Mumier gjorde egyptierna till forntidens bästa läkare
Brännskador, buksmärtor eller en bruten arm – läkarna i faraonernas Egypten kunde bota nästan alla åkommor. De var vida berömda för sina kunskaper som hade sin grund i mumierna och skriftspråket – och i magi.

De egyptiska läkarna var mästare på naturmedicin och hade kurer mot nästan alla åkommor.
”Ett grisöga, antimon, röd ockra och lite honung blandas, mals fint och hälls i örat på mannen så att han genast blir botad.”
Så lyder receptet på ett medel mot blindhet från faraonernas Egypten. För moderna läkare verkar den cirka 3.500 år gamla medicinen som rena giftblandningen, men de egyptiska läkarna var de skickligaste på sin tid.
De var faktiskt så berömda för sitt kunnande att kungar i grannländerna ofta sände bud efter dem när de själva eller deras närmaste blev sjuka.
Bland annat berättar den grekiske historikern Herodotos, som besökte Egypten på 400-talet f.Kr., att perserkungen Kyros bad den egyptiske faraon Amasis att skicka sin bäste ögonläkare.
Och ännu tidigare, cirka 700 f.Kr., beskriver den grekiske diktaren Homeros Egypten som en plats ”där den bördiga jorden är rikast på kraftfulla plantor, talrika läkeörter och mängder med giftiga växter” och där ”alla har vida större kunskaper i medicin än folk på andra platser”.
De döda räddade de levande
De egyptiska läkarnas försprång framför konkurrenterna berodde inte minst på egyptiernas tradition att mumifiera sina döda. I andra forntida kulturer var det tabu att skära i lik och man begravde de döda hela eller brände deras kroppar.
I Egypten däremot, öppnade man de avlidnas kroppar för att avlägsna de inre organen och balsamera liken.
Det var en krävande process – men egyptierna fick ovärderliga kunskaper om människans anatomi, och det var något som gagnade faraos levande undersåtar.
Läkarna använde nämligen sina kunskaper om människokroppen för att diagnosticera och bota diverse åkommor.
Under balsameringen kom egyptierna i kontakt med precis alla delar i kroppen. Hjärnan drogs ut genom ena näsborren med en krok som trängde igenom en tunn benvägg.
Den tekniken förutsätter god kännedom om kraniets anatomi: Moderna neurokirurger använder samma ingångsväg när de ska utföra titthålsoperationer i hjärnan.
Tarmar och inre organ – bortsett från hjärtat där egyptierna trodde att människans själ bodde – drogs ut genom ett litet snitt i ljumsken, sorterades och placerades i urnor.
Balsamerarna har utan tvekan haft god kännedom om var i buk- och brösthålan de olika organen satt – och troligen också vad de hade för funktion i kroppen.
Av den berömda medicinboken Papyrus Smith från 1600-talet f.Kr. framgår att de egyptiska läkarna även kände till människans puls och visste att pulsen hade med hjärtat att göra.
Men de visste ingenting om blodets kretslopp – det nämns i alla fall inte i de egyptiska källorna – och i skrifterna görs ingen skillnad mellan blodkärl, senor och nerver.