Plastikkirurgins historia: Romarna gick till penisläkaren

Faraos näsa fylldes med korn

År 1213 f.Kr. använde egyptierna ansikts­kirurgi för att se till att deras avlidne farao Ramses II skulle bli igenkänd som kung i nästa liv. Den skarpa näsan ansågs vara hans mest karaktäristiska drag, men den riskerade att försvinna under mumifiering­en.

Behandlingen kunde torka ut kroppen så att ansiktet inte längre gick att känna igen. Därför opererade skickliga kirurger in ett litet ben och en handfull fröer i den döde kungens näsa, så att den behöll sin ursprungliga form i nästa liv.

Egyptierna kunde även utföra kosme­tiska operationer på levande patienter. En papyrusrulle, som egyptologen Edwyn Smiths fick tag på år 1862, vittnar om egyptiernas djupgående kunskaper i ana­tomi och kroppens funktioner.

Forskare anser dock att egyptierna knappast använ­de kunskapen för att förändra människors utse­ende. Det stred mot deras tro.

Offentliga bad avslöjade skönhetsfel

Romarna hyllade den nakna kroppens skönhet och föraktade abnormiteter – särskilt på köns­delarna. I de offentliga baden gick det inte att dölja någonting, och därför sökte många kirurgisk hjälp för att bli av med sina ska­vanker.

Lexikonförfattaren Aulus Cor­nelius Celsus beskrev flera in­grepp i sitt verk De Medicina från tiden kring Kristi födelse. Ett av dem återskapade förhuden hos omskurna män.

Snabba snitt kunde återskapa förhuden

1) Penishuden frigörs med ett snitt vid roten.

2) Huden dras fram så att den täcker ollonet.

3) Pungen skärs upp och viks över penisroten.

4) Efter läkning skiljs penis från pungen med ett snitt.

Operationen tycks ha varit vanlig bland judar som ville inlemmas i det romers­ka samhället.

I lexikonet De Medicina nämns även en bröstförminskning på en kraftigt överviktig man.

##

Pannhud blev till näsa

På 500-talet f.Kr. blev indiern Sushruta historiens förste expert på rhino­plastik – rekonstruktion av näsor. Hans specialkunskaper var mycket efterfrågade; i Indien fick kvinnor näsan avskuren om de hade varit otrogna.

Sushruta insåg att vävnaden måste ha blodtillförsel medan den transplanterades från ett ställe till ett annat. Hans metod gick ut på att skära loss en hudflik antingen från pannan eller kinden, lägga den över där näsan suttit och låta den växa fast.

Två trärör gav fri luftpassage genom näsborrarna under läkningen.

Lemlästning var Guds straff

Antikens stora kirurgiska landvinningar glömdes medvetet bort i det medeltida Europa. Enligt den kristna kyrkan var missbild­ningar och förlorade kroppsdelar Guds vilja, och därför skulle inte människan förändra skaparens verk. Operationer betrak­tades som hedniska ritualer.

Den romerske författaren Celsus lexikon De Medicina göm­des undan i påvens bibliotek i Rom och hittades i slutet av 1400­-talet. Andra texter försvann för alltid, till exempel manuskript av den store grekisk­romerske filosofen, läkaren och kirurgen Klaudios Galenos – mera känd som enbart Galenos.

Kirurg räddade syfilitikernas ära

Den italienske renässanskirurgen Tagliacozzi kallas plastikkirurgins fader. Hans konstgjorda näsor lossnade emellertid om man nös.

Könssjukdomen syfilis kom till Euro­pa i slutet av 1400­talet och dömde de smittade till skam och utanförskap. Ett av symtomen var nämligen en sön­derfallande näsa och det gick inte att dölja. Samma kroppsdel gick ofta också förlorad i dueller eller i krig.

Hjälp fanns dock att få; renässansen började i Italien och de gamla stränga doktrinerna mjukades upp. Europa greps av kunskapstörst, romaren Gale­nos tankar kom tillbaka via arabiska översättningar, och Celsus gamla lexi­kon gavs ut på nytt – nu i tryck.

På universitetet i Bologna började läkaren Gasparo Tagliacozzi att återskapa näsor i slutet av 1500-­talet. Han tog små broskdelar från syfilispatienternas rygg eller hals och använde dem som näsben.

Sedan täckte han över med hudflikar enligt indisk förebild. Men i stället för pannhud tog han vävnad till den nya näsan från patientens arm – den så kallade ”italienska metoden”.

Tagliacozzis experiment gav honom en plats i historien som den moderna plastikkirurgins fader. Han var inte lika beundrad av sin samtid; vissa läkare kallade metoden för ogudaktiga häx­konster. Dessutom hade hans konst­gjorda näsor en tendens att flyga av om bäraren nös för häftigt.

Plastikkirurgin fick sitt namn

Karl Ferdinand von Graefe vid Berlins universitet myntade termen ”plastikkirurgi” år 1818. Det hade dock ingenting med materialet plast att göra; Graefes nya ord kom av grekiskans plastikos – ”att forma”.

Under 1800­ talet gjordes flera medicinska genombrott som fick betydelse för plastikkirurgin. Med lustgas och eter kunde patienten bedövas, och efter upptäckten av bakterier började läkarna sterilisera sina instrument.

Den kosmetiska kirurgin drog dock fortfarande till sig fler kvack­ salvare än skickliga läkare.

Krigets ansikten krävde stora ingrepp

En av kirurgins största utmaningar bestod i att rekonstruera tusentals ansikten som trasats sönder av granater.

