År 1814 drabbades Bethlehem Hospital av en skandal när det kom fram att en av sjukhusets patienter, James Norris, hade suttit fastkedjad vid en vägg i tolv år.

© Getty Images, London Metropolitan Archives & Shutterstock

På världens första sinnessjukhus var misshandel och tortyr vardagsmat

År 1377 var Bethlehem i London det första sinnessjukhuset i världen som tog emot psykiskt sjuka. Nakna och fjättrade i kedjor spärrades patienterna in i små celler där de kunde få sitta i åratal. Varje år vallfärdade tusentals personer för att titta på de intagna – det blev ett sant folknöje.

7 augusti 2019 av Stine Overbye

Från ändlösa rader av mörka celler på Bethlehem Hospital hördes gråt och ett ynkligt jämmer. 

Några av de sjuka dunkade huvudet mot väggen och nyfikna åskådare vandrade från cell till cell för att bevittna en obetalbar freakshow; en utställning med nakna människor som förlorat förståndet och låg på det iskalla golvet som djur i bur. 

Några av patienterna besvarade publikens intresse med en apatisk blick, andra förvred sina ansikten i ohyggliga grimaser eller brast ut i ilskna skrik. Och så fanns det de som kröp ihop av skräck eller bara sov ifrån det hela, bedövade av opium.

”Tänk på de stackars sinnessjuka och lägg din allmosa i bössan”, lydde uppmaningen på en skylt vid ingången där en barsk dörrvakt såg till att ingen­ smet förbi utan att lägga en penny­ eller två i bössan. 

Det var entrébiljetten till ett av de mest populära nöjena i London; dårhuset Bethlehem, eller Bedlam, som det kallades i folkmun. I korridorerna sålde försäljare nötter, frukt och cheesecake och i ett larm av rasslande kedjor, ångest­skrik och jubelrop visade vårdarna upp de piggaste patienterna. 

Åskådarna stack de sjuka med pinnar och fick de ingen reak­tion försökte de provocera dem med vulgära tillrop. Ibland kunde en patient börja sjunga eller recitera en dikt för ett glas gin eller en applåd från åskådarna, som skålade i öl medan gapskratten ekade mellan väggarna.

Först i skymningen, när byggnaden sveptes in i mörker, lade sig lugnet över Bedlam. När de sista besökarna hade lämnat hospitalet och ljudet av klapprande hovar mot gatstenen tonat bort, var patienterna åter ensamma och utlämnade åt sitt sorgliga öde.

Föreståndare stal från de sjuka

På den plats där tågstationen Liverpool Street ligger i dag grundade kyrkan år 1247 ett enkelt kloster, St Mary of Bethlehem. 

Munkarna bjöd de hemlösa, fattiga och sjuka på en bit bröd och en säng. Från år 1377 började klost­ret ta emot människor som ”hade för­lorat förståndet och tappat minnet”. Bethlehem blev världens första psykiatriska sjukhus, även om det snarare fungerade som förvaringsanstalt och fängelse.

Patienterna fick varken vård eller behandling utan kedjades fast vid väggen i små bås med galler för fönstren och halm på golvet. 

Om de uppförde sig våldsamt eller hotfullt straffades de med prygel och iskalla bad. Och trots att släktingar eller församlingen betalade för vistelsen – och lokala handlare skänkte bröd, ost, öl, kött och fisk till Bethlehem – gick det inte till patienterna.

Sjukhusets första föreståndare, Peter the Porter, betraktade allmosorna som sin personliga egendom. Om de sjuka behövde dryck, mat eller bränsle fick de köpa det av Peter – till Peters priser. 

I maj 1403 avskedades Peter the Porter. Han hade stulit en hel del från Bethlehem, bl.a. 33 täcken, 25 lakan, 5 stekpannor, 8 tallrikar, en bår, 4 handklovar och 6 järnkedjor. Peter anklagades också för att ha vanärat Bethlehem eftersom han uppmuntrat till dryckenskap, spel och osedligt uppförande.

