När pesten slog till mot Stockholm

Vid flera tillfällen under de föregående åren hade Kungliga rådet, som styrde medan kungen krigade i Europa, behövt komma med nya påbud om hur karantänen skulle organiseras. Den som bröt mot reglerna hotades nu­ mera med dödsstraff.

Flera döda från Stäkesund

Men på något sätt ska Stäkesunds skeppare ha tagit sig förbi vakterna. En källa uppger att han tog sig till Erstavikskrogen vid södra Stäket, och satte sig för att äta middag. Men mitt i måltiden började han känna sig dålig – och föll död ner.

Strax efteråt ska fyra roddarmadamer ha insjuknat, efter att med båt ha transporterat både passagerare och gods från Stäkesund. Alla fyra dog inom ett par dagar, utan att någon reagerade särskilt.

Många andra sjukdomar spreds näm­ligen redan i staden. Flyktingar träng­des på Ladugårdslandet, i dag kallat Gärdet, och såväl rödsot som tyfus och andra livshotande febersjukdomar före­kom. De mystiska dödsfall som alla kunde knytas till fartyget från Pernau försvann helt enkelt i mängden.

Urban Hjärne i spetsen

Först i slutet av juli började rykten om pest spridas på all­var i Stockholm. Stadens styrande kunde notera att hela 412 döda hade registrerats under månaden, mot 199 samma tid året innan. Vad kunde detta bero på?

Den 4 augusti fick Collegium Medicum, den högsta medicinska myndigheten i landet, i uppdrag att ut­reda »den myckna sjukdomen i staden». Collegium leddes av den snart 70-årige Urban Hjärne, som gått till his­torien genom sin insats för att stoppa de stora häxproces­serna några decennier tidigare.

Vid det här laget var Hjärne adlad och högt ansedd, en mäktig man med sammanlagt 26 barn från tre olika äktenskap. Hans officiella titel var arkiater, en urgammal benämning på en livläkare åt kungen. Under de kommande veckorna skulle Hjärne komma att spela en mycket tvivelaktig roll i skeendet.

Hjärne förnekade pest

Collegium Medicum, under Hjärnes ledning, gjorde en snabbutredning av pestryktena, men menade att »då intet bevisats» kunde Stockholm känna sig tryggt. Inget talade för att den »stränga karantänen» hade brutits.

Till saken hör att pestepidemier ofta är svåra att upptäcka innan de spridit sig. De första fallen kan ha diffusa symtom. Stark feber, huvudvärk, mindre hud­bristningar, följt av dödsfall – allt är sådant som lika gärna kan bero på an­dra sjukdomar. De lättigenkännliga bölderna dyker långt ifrån alltid upp.

Vid den här tiden fanns också före­ställningen att en sjukdom kunde övergå i en annan. Bara ett fall av »pest» var så att säga ingen pest. Först när många blev sjuka var man redo att ta det drastiska steget att förklara att rik­tig pest var ett faktum.

Böld på död man

Under tiden fortsatte ryktena att gå i Stockholm. Den 9 augusti deltog en apotekare vid namn Berendts på ett möte hos Collegium Medicum, och förklarade att människor i mängder kom till hans apotek för att köpa pestmedicin.

En doktor Schmidt menade att det inte betydde något; vanligt folk tog ju lätt fel. Collegium, med Urban Hjärne i spetsen, bestämde sig återi­gen för att avvakta. Samtidigt satte man ändå igång med att sammanställa en skrift, som innehöll rekommendationer om vad man kan göra för att skydda sig mot just pest.

Den 10 augusti var det dags igen. Ytterligare en läkare, Wertmiiller, berättade om en man som insjuknat och dött, med en böld under ena armen, »vilket fullkomligen ska ha varit pesten».

Hjärne lät undersöka frågan. Några dagar se­nare slog man fast att Wertmiiller misstagit sig. Han fick stränga order om att inte sprida ogrundade rykten.

Tio fall i samma hus

Efter ytterligare en vecka kom till sist fallet som fick de motvilliga läkarna i Collegium att ge med sig. En skräddare vid namn Arfwed Cavat, landsflyktig från Livland, som bodde i ett av de trånga, överbefolkade husen på Ladugårdslandet, sökte upp Hjärne och berättade en tragisk historia.

