.000 personer smittats och 7.000 hade dött.
Bara i New York hade 2.400 avlidit och av dem var 80 procent under fem år.
New York blev en spökstad
Nästan varje sommar under de följande 40 åren ödelades New York på grund av polioepidemier.
Den livliga metropolen förvandlades till en spökstad. Ingen badade i de allmänna bassängerna och på lekplatsen var det bara sommarvinden som satte fart på gungorna.
Alla som kunde åkte ut på landsbygden med sina barn. Andra gömde sig inomhus. När någon blev smittad spärrades bostaden av och sattes i karantän.
Om de boende försökte lämna huset straffades de med böter eller fängelse. Och när poliosmittade barn dog fick föräldrarna inte ens närvara vid begravningen.
En kvinna sköter om sitt poliosjuka barn. Ett anslag på husväggen meddelar att gatan är avspärrad på grund av polio.
Många av dem som överlevde sjukdomen fick bestående men. Bilder av barn i järnlunga, ett slags respirator, eller i rullstol etsades fast i befolkningens medvetande. Med undantag för atombomben blev polio det som amerikanerna fruktades mest.
Om andningsorganen förlamades kunde en järnlunga, ett slags respirator, hjälpa patienten att andas.
Under hösten 1921 kunde tidningen New York Times rapportera att den framgångsrike politikern och affärsmannen Franklin D. Roosevelt var sjuk i polio.
Den 39-årige Roosevelt hade blivit förlamad i benen vilket resulterade i ett livslångt handikapp.
Roosevelt blev USA:s mest kända poliooffer och när han blev president 1933 utnyttjade han sitt inflytande i kampen mot sjukdomen.
Han anställde den fräne men effektive juristen Basil O’Connor för att leda arbetet med att hitta ett botemedel. År 1938 tog han initiativet till kampanjen ”March of Dimes” i vilken USA:s befolkning uppmanades att skicka en dime, 10 cent, till Vita huset.
Beloppet motsvarar cirka 12 kronor i dag. På bara några dagar hade två miljoner amerikaner hörsammat uppmaningen.
Insamlingen var den första i sitt slag. Tidigare hade välgörenhet baserats på stora donationer från några få förmögna personer, men detta var små belopp från många.
Trots att pengarna strömmade in gick kampen mot polio trögt. Pengarna användes till rehabilitering, kryckor, benskenor, järnlungor och rullstolar. Men det allra viktigaste saknades fortfarande – ett botemedel mot sjukdomen.
Salk ville hjälpa mänskligheten
Forskaren Jonas Salk växte upp med fruktan för polio. Han föddes i New York år 1914, två år innan den första stora polioepidemin bröt ut i USA, och familjen Salk fick uppleva hur rädslan tömde staden på folk varenda sommar.
Jonas Salk tog upp kampen mot en urgammal sjukdom.
Salk ville bli jurist, men hans mor övertalade honom att satsa på medicin. Själv sade Salk om sitt karriärsval:
”Som barn var jag inte intresserad av vetenskap. Jag var bara nyfiken på det som hade hade med människor att göra, den mänskliga sidan av naturen, och det är fortfarande det som intresserar mig mest. Det är min drivkraft.”
Men det var en kamp för Salk att uppfylla sin dröm. Han var jude och 1930-talets USA präglades av antisemitism.
Universiteten hade kvoter för judar, och Salk fick börja på New York University, ett av de få ställen där antalet judiska studenter inte begränsades. Han blev känd för att vara perfektionist.
Han läste allt han kom över och utmärkte sig genom att hellre vilja forska än att bli praktiserande läkare. I stället för att bota enskilda människor ville Salk hjälpa hela mänskligheten.
Salk fascinerades i synnerhet av virologi, läran om virussjukdomar. Men många dörrar var stängda på grund av hans judiska bakgrund.
År 1947 fick Salk till slut möjlighet att forska när University of Pittsburgh erbjöd honom att bli chef för virusforskningslaboratoriet.
Det vissade sig bestå av några små trånga rum i källaren på det lokala sjukhuset. Genom en oförtröttlig insats lyckades Salk skaffa sig sponsorer och bygga upp ett fullt fungerande laboratorium.
Polio blev en passion
Först arbetade Salk med ett influensavaccin, men år 1948 fick han en förfrågan från The National Foundation for Infantile Paralysis. Sällskapet ville dra nytta av Salks kunskaper i kampen mot polio, och Salk tackade ja.
Nu blev kampen mot polio Salks passion. Han arbetade 16 timmar om dagen, sju dagar i veckan under flera år. Men det var först sedan han träffat regeringens representant Basil O’Connor 1951 som arbetet bar frukt.
Genom O’Connor fick Salk nära nog obegränsat med resurser. Inte minst fick han möjligheten att införskaffa de tusentals försöksdjur han behövde för att utveckla sitt revolutionerande poliovaccin.
Salk var inte den ende forskaren som arbetade med ett poliovaccin, men det fanns en stor skillnad.
