Digerdöden var en pestpandemi som härjade i Europa från 1347 till 1353. När pesten dök upp var Europa helt oförberett på sjukdomen. Under de följande 500 åren återkom den flera gånger och varje gång lärde världen sig lite mer om sjukdomen. Vid utbrottet 1347 var allt emellertid ett enda, stort kaos, som vände upp och ner på grundstrukturen i det medeltida samhället.
Följ digerdödens frammarsch i Europa och få överblick över pestens katastrofala, men även överraskande konsekvenser.
Pesten går i land i Europa
”I början av oktober, i Herrens år 1347, flydde tolv genuesiska galärer från den hämnd som vår Herre utkrävde för deras skändliga gärningar, och anlöpte hamnen i Messina. I sina ben bar de en så ondskefull smitta att envar som så mycket som talade med dem blev angripen av dödlig sjukdom och på intet sätt kunde undgå döden.”
Så beskrev munken Michael av Piazza pestens ankomst till Messina på Sicilien, en händelse som blev det officiella startskottet för digerdöden i Europa. Broder Michael skrev krönikan ett årtionde senare, så uppgifterna stämmer kanske inte helt. Det är dock klarlagt att smittan ankom med skepp till Messina tidigt på våren 1347.
Besättningen från Genua hade flytt hals över huvud från de pestdrabbade handelsstationerna i Mellanöstern.
Galärerna i Messina var knappast de enda pestskeppen som anlöpte sydeuropeiska hamnar år 1347.
De stora handelsstäderna i Europa var förbundna med Mellanöstern av ett finmaskigt nät av karavan- och handelsvägar.
Handelsvägar gjorde Europa sårbart
Köpmän reste kors och tvärs till lands och till sjöss. Under medeltiden ökade handeln dramatiskt och skapade ekonomisk tillväxt. Men just den intensiva handeln blev en akilleshäl när pesten gjorde sitt intåg.
Från Sicilien förde handelsskeppen smittan upp längs den italienska kusten och lossade sin dödliga last i Pisa och Marseille samt på Mallorca. Därifrån bredde sjukdomen ut sig som ringar på vattnet.
Så spreds digerdöden i Europa
Pesten kom till Messina på Sicilien med skepp som var på väg från Kaffa i Svarta havet till Genua i Italien. Därifrån spred sig sjukdomen snabbt norrut. På mindre än ett år nådde den London och året därpå drabbade den Bergen i Norge.
Så många dog av digerdöden
Under fem år härjade epidemin i Europa och lade ofattbart många människor i graven. Enligt officiella beräkningar framlagda för påven Clemens VI dog 42 836 486 människor, men den siffran har knappast stöd i verkligheten.
Utifrån kyrkoböcker, räkenskaper på större gods, klosterkrönikor och andra källor har forskare beräknat dödstalen, som varierar från region till region och från stad till stad.
Någonstans mellan 50 och 60 procent av befolkningen dog i hårt drabbade områden, färre på andra platser.
Den totala folkmängden i 1300-talets Europa låg troligen kring 80 miljoner, men kan ha varit allt från 70 till 100 miljoner.
Om den genomsnittliga dödligheten var 30 till 50 procent dog 25 till 40 miljoner människor under åren 1347 till 1352. Omräknat till dagens cirka 700 miljoner européer motsvarar det 230 till 350 miljoner liv på bara fem år.
De döda staplades som lasagneplattor
Det är därför lätt att förstå att 1300-talets ögonvittnesskildringar präglas av fruktan och skräck. Handelsmannen Agnolo di Tura från Siena gav följande skildring:
”Fader övergav barn, hustru husbonde, en broder en annan, för denna sjukdom tycktes slå till genom ett andetag eller en blick. Och så dog de. Och varken vänskap eller pengar kunde förmå någon att begrava dem. Medlemmarna i ett hushåll tog sina döda till en grav så gott de förmådde, utan präst, utan andliga företrädare. Inte heller ringde kyrkklockorna. Och på många platser i Siena grävde man stora hål som fylldes med de många döda ... Och jag, Agnolo di Tura, kallad den fete, begravde mina fem barn med mina egna händer. Och det fanns även de som blev så illa täckta med jord att hundarna drog upp dem och åt på kropparna överallt i staden.”
En annan pestkrönikör var Marchionne di Coppo Stefani, bosatt i Florens. Vid alla kyrkor grävdes gropar där de döda kastades ned nattetid. På morgonen täcktes liken med ett lager jord: ”Lager på lager, precis som när man varvar pasta och ost i lasagne.”
