I nådens år 1349 lade ett fartyg med en ödesdiger last till i Bergen i Norge. Fartyget, som kom från England, visade sig vara fyllt med sjuka och döende sjömän.
En kort tid senare började människor i först Bergen och sedan övriga Norge dö av en fruktansvärd sjukdom som gav de smittade vätskande bölder och som inom loppet av några dagar ledde till en plågsam död.
Norge var det första landet i Skandinavien som drabbades av pesten, även känd som digerdöden.
Vid det laget hade den skräckinjagande sjukdomen, vars ursprung var en okänd plats i Orienten, grasserat i stora delar av Europa i ett drygt år.
Enligt författaren Giovanni Boccaccio, som upplevde pestutbrottet i Italien år 1347, var rädslan för sjukdomen och smittan så stor att de sjuka lämnades utan hjälp av sina närmaste: ”Inte ens fäder och mödrar ansåg att deras egna barn var värda deras omsorg. Det var som om det inte var deras sak.”
Två år senare, när Norge drabbades, spreds pestepidemin snabbt till Sverige och Danmark.
Ett norskt fartyg med döende sjömän lär ha strandat i Nordjylland, varifrån smittan inom loppet av några dagar spreds till resten av landet.
Bara ett halvår senare hade omkring hälften av Norges befolkning dött och minst 30–40 procent av svenskarna och danskarna.
Totalt beräknas pesten ha kostat 25 miljoner européer livet och uppemot 100–200 miljoner liv runtom i världen.
En krympande värld
Digerdöden var inte första gången världen upplevde en epidemi som på kort tid spreds från världsdel till världsdel och skördade miljontals liv, en pandemi.
År 166 efter Kristus drabbade den så kallade antoninska pesten romerska riket och dödade uppemot en tredjedel av imperiets 60–70 miljoner invånare.
Epidemin, som sannolikt var virussjukdomen smittkoppor, kom enligt forskarna förmodligen från Kina, varifrån den spreds via Sidenvägens handelsmän.
De historiska källorna säger oss att den romerska armén kom i kontakt med sjukdomen under en belägring av staden Seleukia i vår tids Irak. Därifrån förde de med sig smittan till romerska riket.
Epidemin drabbade riket så hårt och var så förödande att vissa historiker hävdar att den var en bidragande orsak till romarrikets fall några århundraden senare.
När epidemin bröt ut sträckte sig det romerska imperiet från Nordafrika och Mindre Asien till norra England. Dess handelsvägar och kontakter nådde ända till Kina.
Det var just romerska rikets enorma storlek, dess stora, sofistikerade städer och internationella handelsnät som gjorde att epidemin kunde spridas så snabbt.
När digerdöden drabbade Europa cirka 1 200 år senare spreds sjukdomen också längs handelsvägarna, som fungerade som motorvägar för smittan.
Europa hade varit relativt isolerat i några hundra år, men i slutet av medeltiden hade bland annat italienska stadsstater i söder och den inflytelserika Hansan i norr med sina fartyg upprättat långa handelsvägar till sjöss.
Digerdöden nådde först Italien med fartyg från antingen Mindre Asien eller Mellanöstern och spreds sedan till Krim och sjövägen till hela Europa.
Det dröjde inte länge förrän den allt bättre fartygstekniken satte en helt ny kontinent i brand.
En amerikansk tragedi
När Christofer Columbus år 1492 nådde den kontinent som skulle få namnet Amerika förde hans besättning och de många därpå följande spanska kolonisatörerna oavsiktligt en katastrof till kontinentens invånare.
Amerika hade varit isolerat från omvärlden i tusentals år, men nu hade världen i form av européerna kommit till dem. Med sig förde de den gamla världens sjukdomar, som aldrig tidigare nått Amerika.
Européerna, asiaterna och afrikanerna hade alla utvecklat en viss immunitet mot sjukdomar som mässling och smittkoppor, men indianerna, som aldrig hade stött på dessa sjukdomar, hade inget försvar alls.
Sjukdomarna drabbade den nya världen med ofattbar styrka.