Där andra forskare arbetade med vaccin baserat på levande virus, som var farligare eftersom den vaccinerade i värsta fall kunde smittas med polio, baserades Salks vaccin på avdött virus som skulle få kroppen att utveckla immunitet mot sjukdomen.
Efter flera framgångsrika djurförsök bestämde sig Salk för att testa vaccinet på människor.
Försökskaninerna var han själv och hans familj. Vaccinet visade sig vara utan biverkningar, och blodprov bekräftade att de vaccinerade hade fått större motståndskraft mot polio.
Nytt utbrott dödade 3.000
Trots framgången var utsikterna dystra. Sommaren 1952 härjade ännu en våldsam polioepidemi i USA. Nu smittades 58.000 personer.
Över 3.000 dog och drygt 21.000 personer fick bestående men. Salk vågade nu föreslå ett riskfyllt projekt: För att testa sitt vaccin ville han massvaccinera barn.
Den amerikanska forskarvärlden var chockad. De menade att det var alldeles för tidigt. I värsta fall kunde en sådan kampanj få ännu en polioepidemi att bryta ut.
Men presidenten litade på Salk och med pengar från kampanjen March of Dimes kunde vaccinationsprogrammet genomföras.
Det ryktades att den amerikanska regeringen hade masstillverkat kistor i händelse av att experimentet skulle slå fel.
De amerikanska föräldrarna lät sig dock inte avskräckas och år 1954 hade över 600.000 barn vaccinerats. Det skulle dröja ett år innan man kunde utvärdera om vaccinet var effektivt.
Salks seger över polion
Den 12 april 1955 hade 500 forskare, journalister och fotografer samlats i ett auditorium på University of Michigan. I hela USA satt befolkningen kring radioapparaterna för att lyssna när resultatet av försöken offentliggjordes.
Thomas Francis från University of Michigan klev upp i talarstolen och började läsa högt ur forskningsrapporten. Till slut kom han fram till den slutsats som alla väntade på: Vaccinet var både säkert och effektivt.
Journalister och forskare kastade sig om halsen på varandra och många grät av glädje. Över hela USA ringde man i kyrkklockorna. Bilar tutade, fabrikssirener tjöt och i kyrkor och synagogor firade man tacksägelsegudstjänster.
Det var som om nationen hade vunnit ett krig. President Eisenhower kallade Salk för ”mänsklighetens välgörare” och ordföranden för det amerikanska läkarförbundet, doktor Dwight H. Murray, beskrev händelsen som ”en av de största i medicinens historia”.
Tusentals tacksamma amerikanska medborgare skrev till Salk och politikerna försökte överträffa varandra i sina hyllningar till honom.
Stadsfullmäktige i New York ville hedra forskaren med en så kallad ticker tape-parad med blåsorkestrar och ticker-tape – de långa pappersremsorna från telegraferna som brukade användas som konfetti. Jonas Salk avböjde dock uppmärksamheten.
Vetenskapsmannen vande sig aldrig vid sin hjältestatus. Hans ideal hade alltid varit forskare som ”… arbetar i tysthet i laboratorierna. Deras namn är ofta okända för den breda allmänheten, men deras forskning kan få avgörande betydelse.”
Men Jonas Salk kunde inte längre vara anonym. Han blev igenkänd överallt. När han checkade in på ett hotell fick han alltid den bästa sviten. Ombord på flygplan talade kaptenen ofta om att Jonas Salk, polions överman, fanns ombord, och hedersbetygelserna strömmade in från hela världen.
Salks hjältestatus bleknade knappast av hans ödmjuka inställning. När en reporter frågade om patentet på vaccinet, svarade Salk: ”Det finns inget patent. Kan man ta patent på solen?”
Forskaren ville att alla skulle få tillgång till vaccinet. Det var mycket viktigare än de enorma summor han hade kunnat tjäna på ett patent. Mycket pengar var enligt Salk ”precis som Cadillacar och minkpälsar: onödiga”.
Hans stora belöning var att vaccinet fungerade. År 1957 rapporterades 5.600 fall av polio i USA. År 1961 var siffran 161.
Berömmelsens pris
År 1980 intervjuades Jonas Salk i samband med vaccinets 25-årsjubileum. Han avslöjade då att berömmelsen var bitterljuv:
”Ända sedan dess har jag varit offentlig egendom. Det har gett mig mycket tillfredsställelse och många möjligheter, men det har också inneburit många bördor. Det har förändrat min karriär och förhållandet till mina kolleger. Jag är en offentlig person – inte längre en av dem.”
De sista åren av livet ägnade Salk åt forskning kring HIV. Många hade hoppats på att mannen som hade besegrat polion även skulle hitta ett vaccin mot denna moderna digerdöd. Men så blev det inte. År 1995 dog Jonas Salk, 80 år gammal.
Nobelpristagaren doktor Francis Krick sade att Salk hade varit ”en personlig hjälte för miljontals kvinnor och män. Få har gjort upptäckter som har hjälpt mänskligheten lika mycket som Jonas upptäckt gjorde. Trots det sökte han ända fram till sin död efter ännu en mirakelmedicin.”