Pestens fyra faser
Pesten förändrade maktstrukturer
Pesten skapade uppbrott och kaos överallt. Före epidemin plågades Europa av överbefolkning och hungersnöd. Överklassen och lågadeln ägde jord och egendomar och vanligt folk tvingades slita hårt för låga löner.
På landet befann sig bönderna i ett ekonomiskt skruvstäd med tionde till kyrkan och avgifter till herrarna. I storstäderna slet köpmän och hantverkare för brödfödan, medan de fattigaste måste ta till tiggarstaven. Trettonhundratalet var kungarnas och adelns storhetstid och deras styre präglade hela Europa.
Över alla småkungar och hertigdömen stod den mäktiga romerska kyrkan. Kristendomen förenade medeltidens européer, som var starka och lojala i sin tro på Gud och hans vägar.
Kyrkan hade inte bara andlig makt, utan också ansenliga rikedomar i jordiska tillgångar och därmed politiskt inflytande. Dessa fasta samhällsstrukturer vände emellertid pesten upp och ned på.
Pesten kom i två versioner
Eliten i Florens härdade ut med vin och musik
Den omfattande folkminskningen ledde till radikala samhällsförändringar, till fromma för fotfolket. Samtidigt ökade den ekonomiska tillväxten liksom de tekniska framstegen. Kanske var pesten ändå nödvändigt ont för att ge utvecklingen en knuff i rätt riktning.
Dåtidens européer kunde emellertid knappast se det positiva i denna period av skräck. Släkt, vänner och grannar dog som flugor och vardagen kretsade kring sjukdom, sorg, död och förödelse. Alla reagerade på olika sätt.
Författaren Giovanni Boccaccio har beskrivit invånarnas beteende i sin skildring av det pestdrabbade Florens.
En del välbärgade borgare bildade små samhällen. De stängde in sig i husen, åt stora mängder av den bästa maten och drack goda viner.
De tillät inga nyheter eller diskussioner om sjukdomen och fördrev tiden med musik och andra stillsamma sysslor.
Under pesten levde många som om varje dag var den sista. De åt den bästa maten och drack de finaste vinerna.
Syndare straffas med pest
Pesten var enligt kyrkan Guds straff åt människorna, eftersom de bröt mot hans lagar.
En plats, där medeltidens människor begick sina synder, var i offentliga badhus, som fanns i både små och stora städer.
Badhusen var öppna för båda könen, och kyrkans folk fördömde dem, eftersom sexuella utsvävningar var vanligt förekommande.
De finare badhusen erbjöd inte bara stora kar med vamt vatten, de hade också servering av mat och vin som på en restaurang. Andra badhus var blott och bart täckmantlar för bordeller.
När pesten drabbade Europa, ledde den till ett vilt
leverne hos en del människor.
De vandrade berusade
omkring mellan städernas värdshus eller slog sig ned i övergivna hus, där de festade och tillfredsställde alla lustar. Andra flydde från städerna ut till sina lantställen.
Enligt den italienske författaren Boccaccio, som själv överlevde pesten, roade sig en del med musik, de finaste vinerna och det dyraste köttet.
Men i gengäld avstod de från sex, vilket givetvis var en följd av kyrkans förmaningar om att pesten var Guds straff över syndarna.
Många människor försökte också skapa kontakt med Gud på mystiska vis. T.ex. piskade en del sig själva i sådan omfattning att det var på gränsen till självmord.
Judiska syndabockar brändes på bål och hängdes
Andra reagerade helt annorlunda. De kastade sig hämningslöst ut i ett våldsamt supande och raglade runt mellan Florens värdshus. De slog sig ned i övergivna hus, från vilka ägarna antingen flytt eller dött. Där tillfredsställde de alla tänkbara lustar och levde som om varje dag vore den sista.
Så småningom började man leta efter syndabockar. Misstankarna riktades snart mot en viss grupp: judarna.
Judarna anklagades för att ligga bakom en sammansvärjning mot kristna genom att förpesta brunnar. Tusentals judar brändes levande, eller dödades av pöbeln i flera länder i Europa.
De var kristendomens fiender och hade därför anledning att sprida sjukdom bland kristna européer, löd argumentet.
I maj 1348 startade de första antisemitiska förföljelserna i Provence, och tendensen spred sig snabbt. Påven Clemens VI lovade officiellt judarna kyrkans beskydd, men attackerna fortsatte.