I hans hus hade tio personer dött på bara tre dagar. Nu låg hans hustru sjuk, med en öm och stor böld i ljumsken. Motvilligt gav sig Hjärne av för att undersöka patienterna.

Med sig hade han en doktor vid namn Herman Grim, som levt på Ceylon och Sumatra som ung, och med egna ögon sett pesten spridas där. Väl framme på Ladugårdslandet vi­sade det sig att skrädda­rens hustru hade blivit frisk. Men på hennes vänstra ljumske fanns en rest av en hopsjun­ken böld.

Pesten bevisad

Ännu tydligare bevis hittade man hos husets värd, en glasmäs­tare, som låg till sängs med hög feber, och an­strängd puls. I hans högra ljumske fanns en böld, »af färg rödblå och så lång och bred som en heel hand».

För doktor Grim var det ingen tvekan. Pesten hade kom­mit till Stockholm. Hur många som redan hade smittats var omöjligt att veta.

Vid det här laget borde Collegium ha agerat kraftfullt. Alla utsatta hus borde ha satts i karantän och allmän­heten ha varnats. Men så skedde inte. Istället gick
Hjärne till stadens ledning, och förklarade att en pestsjuk­dom börjat spridas »fast icke så hastigt».

Herman Grim pestläkare

Man beslöt vis­serligen att börja förbereda ett särskilt pestsjukhus, och utse en pestläkare, tidigare nämnda Herman Grim.

En särskild förordning slog fast att man skulle städa ga­torna extra noga. Svin och grisar skulle tas bort från gatorna, och månglerskor förbjöds att »löpa in i hu­sen med sina varor».

Smittade hus skulle rökas med enris, och inga fick släppas in där de sjuka hade legat. Men samtidigt skulle sjukdomen ges ett annat namn, så att folk inte fick panik. Kanske »fläckfeber» kunde passa?

Det var bäst att vänta med »publikationer och allmänna utrop», menade Hjärne och Collegium Medicum. I varje fall »så länge öfverheten i staden wore». Man ville helt enkelt inte säga något som upprörde invå­narna så länge hovet och Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster, befann sig i Stockholm.

Collegium Medicum fortsatte förneka

In i det längsta höll man därför tyst om vad man visste. Så sent som den 30 augusti kunde man i Ordinarie Stock­holmiske Posttidender, Sveriges officiella tidning, läsa ett förnekande av »det allmäna högst skadeliga ryktet om en nu grasserande pestilens i Stockholm».

Och ännu den 3 september envisades Hjärne med att för­klara att sjukdomen som spreds »verkligen icke vara pest». Detta skrevs också in i passet hos alla som lämnade staden.

Troligtvis för att inte skrämma bort handelsmän och göra det svårt att försörja den redan utsatta huvudstaden. Bara på ryktena, klagade man, hade Stockholms bagare höjt brödpri­set med 60 procent.

Stockholm isolerades

Först den 10 september medgav Urban Hjärne öppet, un­der ett möte med Ulrika Eleonora, att »alla tre slags pesterna är i staden». Då bestämdes att hela Stockholm genast skulle isoleras och invånarna förbjudas att resa därifrån.

Det gällde alla – utom rikets högsta led­ning som lämnade staden och sökte sig till Bergslagen. Dit hade hovet traditionellt begett sig i pesttider, eftersom man trodde att röken från gruvorna och järnhanteringen höll luften ren. Urban Hjärne själv följde för övrigt med. Pestbekämpningen fick andra klara av.

Bakom sig lämnade arkiater Hjärne en stad där pesten redan hade spridit sig bortom all kontroll. I efterhand har Collegium Medicum, och Hjärne, kritiserats hårt för att de förnekade pestens existens så länge, och gjorde så lite för att hindra dess spridning. Men nu, till sist, gjorde stadens myndigheter vad de kunde.

Pest straff från Gud

Enligt den tidens bästa vetenskap var pesten ett slags gift, som ursprungligen skickades ut av Gud för att straffa männ­iskor för'deras synder. Rent konkret tänkte man sig att pes­ten, efter att Gud så att säga satt igång processen, spreds på naturlig väg – dels via kontakt med smittade, så kallad con­tagion, dels genom skämd eller farlig luft, så kallad miasma.

