När Thomas Edison 1881 presenterade sitt system för eldistribution, svämmade världen över av förtjusning över den nya mirakeltekniken. Elektricitet verkade kunna användas till allt – även inom medicinen.
Psykiatriker behandlade hysteriska kvinnor genom att gnida deras könsdelar med elvibratorer, och elektriska bälten skulle ge män potensen tillbaka genom att skicka ”lugnande växelström” genom de ädlare delarna.
År 1902 beskrev reklamtexten för ett av de elektriska bältena med stor entusiasm hur apparaten kunde bota ”svaghet, sjukdom eller försvagning av könsorganen, vilken orsaken än må vara”.
En puff med nervgiftet DDT, och så är flickan avlusad.
De flesta apparater var rena bluffen, men i regel var de harmlösa.
Detsamma kan inte sägas om andra av de vetenskapliga landvinningar som läkarna tog i bruk i kampen mot allvärldens otyg.
Då försök 1939 visade att nervgiftet DDT effektivt dödar myggor och löss, sprutades DDT-pulver flitigt på allt från barn till befriade koncentrationslägerfångar, och då en schweizisk kemist upptäckte det euforiserande ämnet LSD, ordinerade läkare och psykiatriker i bästa välmening en syratripp som bot mot såväl alkoholism och kriminalitet som schizofreni.
Poliosjuka hamnade i stållåda
När läkarna saknade de rätta medicinerna sökte de hjälp hos uppfinnare och ingenjörer, vilket bland annat var fallet i kampen mot polio. Varje gång en polioepidemi drog fram stod experterna maktlösa.
År 1916 krävde sjukdomen 6000 människoliv och efterlämnade 27000 förlamade enbart i USA. Polio angrep oftast barn och förlamade deras centrala nervsystem, så att de dog av syrebrist när andningsmuskulaturen slogs ut.
Då den amerikanske ingenjören Philip Drinker 1927 konstruerade världens första helkroppsrespirator, tog läkarna därför emot apparaten med öppna armar. En åttaårig flicka var 1928 den första som lades i respiratorn.
Polion hade slagit ut hennes lungor, och hon var medvetslös då barnläkaren beslutade att testa maskinen på henne. På några sekunder började hon andas och återfick medvetandet.
Patienterna jämförde järnlungan med en kista.
Poliosjuka blev fångar i järnlunga i åratal
Ett liv i en stålkista – det var priset poliopatienter fick betala för att överleva den fruktade sjukdomen, som lamslår centrala nervsystemet. Den enorma maskinen hjälpte de sjuka att andas.
Innan ett vaccin utvecklades 1955 stod läkarna maktlösa inför polio. Sjukdomen förlamar andningsmuskulaturen i mage och bröstkorg. De svårast drabbade dör av syrebrist, medan andra får en dödlig lunginflammation, eftersom de inte kan svälja mat och slem ordentligt utan i stället suger ner det i lungorna.
Glädjen var därför stor när ingenjören Philip Drinker 1927 lanserade järnlungan – en respirator som kunde hålla förlamade patienter vid liv trots att de inte kunde andas själva. Järnlungan fungerade genom att hela kroppen inneslöts i en stållåda. Med omväxlande över- och undertryck fick maskinen patientens bröstkorg att röra sig upp och ner, så att hen på så sätt kunde andas.
Patienterna låg fastlåsta i åratal utan möjlighet att röra sig. Trots att polio hos de värst drabbade förlamade ryggmärgen och hjärnstammen, kunde patienterna fortfarande känna, se, lukta och höra. Därför fick de ofta en spegel, så att de kunde se vad som hände runt omkring dem.
Maskinen kunde inte bota polio, men den kunde hjälpa patienterna att andas och på så sätt hålla dem vid liv.
Helkroppsrespiratorn fick snabbt smeknamnet ”järnlungan”, eftersom patienterna låstes fast i en stor metallåda utan möjlighet att röra sig. Poliopatienterna låg förlamade och hjälplösa i åratal utan utsikt att kunna botas. Flera patienter led dessutom av så svår lunginflammation att de dukade under ändå.
LSD skulle bota alkoholister
Utöver elektriska apparater och maskiner har även tveksamma kemikalier utnämnts till läkarnas nya mirakelmedel.
Från 1898 började det tyska läkemedelsföretaget Bayer sälja heroin som hostmedicin. Ämnet användes bland annat för att behandla förkylda barn. Bayer marknadsförde också heroin som ett icke vanebildande medel mot morfinberoende.
År 1910 hade unga amerikaner dock sedan länge lärt sig krossa heroinpillren och inhalera dem för att uppnå ett rus, och läkemedlet försvann från marknaden.
Andra ämnen, som vi i dag känner som olika former av narkotika, utvecklades också ursprungligen som läkemedel.
När den schweiziske kemisten Albert Hofmann 1943 råkade droppa lite lysergsyradietylamid (LSD) på huden, upplevde han världens första syratripp. Hofmann var övertygad om att ämnet hade en gynnsam effekt på sinnessjukdom och skickade gratis LSD-prover till psykiatriker och andra läkare världen över.