Under 1349 och 1350 utvecklade sig detta till de värsta pogromerna före 1930-talet. Judarna anklagades för att ha förgiftat brunnar, källor och floder med smitta.
Många greps och fängslades, medan andra lynchades eller brändes på bål. Samtida källor skildrar med grymma detaljer händelserna särskilt i Tyskland och Frankrike.
Pest orsakas av farlig luft
En tredje grupp lät sig inte drivas till extrema handlingar, utan fortsatte leva så normalt som möjligt. När de gick omkring i staden bar de emellertid med sig blommor, väldoftande örter och kryddor för att slippa likstanken.
De kunde också hålla upp dem för ansiktet för att slippa andas in den farliga luften. Tidens läkekunniga hävdade nämligen att det bästa försvaret mot pesten var att hålla sig frisk och undvika smittsam luft.
Bölderna kunde bli stora som äpplen. På detta träsnitt försöker en läkare tömma en pestdrabbad mans infekterade bölder.
Folk avråddes från att vistas vid mossar, sumpmarker och andra områden med stillastående vatten och tung luft. Man skulle låta husets norrfönster stå öppna för den torra och svala luften, medan fönster i söderläge skulle hållas stängda för att slippa varm, dålig luft.
Man uppmanades att stänka ättika och rosenvatten på hus och människor. Det var också lämpligt att bränna väldoftande trädofter som sandel, ene och rosmarin för att rensa luften i huset, och man skulle gnida in sig med oljor utvunna ur citroner, rosor och violer.
Även kosten hade en förebyggande effekt. Före frukost skulle man äta fikon och hasselnötter. Piller med aloe, myrra och saffran hade också god effekt. Bröd bakat på det bästa mjölet och vin rekommenderades av de flesta läkare.
Några ansåg att ”aromatiskt vitt vin av äldre årgång” var att föredra. Kål var också bra mat, ”men inte om den äts tillsammans med aubergine och vitlök”, varnade den muslimske läkaren Ibn Khatimah.
Flydde till pestfria regioner
Middagsgäster kom aldrig fram
Det bästa rådet mot pesten gavs dock av den kände författaren och filosofen Geoffrey Chaucer: ”Spring långt och spring fort.”
En del stadsbor flydde också till landställen utanför staden eller till pestfria regioner. Men flertalet var tvungna att stanna i staden och hoppas på det bästa.
Marchionne di Coppo Stefanis berättelse avspeglar den fatalistiska livshållning som rådde: ”Sjukdomen orsakade så stor modlöshet och fruktan att män samlades för att söka lite tröst i att äta tillsammans. Varje kväll ordnade en av dem middagen för tio vänner, och nästa kväll planerade de att äta hos en av de andra. När nästa kväll kom fann emellertid gästerna att värden inte hade förberett någon måltid, eftersom han var sjuk. Eller så hade han gjort mat till tio, men två eller tre saknades.”
Myndigheterna i Florens försökte hejda pesten genom påbud om att hålla hem, gator och torg rena, inte släppa in djur i staden och hålla gatorna upplysta nattetid.
Prostituerade och homosexuella bannlystes, liksom resande från pestdrabbade Genua och Pisa.
Då sjukdomen ändå kom in i staden utfärdades förbud mot att sälja kläder och ägodelar från sjuka och man upprättade en hälsovårdsmyndighet, dock utan effekt.
Karantän uppfanns i pestdrabbat Venedig
Venedig satte främmande fartyg i karantän
I Venedig gick myndigheterna mer effektivt till väga. Alla skepp som lade till i hamnen undersöktes. Fartyg med främlingar eller döda ombord brändes.
Värdshus stängdes och alla lik samlades i gondoler. Venedig var länge ledande i pestbekämpandet och etablerade karantänsstationer på öar utanför staden, där främmande skepp och besättningar vistades innan de fick komma in.
Först 1423 upprättades det första permanenta pesthuset, lazaretto, där de sjuka hölls isolerade. Läkarnas och myndigheternas insatser var dock förgäves. Pesten fortsatte obehindrat genom Europa.
Pesten rör sig norrut
Sommaren 1348 kom smittan till England och i maj 1349 förde ett engelskt skepp smittan vidare till Bergen i Norge. Källorna är sparsamma när det gäller Norden. Ett öppet brev från kung Magnus av Norge och Sverige till biskopsdömet i Linköping daterat i september 1349 talar om en hemsk epidemi som härjar i hans norska rike.