För att hindra sjukdomens spridning fanns därmed ett an­tal olika metoder att ta till. Den dåliga luften kunde renas genom att man rökte gator med beck, sv:avel och enris. Yt­terligare en metod var att noga städa ur och lufta alla rum, samt hälla ut ättika eller vitriol i dem.

Vita kors på drabbade hus

För att hindra kontaktsmittan skulle man helt enkelt und­vika att komma nära de sjuka. Alla hus där det fanns sjuka spärrades av och försågs med vita kors. Om de som bodde i huset vågade sig på att tvätta bort pestmärket, för att slippa isoleringen, hotades de med dödsstraff.

Samtidigt förbjöds alla stora sammankomster – begravningar, bröllop, dop, stora måltider och banketter. Skolorna stängdes, och männ­iskor förbjöds att flytta. Inga husdjur fick springa omkring på gatorna - tusentals hundar och katter avlivades.

Alla dessa förordningar var i och för sig bra, skriver medi­cinhistorikern Johan Valentin Broberg i sin stora pestskild­ring från 1879. Problemet var bara att folket inte följde dem. »Ringa intryck gjorde detta på de av häftiga lidelser upprörda sinnen ... Till vad hjälper lagar, utan god moral?»

Överfulla pestkyrkogårdar

Till att börja med hölls ändå någorlunda god ordning. De döda begravdes så snabbt det var möjligt, och de avspärrade husen kontrollerades. Men i takt med att allt fler människor dog, blev situationen kaotisk.

Det hände att lik fick ligga kvar obegravda i sina hus i åtta dagar, andra blev liggande utspridda på gatorna. De nyöppnade pestkyr­kogårdarna svämmade snart över, medan människor trängdes runt omkring dem för att titta på det fruktansvärda spektaklet.

»Pigor och drängar, pojkar och löst folk, när de få se någon död ligga på gatan, ställa sig hopetals kring det och se på liken», heter det i en skildring. Andra klagade på att likgubbarna själva stal de dödas kläder, och sålde dem vidare i staden. Vilket förstås bara spred smittan ännu mer.

»Hela gator stod öde, men kyrkogårdarna öfverfulla», skriver Broberg. »Ingen vindfläkt skingrade den stank, som uppsteg från de obegrafna liken och närdes av gatornas oren­lighet...»

Oavbruten själaringning

Till att börja med skedde själaringningar för var och en som dog. Men det innebar till sist att kyrkklockor över hela Stockholm ringde oavbrutet från morgon till kväll, vilket or­sakade »stor alteration och ängslighet», och dessutom »platt intet gjorde för saligheten». Istället bestämdes att en samlad ringning skulle ske mellan 9 och 10 på förmiddagen, för en­kelt folk, och mellan 12 och 13, för de adliga.

Längs gatorna åkte likvagnar, körda av de så kallade likgub­barna, klädda i svart vaxduk. I täten gick två »tukthuskonor» och ringde med klockor. Man ropade: »Har ni några fat­tiga lik?» Överallt där vagnarna drog fram öppnades dörrar, och döda kroppar slängdes upp på vagnarna.

»Hela dagen vore dessa dödens Omnibusar igång», skriver konstnären Elias Brenner, som förde dagbok under den långa pesthösten i Stockholm. En höst som för övrigt präglades av ovanligt dystert väder. »Hela tiden hade en tryckande dimma vilat över den härjade staden», skrev ett annat ögonvittne. I övrigt hade vädret varit helt stilla; inte en droppe regn föll.

Pesten drabbade olika

Pesten drabbade de sjuka på olika sätt. Vissa somnade in helt stillsamt och dog utan att ge ett ljud ifrån sig. Andra kände »oavbrutet olidliga plågor», och »yrade
och rasade in till sitt yttersta».

En del klagade högljutt över sitt öde, och undrade varför Gud vänt sig ifrån dem. Vissa blev så förtvivlade att de till och med offentligt utropade att någon Gud kanske inte existerar. Samtidigt kunde lika gärna passionerade religiösa känslor välla fram.

Vissa av de barn som dog, skriver en källa, gick »liksom triumfe­rande döden till mötes, i ett slags extas, med lågande tal och böner».

Vid ett av dessa tillfällen, sades det, hade en döende pojke tydligt och klart ropat ut namnen på tre grannar. Var och en av dem föll sjuka och dog un­der de kommande veckorna i exakt samma ordning som den uppenbarligen synske pojken hade uttalat deras namn.