Med sina försummelser, förskingringar och många lagbrott var Peter the Porter­ bara den förste i raden av alla kriminella och odugliga sjukhusföreståndare på Bethlehem. I flera­ hundra år skulle förhållandena förbli omänskliga, och behandlingen av de sjuka i bästa fall bristfällig, i värsta fall direkt barbarisk.

På 1700-talet blev dårhuset Bethlehem ett populärt utflyktsmål för invånarna i ­London. Här visade ”vårdarna” upp sjuk­husets olyckliga stackare mot betalning.

© Polfoto/Ullstein

Behandlades med piskan

Även om enskilda läkare hade sysslat med mentalsjukdomar ända sedan den grekiska antiken, och trots att man alltid hade känt till psykiska störningar, grundades psykiatrin som medicinsk disciplin först i slutet av 1700-talet. 

Fram till dess, och säkert även senare, var vården av den sjuke en sak för familjen. Om den sjuke var lugn fick han eller hon röra sig någorlunda fritt, men var han våldsam eller oregerlig blev han fånge i sitt eget hem eller kedjades fast vid en stolpe­ på fattighuset.

På Irland påtalade en ledamot av underhuset år 1817 en annan utbredd praxis: ”Om en stark man eller kvinna drabbas av sjukdomen placeras personen i ett ca 1,5 meter djupt hål i golvet. Ovanpå placeras en krubba för att förhindra att personen lyckas ta sig ut. Där nere får den eländige sin mat, och där dör han också oftast.” På Londons Bethlehem Hospital var förhållandena inte särskilt annorlunda än i hemmen. 

Här, som inom så många andra områden i samhället, bestod den primära behandlingen av fysisk bestraffning. Man utgick ifrån att sinnessjukdom var något ont som kunde bankas ut ur kroppen.

I verket Apology från 1533 berättade en av sjukhusets grannar, humanisten Thomas More, om en sinnessjuk man som efter att han fått ta emot en daglig omgång stryk, förklarades frisk och skrevs ut. 

Att han inte var helt botad stod dock klart senare: Mannen började gå i kyrkan och där smög han sig på kvinnor som stod på knä och bad framför altaret. Med ett kvickt grepp drog han upp deras kjortel över huvudet – en fruktansvärd förödmjukelse under en tid då ingen bar underkläder.

En dag togs mannen på bar gärning. Ett par polismän drog ut honom på gatan och band honom vid ett träd. Här pryglades han inför allas ögon – en behandling som enligt More var så effektiv att mannen nu blev helt botad.

Bedlams invånare levde i smutsen

År 1547 överlämnades driften av Bedlam, ett namn som i engelskt språkbruk för alltid blivit synonymt med ”dårhus”, till stadsdelen City of London. 

De hade dock annat att lägga pengarna på än att ta hand om sinnessjuka. Det före detta klostret hade aldrig varit någon praktfull byggnad, men 1598 hade det förfallit så mycket att myndigheterna betecknade det som ”ej lämpligt som bostad för människor”. 

Stanken av exkrementer låg tung, taket läckte, cellerna var motbjudande och patienterna obeskrivligt smutsiga. ”En svinaktig håla, ett motbjudande råttbo”, menade en av sjukhusets regelbundna besökare. 

Kri­tiken togs dock ­inte på allvar och när läkaren Helkiah Crooke år 1619 tillsattes som ny ­föreståndare för Bedlam var byggnaden en enda stor svinstia, full med patienter i kedjor. 

Och stället var sedan länge en turistmagnet. Besökare hade ända sedan 1610 betalat för att komma in och se ”The Show of Bedlam”.

År 1619 tillsattes läkaren Helkiah Crooke som föreståndare. Han hade uppmärksammats för sitt verk om anatomi, men de psykiskt sjukas förhållanden intresserade honom inte.

© Cambridge University

Vårdare sexutnyttjar patienter

I likhet med Peter the Porter betraktade Crooke sjukhuset som sin privata mjölkkossa. Själv var han fullt upptagen med sin egen praktik och en mycket sällsynt ­besökare på sjukhuset. Inte ­heller Crooke gjorde några försök att erbjuda patienterna behandling, än mind­re omsorg.