I Själlandskrönikan står det bara: ”Epidemin härskar i riket” år 1348 och ”Stor dödlighet i Danmark” år 1349.
En notis i krönikan för Vadstena Kloster berättar följande om år 1350: ”Vid denna tid härjade en stor dödlighet i kungariket Sverige. Ingen kan minnas att det har funnits en värre farsot än denna varken förr eller senare.”
Biskopen Bengt Knutsson rekommenderade folk att undvika sexuell aktivitet och att bada, då ”kropparna hade öppna porer, som tillfället är med män, som förstör sig med kvinnor eller ofta badar ... de är mer utsatta för denna stora sjukdom”.
Befolkningen höll emellertid envist fast vid seder och traditioner.
Patienter med bölder ligger hjälplösa medan en man strör ut örter i rummet. Många trodde att örter, kryddor och blommor kunde skydda mot sjukdom, eftersom de tog bort dålig luft.
I städer som Florens och Venedig förbjöd man begravningsakter och likvakor för att förhindra smitta. I Norden fortsatte man att hålla gravöl och fördela den dödes ägodelar mellan de anhöriga.
Kläder och sängkläder var dyrbart och folk insisterade på att få sitt rättmätiga arv utan att ana oråd.
Pesten bredde snart ut sig i hela Norden. Sommaren 1350 slog smittan till i Köpenhamn och på hösten samma år bankade den på Stockholms stadsport. Merparten av Europa hade erövrats och smittan drog mot Ryssland.
Lågadeln förvandlades till tiggare
Epidemins dramatiska ingrepp i folkmängden vände upp och ned på det medeltida samhället. De tidigare skyhöga priserna på mat sjönk och de överlevande kunde äta sig mätta.
Folk fick tillgång till kött, smör, gott öl och finare kläder av bra kvalitet och man kunde se en tendens till välstånd. Samtidigt rådde brist på arbetskraft, så bönder och hantverkare kunde kräva bättre betalt.
Den härskande klassen fösökte krampaktigt hålla fast vid sina privilegier. År 1349 och 1351 frös den engelske kung Edvard III lönerna på nivån före pesten.
Den engelske kungen Edvard III forbjöd bönder att bära sidenkappor med pälskrage, då de blivit rika efter pesten.
År 1363 förbjöd en lag bönderna att bära de pälskantade sidenkappor som de börjat klä sig i och den politiska eliten i Norden bildade Kalmarunionen 1397 för att försvara sin makt i Danmark, Sverige och Norge.
Det hjälpte emellertid inte, för samhället hade förändrats. De stora förlorarna blev lågadeln. Till skillnad från högadeln hade de inte råd att härda ut dåliga tider eller bjuda över andra jordägare i kampen om arbetskraft. Många av dem blev uppköpta av rika grannar eller tvingades själva odla sin jord.
Den hittills så mäktiga kyrkan upplevde också en nedgång. Även om de kyrkliga inte tvivlade på orsaken till epidemin – den var Guds hämnd för syndiga människors utsvävande leverne – lyckades de inte samla de troende i fållan.
Flagellanter – självpiskare
Biskopar och präster predikade flitigt det kristna budskapet i sina försök att skapa mening i galenskapen, men folk förlorade tron på den etablerade kyrkan efter all meningslös död.
Under epidemin uppstod nya religiösa grupper. En av de mest utmärkande rörelserna var de så kallade flagellanterna, av det latinska ordet flagellare, som betyder ”piska” eller ”hudflänga”.
De praktiserade offentlig botgöring för att sona människans synder, som Jesus gjorde på korset. Till en början tog den romerska kyrkan flagellanternas religiösa utvikningar med ro.
Vissa drack och festade, och andra blev fanatiskt religiösa under pesten. De s.k. flagellanterna piskade sig själva för att mildra Guds vrede och ångra människornas synder.
År 1348 tog påven till och med initiativ till en procession av troende som vandrade barfota genom Avignon iklädda tagelskjortor eller insmorda i aska. Under klagorop piskade de varandra blodiga.
Under peståren utvecklades flagellanternas piskningsseanser till religiösa masspsykoser, vilket fick kyrkan att ta starkt avstånd från rörelsen.
Den etablerade kristendomen hade emellertid mist sitt grepp om folket och kunde bara se på medan de nya sekterna fick alltfler anhängare.