Blåsor och bölder

Många av de sjuka föll i djup sömn. Andra sprang desperata ut på gatan, »utbredande skräck och förfäran». Bland symtomen fanns osläcklig törst, kräkningar och huvudvärk, följt av modlöshet och förtvivlan.

Patienten kunde se »åtskil­liga färger för ögonen», och känna stickningar som av nålar överallt i körtlarna. Tydligast var förstås tecknen i huden. Blåaktiga fläckar, eller blåsor och blemmor, för att inte tala om de så typiska svullna bölderna.

Döden kunde också komma i stort sett utan förvarning. En av dem som överlevde pesten, en läkare vid namn Cort­man, skriver i sin dagbok om hur hans bror låg pestsjuk i sängen och yrade.

Då envisades broderns gamla amma med att komma på besök för att ta farväl, i sällskap med sin son. På väg hem från sjukbädden insjuknade både amman och sonen, och föll döda ner.

Gränslöst fylleri

Hur befolkningen i stort reagerade på farsoten är svårt att säga. Medicinhistorikern O T Hult skriver om hur vissa vi­sade »stor respekt för smittan», och gjorde allt för att skydda sig.

Detta samtidigt som andra »liksom i Bocaccios dagar sökte sin tröst i materiella njutningar, komma tillsammans friska och sjuka om hvarandra, åto, drucko och höllo gästa­bud, under det vänner och anhöriga stupade runt omkring».

Det talades om hur en del sjuka av »ren arghet» försökte smitta ner de friska. Andra försökte dölja sin sjukdom i det längsta. Biskop Swedberg, som menade att pesten var Guds rättmätiga straff för folkets oräkneliga synder, klagade över det gränslösa fylleriet.

Pestläkare Grim avsätts

Redan tidigt under hösten stod det klart att läkarnas metoder inte kunde hejda sjukdomen. Efter bara några veckor började dessutom klagomål komma in mot pestläkaren i Stockholm, Herman Grim.

Han ska ha snäst åt sina patienter och vägrat gå till dem, om de inte be­talade honom extra utöver den stora lön han redan fick från staden. Efter ytterligare någon vecka blev han officiellt av­satt från sin post.

1700 döda samma vecka

Antalet döda steg hastigt. De officiella dödssiffrorna, som inte räknar med ett stort antal fattiga och flyktingar som be­gravdes i smyg, ger en skrämmande bild. Från 188 döda per vecka i början av september, till 794 under den första veckan i oktober, tills kulmen nåddes i slutet av samma månad då hela 1 727 människor dog på bara en vecka.

Vid det laget hade många av Stockholms finare invånare flytt fältet. Mot betalning kunde man få ett friskhetsintyg, som gjorde att man kunde lämna staden för att söka sig till platser som kunde tänkas vara säkrare.

Samtidigt hade pesten redan spridit sig i allt vidare cirk­lar ut i landet. I Sala och Arboga, där hovet och rikets led­ning höll till, rådde stenhård kontroll. Ingen fick komma närmare dessa städer än tre kilometer, oavsett om han hade friskhetsintyg eller inte. Båda städerna klarade sig också relativt väl undan epidemin.

Först i slutet av november började an­talet döda i Stockholm minska på allvar. Vid det laget hade pesten tagit sig igenom alla stadsdelar, och lämnat död och förintelse efter sig.

Den 15 december infördes för första gången ett krav på friskhetsintyg för att komma in i Stock­holm, för att på så vis hindra epidemin att ta sig tillbaka in i staden från landsbygden runt omkring, där den redan här­jade som värst.

Men ännu krävdes nya dödsoffer även i Stockholm. I början av 1711 smittades och dog den tidigare pestdoktorn Herman Grim.

40 procent dog i pesten

När pesten i Stockholm till sist dragit förbi hade den krävt 17 887 officiella dödsoffer. Men det riktiga antalet var betydligt större, en rimlig uppskattning slutar på ungefär 22 000 döda, under det knappa halvår som epi­demin rasade.

Vid denna tid hade Stockholm en befolkning på ungefär 55 000 personer, vilket betyder att pestutbrottet krävde ganska exakt 40 procent av stadens befolkning. Det gör pesten 1710 till den värsta dokumenterade katastrofen i svensk historia.

Publicerad i Populär Historia 9/2014