År 1620 klagade en kvinnlig patients far över att dotterns fot höll på att ruttna bort för att hon inte fick vård, och vid ett oanmält kontrollbesök år 1631 kunde tillsynsmännen konstatera att patienterna höll på att svälta ihjäl. 

De hade inte fått mat på flera dagar – senaste­ gången de hade ätit en ordentlig måltid var mer än en vecka tidigare. Då hade de 30 intagna fått dela på två kilo ost.

Kontrollanterna kunde också konstatera att patienterna frös som hundar. Det var bara sjukhusets kök som hade en eldstad, men här var portvaktens fru envåldshärskare och några patienter släppte hon inte in.

Efter att Crooke i 15 år hade lyst med sin frånvaro och fyllt sina fickor med pengar som skulle ha lagts på de sjuka, blev han avskedad år 1634. Men de ­patienter som hade hoppats på en ny och bättre ledning blev grymt besvikna.

Efter Crooke tog Richard Langley över ledningen och det blev knappast bättre. Mat och dryck som hade skänkts av de sjukas anhöriga försvann på ett mystiskt sätt. Medan paret Langley var ytterst välmående, tynade patienterna bort till levande skelett. 

Både herr och fru Langley var synligt berusade på dagtid och enligt grannarna gick paret till en när­liggande pub varje kväll. De brukade komma hem mitt i natten – bara för att fortsätta festa i sällskap med andra högljudda ­suputar.

För att förhindra, eller åtminstone begränsa, vanvården hade myndigheterna börjat avlägga oanmälda kontrollbesök. 

Från år 1646 blev det dessutom förbjudet att aga patienterna och att använda ett ovårdat språk när man talade till dem.

Trots den striktare tillsynen fick de sjuka fortfarande stå ut med en oduglig personal som utsatte dem för övergrepp. Patienter som vägrade att äta tvångs­matades. 

De tappade framtänderna i ­både över- och underkäken eftersom man använde ett slags skruvtving för att ta sig in mellan ”tändernas stängsel”. Överfall och sexuella övergrepp hörde också till vardagen. 

Till exempel avskedades en anställd, Anthony Dadsworth, år 1652 på grund av ej närmare definierat ”osedligt uppträdande”, medan Roland Woly år 1675 fick sparken på grund av ”ont och oärligt tal”. 

På 1680-talet skicka­des Edward Langden på porten efter att ha gjort en patient gravid. Efter den skandalen fick män och kvinnor skilda avdelningar på Bedlam.

De sinnessjukas Versailles

Två år efter att Bedlams ledning offentligt hade föreslagit att sjukhuset skulle läggas ned – det var ”för gammalt, instabilt, förfallet och litet” – flyttade sinnessjukhuset i juli år 1676 in i nya och praktfulla lokaler i New Bethlehem i Moorfields i utkanten av London. 

Det nybyggda sjukhuset, som var en arkitektonisk pärla i barockstil, hade en viss likhet med Versailles och fick smeknamnet Palace Beautiful. Men bara en månad efter öppnandet skrev en anonym diktare att ”detta förortsvidunder kan göra vem som helst galen”.

Utifrån uppfattningen att sinnessjuka var opåverkade av sin omgivning, så även av köld, var sjukrummen inredda som fängelseceller, och både kedjor och handklovar hade följt med från det gamla­ Bedlam. Och det hade också en av de vanligaste och mest fruktade behandlingarna:

Patienterna rakades och deras hjässa smordes in med en pulverblandning av malda spanska flugor och senap, vilket orsakade smärtsamma blåsor. Tanken var att sjukdomsframkallande vätskor från hjärnan skulle sippra ut genom den inflammerade hårbottnen så att galenskapen lindrades. 

Utifrån samma idé ­hade sjukhuset tagit fram en behandling med blodsugande iglar som förmodades kunna tömma kroppen på obalanser. Det före­kom också ett omfattande bruk av laxer- och kräkmedel så att patienterna kunde tömmas på elakartade ­vätskor.