På de flesta karibiska öarna utplånades ursprungsbefolkningen helt, medan forskare uppskattar att mellan 25 och 50 procent av indianerna på fastlandet avled till följd av de nya sjukdomarna.
Mexiko hade troligen omkring 25 miljoner invånare när spanjorerna kom dit. Femtio år senare, år 1548, hade befolkningen minskat till endast 6,3 miljoner.
Även om européerna hade utvecklat en viss immunitet mot många sjukdomar innebar det emellertid inte att de var skyddade mot katastrofala epidemier.
Nordiskt krig gav pesten medvind
Efter digerdödens härjningar på 1300-talet hemsöktes Europa om och om igen av både små och stora pestutbrott.
Det sista stora utbrottet i Norden uppstod i samband med stora nordiska kriget (1700–21), då Sverige stred om herraväldet över Östersjöområdet mot de flesta övriga nordiska makterna.
Kriget utkämpades bland annat i det som i dag är Polen och Baltikum. Samtidigt härjades Medelhavsregionen av pest, troligen med ursprung i Centralasien, och därifrån nådde pesten Polen och Baltikum år 1709.
Året efter förde svenska trupper och krigsflyktingar från Baltikum smittan till Sverige och Finland. Sedan gick det snabbt.
I juni 1710 nådde pesten Stockholm, där nästan hälften av stadens cirka 55 000 invånare dog under det därpå följande året.
En kort tid efter utbrottet i Stockholm spreds pesten till stora delar av övriga Sverige samt Finland.
I september 1710 korsade smittan Öresund och nådde Danmark. Pesten bröt ut i Helsingør och dödade hälften av stadens invånare.
Sjukdomen nådde snart även Köpenhamn, där den år 1711 kostade 23 000 av stadens cirka 60 000 invånare livet.
Det blev det sista stora pestutbrottet i Norden, men inte den sista stora epidemin.
Epidemierna tog tåget
År 1889 utbröt en dödlig influensaepidemi, den så kallade ryska snuvan, i Sankt Petersburg i Ryssland. Den spreds på rekordtid till övriga Nordeuropa och USA.
Orsaken till den snabba spridningen var de nya transportmedlen, som tågen och ångfartygen.
Tjugotusen mil järnväg mellan de europeiska storstäderna innebar att folk kunde korsa landsgränserna med tidigare otänkbar hastighet, och att färdas över Atlanten tog bara sex dagar.
Influensan nådde sin kulmen i Sankt Petersburg kring den 1 december 1889 och var som värst i USA bara två veckor senare.
På några månader hade influensan spridits till hela norra halvklotet. Det stod klart att nya transportmedel hade ökat resandet och därmed även smittspridningen.
I Norden drabbades framför allt Sverige hårt med cirka 60 procent smittade, men lyckligtvis inte fler än omkring 7 000 döda, inräknat ett nytt influensautbrott år 1891.
De globala pandemiernas tidsålder
Influensan som drabbade världen 30 år senare, omedelbart efter första världskrigets slut år 1918, var betydligt dödligare. Samma år utbröt nämligen den våldsamma influensaepidemin spanska sjukan.
Namnet till trots kom epidemin inte från Spanien, utan hade troligen sitt ursprung i amerikanska militärläger. Amerikanska trupper förde sjukdomen till Europas slagfält, varifrån miljontals hemsända soldater spred smittan till stora delar av världen.
Forskarna räknar med att influensaepidemin kostade uppemot 40–50 miljoner människor livet.
De flesta influensaepidemier drabbar äldre och svaga hårdast, men spanska sjukan drabbade i stället huvudsakligen unga vuxna, personer i åldrarna 20–40 år.
En av forskarnas teorier är att de äldre generationerna klarade sig bättre för att de hade utsatts för influensaepidemin år 1889 och därmed utvecklat antikroppar.
Bland annat studier av dessa båda influensaepidemier kan bli viktiga för bekämpningen och förståelsen av de moderna epidemier som världen nu, till följd av det ökade resandet, allt oftare lär ställas inför.