I London och Washington frågade man sig om Nazityskland var på väg att utveckla en atombomb, när tyskarna 1944 letade igenom Frankrike på jakt efter torium. Churchill och Roosevelt kunde emellertid vara lugna – tyskarna ville bara tillverka mer tandkräm.
Radioaktiv tandkräm hade 1944 flera decennier på nacken. Efter upptäckten av röntgenstrålar 1895 och radioaktivt sönderfall året därpå var forskare i hela världen extatiska. Precis som när elektriciteten upptäcktes lanserade allehanda opportunister och skojare produkter som lovade guld och gröna skogar.
Godtrogna kunder kunde köpa allt från hudkrämer till pulver och elixir med radioaktiva ämnen i – och reklamen garanterade hälsa, skönhet och ett nästan evigt liv.
I Tyskland började företaget Auergesellschaft i Berlin på 1920-talet tillverka tandkrämen Doramad, som innehöll små mängder radioaktivt torium. Enligt bolaget skulle ämnet ge kritvita tänder och ett friskt tandkött, så att kunderna kunde behålla ett kraftfullt bett hela livet.
Amerikan tappade käken
Med tiden visade det sig emellertid att intag av radioaktiva produkter var en dålig idé. Ett av de värsta exemplen fanns i USA.
Efter att i tre år ha använt det smärtstillande preparatet Radithor, som innehöll radium, blev den amerikanske industribaronen Eben Byers svårt sjuk.
Först tappade han håret, sedan tänderna, och efter en tid tappade han hela underkäken, innan han 1932 avled.
Historier av det slaget hade dock svårt att tränga genom bombardemanget av reklam för radioaktiva mirakelmedel. För Auergesellschaft överskred försäljningen av tandkrämen under 1930-talet alla förväntningar, och det var därför tyskarna 1944 försökte komma över torium i Frankrike.
Efterfrågan på radioaktiva produkter försvann först efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945.