Det gamla Bethlehem hade hyst 30 patienter men nu fanns det plats för 140 på det nya stället. Och det fina var att man kunde ta emot en betydligt större publik. 

Kort efter invigningen hade sjukhuset redan blivit en av Londons största attraktioner med ända upp till 100.000 besökare årligen. 

Hjulet: Uppfinningsrikedomen var stor när psykiskt sjuka skulle lugnas. På 1700-talet uppfann läkarna bl.a. ett stort, ihåligt trähjul där patienterna fick snurra tills de blev viljelösa.

© Bridgeman

Fransk läkare befriade Paris galna

Det var inte bara i England som de mentalsjuka behandlades som djur. Över hela Europa utsattes psykiskt sjuka för liknande eller till och med ännu värre behandlingar.

År 1793 bestämde sig en fransk läkare, Philippe Pinel, för att gå en helt ny väg. 

Pinel arbetade som ­läkare på ett av Paris största sinnessjukhus och han förfärades av att se vilka fruktansvärda förhållanden de sjuka levde under. Han beordrade att alla patienter skulle slippa kedjorna och införde en ”moralisk” behandling som baserades på en kärleksfull, men bestämd, vård av de sjuka. 

Patienterna stuvades inte längre undan i fuktiga, mörka celler, utan fick nu gå ut i friska luften varje dag. Behandlingsformen vann snart mark på andra platser i ­Europa – även i England, där sinnessjukhuset York Retreat införde Pinels principer år 1796.

Soldat dog efter tolv år i kedjor

Men på New Bethlehem levde brutaliteten vidare med oförminskad styrka. När filantropen Edward Wakefield besökte sjukhuset i maj 1814 blev han förskräckt. På kvinnornas avdelning bodde tio patienter i varje rum. 

Alla var nakna och fjättrade till väggen med en kort kedja som knappt tillät dem att ligga ned. Villkoren för männen var inte mycket bättre. Där hade sex patienter trängts ihop i ett enda rum och alla var fastspända med kedjor och handklovar.

I synnerhet en patient gjorde intryck på Wakefield: den 55-årige amerikanske soldaten James Norris som hade varit intagen i 14 år. De senaste tolv åren hade Norris varit fastspänd med kedjor som i det närmaste naglade fast honom vid väggen. 

Både runt halsen och kring midjan hade han en järnring, som var fäst vid väggen med en bara 40 centimeter lång kedja.

Wakefields avslöjanden utlöste ett ­offentligt ramaskri. När Norris dog ett år efter att han hans situation hade uppmärksammats, enligt obduktionen av förstoppning orsakad av passivitet, kasta­de tragedin ännu en skugga över Bethlehem. Läkarna på sjukhuset vägrade dock att ta på sig ansvaret för misären.

Ytterligare bevis för de fasansfulla förhållandena framkom år 1818 då en tidigare patient, Urbane Metcalf, gav ut en pamflett om sina upplevelser på sjukhuset. 

Metcalf avslöjade att inkontinenta patienter gömdes undan i källaren där de sov på halm och regelbundet torterades av sadistiska vårdare. Enligt Metcalf var de flesta vårdarna ”ondskefulla och försupna”. I synnerhet tre av vårdarna utmärkte sig för sin grymhet och var enligt Metcalf ”brottslingar, vars ringaste­ gärning är misshandel av mänsklig­heten”. 

I Metcalfs lista över särskilt utmärkande exempel fanns en Mr Popplestone vars ben ruttnade och föll av efter att kedjorna hade gnagt sig igenom köttet. 

Skamset berättade Metcalf dessutom om den 86 år gamle Mr Baccus som hade ramlat varpå en av vårdarna hade uppmanat medpatienterna att trampa på honom. ”Baccus är död nu”, konstaterade Metcalf torrt. 

År 1815 flyttades Bedlam till nya lokaler vid St. George’s Field – där skandalerna fortgick.