Efter epidemin led kyrkan av brist på folk i klostren. Många biskopar och präster hade dött och det var svårt att finna nya, eftersom befolkningen hade minskat så kraftigt.
Kyrkans egendomar och förmögenhet urholkades också, eftersom det fanns färre bönder som betalade tionde.
Läs också: Tortyrmetoder: Historiens tio brutalaste
Bättre villkor för bönder och fattiga
Tiden efter pesten blev folkets gyllene era. De övergivna gårdarna och stadshusen gav nya möjligheter. Unga bönder fick egen jord, och giftermål följde i kölvattnet.
Många flyttade in i större och bättre bostäder. Även lantarbetare och tjänstefolk fick bättre villkor, eftersom folk helt enkelt lämnade oresonliga herremän.
Överklassen hade kvar sin status och sitt ekonomiska inflytande. De rikaste adelsmännen grundlade imperier genom att köpa upp jord från godsägare som hade det dåligt ställt.
I Norden lade svenska och danska adelsfamiljer som Trolle, Thott, Rosenkrantz och Gyldenstierna grunden till adelsdynastier, som fick stort politiskt inflytande. Men tiderna var osäkra, så kungar och godsägare härskade i större utsträckning på böndernas premisser.
Bönder och småborgare fick det bättre efter pesten. När lönerna steg hade de råd att köpa bl.a. kött och smör.
Bönder fick smör på brödet
Efter pesten hade så många människor dött, att det blev brist på arbetskraft. Därför stod godsägarna utan bönder som kunde bärga skörden eller se efter djuren. Tjänstefolk och hantverkare var det också ont om.
Men särskilt bönderna var viktiga, för de utgjorde ryggraden i medeltidens ekonomi. Det betydde att bönderna blev efterfrågade, vilket gav dem valfrihet.
Om de kände sig illa behandlade av en godsägare, sökte de sig helt enkelt till någon annan.
De godsägare som erbjöd den bästa lönen och de bästa bostäderna klarade sig, medan mindre bemedlade godsägare gick i konkurs.
I till exempel England tjänade bönderna så bra att de fick råd att köpa sidenkappor med pälskrage. Deras rikedom och snobberi blev för mycket för den engelske kungen.
Några år efter pesten förbjöd han lagvägen bönderna att gå i fina kläder. Men de hade annat att lägga pengarna på. Före pesten åt bönderna för det mesta gröt.
Men efter epidemin fick de råd med kött och smör. Den oväntade revolutionen gav ett starkare och mer självsäkert bondestånd i många år efter pesten.
Europa präglades av uppbrott. Ruinerade adelsmän reste runt som legosoldater och plundrade. Vanligt folk flyttade omkring i länderna och slog sig ned där lönen och villkoren var bäst.
Samtidigt pyrde bondeupproren efter århundraden av slit för feodalherrarna. Bönderna fick kött och vetebröd på bordet.
Gårdarna blev större och man behövde inte längre bo tillsammans med djuren. Ett välbärgat bondestånd växte fram som en politisk maktfaktor.
Tekniken blomstrade i pestens kölvatten
Pesten blev en teknologisk dynamo för samhället. Brist på gruvarbetare ledde till införandet av vattenpumpar och färre män kunde utföra samma arbete.
Fiskeindustrin uppfann nya metoder för saltning och förvaring av fisk och fiskarna kunde vara ute till havs under längre perioder. Krig var en kostsam affär och bristen på soldater satte fart på vapenutvecklingen.
Universiteten utvecklade också utbildningssystemet. Cambridge och Oxford i England grundade flera kollegier i slutet av 1300-talet, vilket ökade behovet av akademiska böcker.
Tidigare hade klostren stått för bokproduktionen, men efter pesten led de brist på skrivare. En ung gravör, Gutenberg, började experimentera med att trycka böcker och 1453 kom tryckpressen.
Bristen på arbetare satte i gång den tekniska utvecklingen. T.ex. uppfann man boktryckarkonsten på 1400-talet.
Tekniken gjorde arbetet lätt
En tredjedel av arbetsstyrkan försvann under pesten.
Därför var de överlevande tvungna att hitta på nya och
mer effektiva sätt att arbeta på. På så sätt kunde färre
människor utföra mer arbete på kortare tid.
Gruvarbetare började t.ex. tömma vatten ur djupa schakt med hjälp av nya pumpsystem i stället för med handkraft. Tillverkningen av kläder effektiviserades också.
Tidigare satt kvinnorna hemma och spann, och tyget såldes till en uppköpare. Men efter pesten bildades arbetsplatser där folk var anställda och fick lön för att tillverka tyg.
