På 1600-talet uppfann den franske pestläkaren Charles de Lorme den karakteristiska dräkt som skulle skydda mot böldpesten.
Trots att dräkten var i det närmaste hermetiskt tillsluten, var den ingen garanti mot sjukdomen. Otaliga läkare dog av pest.
Hatten
hade ingen funktion, men bars av en stor del av dåtidens läkare. Den var gjord av svart skinn eller tjock filt.
Masken
täckte hela ansiktet och gick ofta ända ned över
axlarna. Ögonen täcktes av glas. I den långa näbben låg vitlök, kryddörter, blommor eller en liten svamp doppad i vinäger. Det hjälpte till att hålla stanken från de sjuka och döda på avstånd.
Käppen
var praktisk, när läkaren inte ville komma i beröring
med sina smittade patienter.
Handskar
skyddade händerna mot direkt kontakt med huden på de sjuka.
Skalpellen
användes, när de sjuka skulle åderlåtas eller få sina pestbölder punkterade.
Kappan
täckte hela kroppen och gick ända ned till vristerna. Den var oftast gjord av läder eller ett kraftigt kanvastyg, som var insmort med vax. Den ogenomträngliga kappan utgjorde ett effektivt skydd mot råttornas pestsmittade loppor, men dåtidens läkare visste inte att det var dessa som bar på smittan.
Stövlarna
under kappan var långa och påminde om vadarstövlar. Liksom kappan var de gjorda av läder eller grovt tyg insmort med skyddande vax.
Vitlök
skyddade enligt övertron mot sjukdomar. Pestläkaren hade därför alltid flera klyftor på sig. De hängde i snören under kappan.
Visste du att ...
... pestdoktorerna var offentligt anställda i Europas städer? Utöver att bota de sjuka skulle de föra bok över antalet döda och smittade.
... rika och fattiga skulle behandlas likvärdigt av läkarna? Ofta var det dock långtifrån vad som verkligen skedde.
... många pestläkare avvek från sitt livsfarliga arbete? I Venedig flydde två tredjedelar av pestläkarna från sina tjänster på 1300-talet.
... pestläkarna ofta inte hade någon medicinsk utbildning alls? Samtliga kunde dock läsa och skriva.
... flera läkare utnyttjade att de ofta var de sista som såg människor vid liv? De övertalade eller tvingade döende patienter att testamentera stora förmögenheter till dem. Andra plundrade de avlidnas hus.
... ensamhet var en del av vardagen för pestläkarna? Rädslan för smitta innebar att de ofta blev utstötta eller sattes i karantän.
... dödligheten för böldpest utan behandling ligger på 60–80 procent?
... pest inte är utrotad? Globalt smittas omkring 1000–3000 personer varje år. Tidigt påbörjad behandling med antibiotika kan i dag rädda de flesta som drabbas av pest.
Pesten spreds på några år
År 1347 nådde pesten Sicilien, varifrån den på några år spred sig till resten av Europa. De följande 350 åren slog den till med stor kraft flera gånger.
Läkarens medicin var utan verkan
Grodor och iglar var vanliga medel mot pestbölder. Läkaren höll de levande djuren mot de vätskande bölderna, tills de började suga. Djuren kunde suga i sig vätska motsvarande flera gånger sin egen storlek och bli så fyllda att de sprack.
Fikon och lök användes under medeltiden i mixturer. Blandningarna smordes på pestbölderna, som därefter öppnades med en kniv.
Åderlåtning var en klassiker bland pestläkarnas behandlingsmetoder. Antingen tappade läkaren blod från patienten med en skalpell, eller så placerade han en blodsugande igel på ett blodkärl. Syftet med åderlåtningen var att ”rena” kroppen från sjukdom och se till att rätt balans rådde mellan de olika kroppsvätskorna.
Självåsamkad smärta var enligt vissa läkare och präster den allra effektivaste behandlingen mot pesten. De var övertygade om att sjukdomen var Guds straff för människans synder. Det bästa de sjuka kunde göra var därför att straffa sig själva ytterligare – gärna med hjälp av en läderpiska med små metallbitar i änden.
Pest eller kolera är i dag ett talesätt, som beskriver valet mellan två lika obehagliga möjligheter.