© Mary Evans

Skandalerna fortsätter

Tre år innan Metcalf offentliggjorde sin kritik, flyttade Bethlehem in i nya lokaler vid St. George’s Field i Southwark i sydöstra London. 

Patienternas nya hem var en byggnad som utifrån sett var minst lika imponerande som New Bethlehem, men som invändigt kändes sorgligt bekant. De numera 200 patienterna var fortfarande utsatta för tvång och fysisk bestraffning och skandalerna upprepades som om inget hade hänt.

I december år 1850 överfördes patienten Ann Morley från Bethlehem till ett privat mentalsjukhus. När hon skrevs in hade hon ett igensvullet öga, hon var tunn som en sticka och så utmärglad att hon inte kunde sitta upp. 

Hon berättade för läkaren på det nya mentalsjukhuset att hon hade blivit slagen i ansiktet av en vakt, spolats med iskallt vatten och tvingats att sova naken på ett tunt lager halm i källaren.

Liknande historier avslöjades i pressen och även om Bethlehems ledning under ett förhör erkände förskingring och vanvård, skyllde både direktör och läkare ifrån sig – de hade ingen aning om vad som försiggick på sjukhuset.

Trots att sjukhuset under åren som följde vidtog reformer, stormade det kring Bethlehem ännu en gång under hösten 1888. 

Tidningen The Times kunde rapportera om alarmerande höga dödssiffror: Av de 264 patienter som ­hade varit inskrivna år 1887 hade 38 dött samma år. Det motsvarar en årlig dödlighet på 14,4 procent, en nästan dubbelt så hög siffra som för hela nationen.

I tidningen kunde man även läsa att tvång och fysisk bestraffning var mycket vanligare på Bedlam än på andra ställen, men sjukhusets överläkare, George Savage, vägrade att ta till sig av kritiken.

”Jag anser mig kunna hävda att piskning av de sinnessjuka i flera fall har lett till tillfrisknande”, hävdade Savage, som levde upp till sitt efternamn (brutal, reds. anm). 

Han var också av den åsikten att masturbation orsakade sinnessjukdom och rekommenderade samtidigt en effektiv kur: att skära i den sjukes könsorgan med en skalpell.

Bethlehem moderniserades

I början av 1900-talet gick Bethlehem igenom en förvandling, ”en utveckling från larv till fjäril”, som en präst beskrev det. 

I takt med att den vetenskapliga forskningen kring psykiska sjukdomar tog fart under slutet av 1800-talet, insåg läkarna att sinnessjukdom var en faktisk sjukdom. 

Skräckregimen med fysiska bestraffningar och tvång avlöstes nu av behandling och terapi, vakter ersattes av utbildade sjuksköterskor och år 1914 gick Bethlehem inte längre att känna igen: Utanför byggnaden hade man anlagt en vacker park med rosor i regn­bågens alla färger, och när man gick in var det som att träda in i salongerna på en förnäm engelsk klubb. 

På väggarna hängde tavlor, vaser med blommor stod utplacerade överallt, bokhyllorna bågnade av böcker och tidningar, och här och var stod sittgrupper där patienterna serverades te. Den enda ”av­vikelsen” var att fönstren var små så att man inte kunde rymma genom dem.

Bethlehem hade tidigare varit en fruktad tortyrkammare och en förvarings­anstalt, nu hade det utvecklats till ett exemplariskt vårdhem. 

År 1914 kunde ­läkarna skryta med en hög tillfrisknande­grad – hela 50 procent, en dittills helt fantastisk framgång och ett rent mirakel jämfört med tidigare år då patienterna ofta slutade sina dagar fjättrade i kedjor på Bethlehem och sedan begravdes inne på sjukhusets gård. 

Läs mer

Catharine Arnold: Bedlam – London and Its Mad, Pocket Books, 2008. Paul Chambers: Bedlams Hospital For The Mad, Ian Allan Publishing, 2009. Edward Shorter: Psykiatriens historie – fra asyl til Prozac, Munksgaard, 2001. 

Kanske är du intresserad av...