Bristen på sjömän fick skeppsbyggarna att utveckla fartyg som kunde seglas av färre män. Det banade väg för européernas stora upptäcktsresor till Indien och Amerika på 1400-talet.
Före pesten gjorde munkarna böcker för hand. Men otaliga av dem dog under epidemin, eftersom de vårdade de sjuka.
Därför fick andra överta bokproduktionen, vilket in sin tur ledde till att man utvecklade maskiner att trycka böcker med.
Epidemin fick också betydelse för hälsoväsendet. Städer som Florens och Venedig skapade hälsovårdsmyndigheter för att säkra folkhälsan och på sjukhusen började läkare forska på sjukdomar och bota patienter i stället för att bara isolera dem.
De hemska peståren ledde med andra ord även till framsteg och utveckling. Som en fågel Fenix reste sig Europa ur askan trots den tragedi som drabbade européerna då en handelsflotta lade till i hamnstaden Messina.
Fem ikoniska pestpandemier
I desperation över den dödliga pestsmittan brände kinesiska myndigheter på 1800-talet ned hus som tillhört pestsjuka.
Ingen pandemi har krävt människoliv globalt på samma sätt som digerdöden. Pesten tog livet av omkring 200 miljoner människor runt om i världen.
Många andra epidemier och pandemier betecknades av sin samtid som ”pest”. Världens Historia har här samlat fem av världshistoriens dödligaste sjukdomsutbrott som karaktäriserats som pest
Den antoniska pesten (165–180 e.Kr.)
Denna pandemi betecknas traditionellt som en pest, men var det inte. Det är fortfarande oklart vilken sjukdom som låg bakom pandemin, men många forskare lutar åt att det rörde sig om en smittkoppsepidemi, som tog livet av bland annat två romerska kejsare, och spred panik i hela romarriket. Andra forskare anser att pesten som drabbade Mindre Asien, Egypten, Grekland och Italien kan ha varit mässling.
Offer: Cirka 5 miljoner
Den justinianska pesten (541–542 e.Kr.)
Denna pest drabbade det östromerska riket under kejsar Justianus och fick därför sitt namn. Vilken typ av pest det rörde sig om vet vi inte, men de flesta experter lutar åt böldpest. Pesten drabbade östromerska riket extra hårt, men spred sig till stora delar av Asien och Europa. I Konstantinopel dog hälften av stadens invånare av pesten. Denna pestpandemi betecknas ofta som den första pestpandemin.
Offer: cirka 25 miljoner
Läs också: Justinianska pesten lade romarriket i ruiner
Digerdöden (1347–1352 e.Kr.)
Böldpesten lade under medeltiden stora delar av Asien och Europa öde. Pandemin tillskrivs i regel bakterien Yersinia pestis, som hittats i kvarlevor utgrävda från gamla massgravar från tiden för pestens härjningar. Digerdöden dödade mellan en tredjedel och hälften av Europas befolkning. På grund av de många dödsfallen rådde det brist på bönder efter pesten, vilket gjorde det möjligt för de överlevande bönderna att kräva bättre arbetsvillkor hos de rika jordägarna. Trots att digerdöden krävde i särklass flest dödsfall så karaktäriseras den endast som: den andra pestpandemin.
Offer: 75–200 miljoner
Pesten i London (1665–66 e.kr.)
Efter digerdöden återkom pesten regelbundet till Europa och andra delar av världen. Det skedde dock aldrig med lika förödande kraft. Pesten i London mellan 1665 och 1666 kostade ”bara” cirka 100 000 människor livet. Trots det är det en av de mest omtalade pestpandemierna. Det beror troligen på framför allt två saker: 1) Hur pesten spreds i London är mycket väl dokumenterat, 2) Pesten i London var det sista större pestutbrottet i Europa.
Offer: cirka 100 000
Pestpandemi (1855 e.Kr.)
År 1855 drabbades världen ännu en gång av böldpest. Den här gången började det i Yunnanprovinsen i Kina, men framför allt Indien drabbades hårt med omkring tio miljoner döda. Det engelska kolonialstyrets bristande förmåga att stoppa pesten bidrog till uppkomsten av en indisk självständighetsrörelse, som med tiden ledde till Indiens självständighet. Denna pandemi är den hittills sista som fått ett nummer. Den kallas för: den tredje pestpandemin.
Offer: cirka 12 miljoner