LSD användes åren därefter som medicin till schizofrena, kriminella och alkoholister. Läkarna ansåg att LSD gav patienterna större självkänsla genom att bryta ner deras hämningar. På 1960-talet förklarades LSD olämplig som medicin, eftersom ämnet kan förvärra psykoser, och det är sedan länge officiellt avlägsnat ur psykiatrins verktygslåda.
Sömnsjukepatienter behandlades med arsenik
Atoxyl
Medicinen Atoxyl gjorde patienterna blinda.
Tsetsefluga
Afrikansk sömnsjuka överförs av tsetseflugan.
Barn sprayades med nervgift
Under samma årtionde som Hofmann experimenterade med LSD tog läkarna till sig en lika omstridd kemikalie. Kemisten Paul Müller upptäckte i djurförsök att ämnet DDT angrep och rubbade skalbaggars och andra insekters nervsystem.
Inom kort användes DDT för att bekämpa malaria och tyfus genom att döda de myggor och löss som överför sjukdomen till människa. Ämnet fick sitt genombrott under andra världskriget. Det drog sitt segertåg i Stilla havet, där den amerikanska armén tidigare hade förlorat fler soldater till malaria än till japanerna. Med läkarnas välsignelse sprutade armén senare i kriget det vita DDT-pulvret på befriade, lusdrabbade koncentrationslägerfångar i alla åldrar.
Pojkfoster bildar inte normala testiklar om mamman sprayas med DDT.
Efter kriget började USA:s hälsomyndigheter utrota malaria i södra USA. Tonvis av DDT smordes på väggarna i människors hem, och både barn och vuxna besprutades med pulvret. Effekten var inte att ta miste på: från 1946 till 1952 sjönk de årliga en till sex miljoner malariafallen i USA till endast två fall, och i WHO:s regi användes DDT från Europa till Asien. År 1948 mottog Paul Müller Nobelpriset i medicin för sin forskning på DDT. Motiveringen löd: ”DDT är utan tvekan ett medel som redan har bevarat liv och hälsa för flera hundra tusen”.
Nervgiftet har emellertid en dödlig baksida. Undersökningar vid bland annat University of California visade att DDT-behandlade kvinnor löper fem gånger högre risk att utveckla bröstcancer, medan pojkfoster inte bildar normala testiklar om mamman har exponerats för DDT under graviditeten. Det kontroversiella nervgiftet förbjöds därför på 1980-talet i stora delar av västvärlden men används fortfarande för malariabekämpning i vissa utvecklingsländer.
Sömnpiller störde fosterutveckling
Kemi var boven även i en av de största läkemedelsskandalerna någonsin. År 1957 lanserade det västtyska läkemedelsföretaget Grünenthal ett medel mot nervositet och sömnlöshet.
Contergan var enligt Grünenthal så milt och ofarligt att även barn kunde äta det. Pillren såldes över disk i Västtyskland utan recept eller läkarrådgivning.
Då gravida upptäckte att Contergan lindrade morgonillamående blev sömntabletten på allvar en succé. Pillret såldes i 45 länder, här i Sverige under namnet Neurosedyn. Den aktiva substansen var talidomid, som skulle visa sig ha fatala biverkningar.
Mellan 5000 och 7000 västtyska spädbarn föddes helt utan armar och ben eller med missbildade sådana, och fyrtio procent överlevde inte sin första födelsedag. I resten av världen föddes 10000–15000 barn utan armar och ben av mammor som hade tagit talidomid.
Den australiske förlossningsläkaren William McBride och den tyske barnläkaren Widukind Lenz var 1961 de första som riktade misstankar mot talidomid. Snart kom läkarna fram till att femtio procent av de kvinnor som fött missbildade barn hade tagit talidomid under första trimestern av graviditeten, och tabletten togs bort från marknaden.
Flera tusen barn föddes med missbildade armar och ben på grund av ett piller mot illamående.
Piller mot illamående orsakade missbildningar
I slutet av 1950-talet blev ett nytt läkemedel populärt bland gravida, då det minskade morgonillamåendet.
Läkarna stod oförstående, då missbildade barn födda av mödrar som tagit tabletterna kom till världen. De sakkunniga var övertygade om att läkemedlet inte kunde överföras från modern till fostret, och företaget bakom medicinen avvisade all kritik, då inga försöksdjur hade dött under testerna av medlet.
Senare försök har visat att talidomid blockerar tillväxten av blodkärlen i extremiteterna hos både djur- och människofoster.
Medicinen togs bort från marknaden 1961 efter att förlossnings- och barnläkare hade slagit larm.
Radioaktivitet förstörde synen
Läkarnas verktygslåda har förutom gift och kemikalier även innehållit farlig radioaktivitet.
Då tyska forskare 1938 genomförde den första klyvningen av atomen, var läkarna inte sena att ta den nya upptäckten i bruk. På 1940-talet användes radioaktiv strålning bland annat i behandlingen av ögonsjukdomar.
Betastrålning från den radioaktiva isotopen av strontium, kallad strontium-90, sköts mot ögonen på patienter som led av allt från ögoninflammation till ytlig hornhinneinflammation.
Behandlingen var effektiv i endast femtio procent av fallen, och biverkningarna visade sig vara mycket allvarliga. Patienten förlorade ofta synen på det behandlade ögat och utvecklade i värsta fall skelettcancer.