Före första världskriget betrak­tades plastikkirurgi fortfarande som en andra rangens disciplin. Den attityden förändrades när soldater med bortskjutna ansikten återvände hem från fronten. En mängd lemlästade monster skulle göras till människor igen, och denna enorma utmaning krävde mycket skickliga kirurger.

En av dem var Harold Gillies från Nya Zeeland. Han arbetade på Queen's Hospital i Sidcup söder om London – världens första sjuk­hus för enbart plastikkirurgi.

Det hade tusen sängplatser.

I ”Skräck­kabinettet” med de svåraste fallen fanns inga speglar. Under kriget utvecklades Gillies till en riktig troll­ karl med skalpellen. Han lappade ihop gapande hål i sina patienter med hud som han lät växa i stjäl­kar från andra delar av kroppen.

Han lärde sig att göra nästan osyn­liga stygn genom att öva sig på att sy filthattar. Gillies och hans kolle­ger gjorde plastikkirurgin till en er­känd gren inom läkarvetenskapen.

Brännskadade piloter bildade Försökskaninernas klubb

När andra världskriget bröt ut inrättade Storbritannien fyra sjukhusavdelningar för vanställda soldater – en vardera för landets fyra professionella plastikkirurger. Archibald McIndoe blev chef på Queen

Victoria Hospital i East Grinstead söder om London. De flesta patienterna var piloter som fått brännskador i ansiktet och på händerna.

År 1941 bildade 39 av de unga männen The Guinea Pig Club – ”Försökskaninernas klubb”. Det var en dryckesförening där patienterna hjälpte varandra att hålla modet uppe medan McIndoe försökte reparera deras ansikten. Namnet syftade på att han testade sig fram med nya metoder.

Klubben hade totalt 649 medlemmar från nästan alla de allierade länderna. I sin dryckesvisa beskrev de sig själva som ”McIndoes armé av försökskaniner med porslinsögon, konstgjorda tänder och peruker”.

McIndoe fulländade flera av de tekniker som hans kusin Harold Gillies hade uppfunnit under första världskriget. Han kämpade dessutom för att stärka sina patienter mentalt och förebygga de självmord som var vanliga på många plastikkirurgiavdelningar. Hela East Grinstead involve- rades i arbetet och orten blev snart känd som ”staden som inte stirrar”.

Kvinnor skulle bli evigt unga

Efter världskrigen blev kvinnorna plastikkirurgernas nya patienter. De blev lovade ungdom och skönhet.

Artonhundra­talets skönhetsideal hyllade de inre kvali­téerna, men efter sekelskiftet växte en ny kultur fram i USA. Nu betydde utseendet allt, och år 1921 korades Miss America i världens första skönhetstävling.

Strax innan dess hade kirurger med erfarenhet från första världskriget bildat American As­sociation of Plastic Surgeons. De erbjöd sig att trolla fram förlorad ungdom igen – eller rätta till vad naturen missat.

Genom förening­en ville de stänga ute kvacksal­varna och bygga upp förtroende hos konsumenterna; skönhets­operationer kunde utföras säkert.

Efter 1945, när USA upplevde ett enormt ekonomiskt uppsving, blev plastikkirurgerna plötsligt efterfrågade. Och de hjälpte själva till med en målinriktad marknadsföring som skulle få amerikanska kvinnor att spen­dera sina pengar på nya näsor, lyft, fettsugning och större bröst.

Helsidesannonser i damtidning­arna hade rubriker som ”Slut på fulheten” och ”Ny näsa på 40 minuter”. Snart skildrades denna själv­ klarhet även i tidningsartiklarna: skönhetsoperation genom plastik­ kirurgi – det var lösningen på åld­randet.

Medelålders kvinnor vitt­nade om att de blivit av med ”gäddhäng” på armarna och ”handtag” på höfterna.

Skönhet förknippades med ungdomlighet och en kvinnlig journalist skrev entusiastiskt: ”En kvinna i denna underbara, moderna värld har ingen ursäkt för att bli gammal – såvida hon inte är sjuk.” Plastikkirurgerna hade fått förmågan att stoppa tiden.

Större barm

I slutet av 1800-talet fascinerades läkarna av tanken på bröstförstoring. De testade sig fram med allt ifrån fettvävnad och paraffin till elfenben och glaskulor.

Efter andra världskriget började japanska prostituerade förstora brösten med silikon. De sprutade in materialet i flytande form för att locka amerikanska soldater, men priset var ofta högt: infektioner, och därefter amputation.

Trots det använde plastikkirurger i USA samma metod, tills det första implantatet av silikongel opererades in år 1962. Bröstförstoring är den vanligaste operationen i modern plastikkirurgi och forskningen kring nya material i implantaten pågår ständigt.

Ny näsa

År 1901 krävde en äldre polsk adelsdam att få kinder och mungipor lyfta hos en kirurg i Berlin. En rand av hud togs bort runt öronen, ansiktshuden drogs bakåt och syddes fast igen. Metoden har använts ända sedan dess.

Ett annat medel mot ålderstecken i ansiktet upptäcktes på 1950-talet. Botox förlamar musklerna i ansiktet och motverkar rynkor kortvarigt.

Exakta snitt och noggranna stygn har varit plastikkirurgins kännetecken under de senaste hundra åren. Men redan nu utförs många behandlingar med laser, och de blir allt fler.

I framtiden får man dessutom troligen helt nya möjligheter att modellera människokroppar med hjälp av stamceller. Plastikkirurgerna kommer att ha mycket att göra i framtiden.