I det dämpade januariljuset ligger avdelningen på Torontos universitetssjukhus i Kanada i halvmörker. Läkaren Ed Jeffrey gör entré och styr stegen mot en av sängarna. I handen håller han en spruta med en 45 millimeter lång injektionsnål.
Han drar försiktigt undan filten från patienten Leonard Thompson, en endast 14-årig pojke som ser både yngre och äldre ut än han är. Han väger inte ens 30 kilo och har tappat det mesta av sitt hår.
Hans höftben sticker ut, revbenen är framträdande och magen är onaturligt svullen. I luften hänger en frän lukt av aceton, diabetikerns karakteristiska doft.
Leonard är döende.
Jeffrey sticker in nålen i pojkens ena skinka och trycker till. Den brunaktiga vätskan tränger in i det närmast obefintliga fettlagret under huden. Exakt 7,5 milliliter är den dos som krävs.
När det inte finns något insulin kan kroppens celler inte ta upp sockerämnen. Det gör diabetikern extremt avmagrad.
Patienten får en injektion även i andra skinkan, varefter läkaren antecknar datumet: den 11 januari 1922. Allt som återstår nu är att vänta och hålla tummarna.
År 1922 är Leonard Thompson långt ifrån ensam om att vänta på ett mirakel. Tusentals barn, unga och vuxna diabetiker lever på lånad tid. På den här tiden innebär sjukdomen en dödsdom.
Otaliga läkare hade försökt komma på en behandlingsmetod, men när Leonard Thompson fick sina två sprutor med ett helt nytt preparat var boten ännu bara en dröm.
Diabetes är en gammal sjukdom
Den sjukdom som Leonard Thompson led av har varit känd av läkare i tusentals år. En skrift från antikens Egypten – Papyrus Ebers, från omkring 1550 före Kristus – beskriver en sjukdom som av allt att döma är diabetes. Författarna rekommenderade en diet av bland annat spannmål och bär för att hålla sjukdomen under kontroll.
På 1880-talet började de tyska diabetesforskarna Oskar Minkowski och Joseph von Mering undra om bukspottkörteln kanske hade något med sjukdomen att göra. År 1889 opererade de bort en hunds bukspottkörtel för att se vad som hände.
Video: Insulinbrist tvingar cellerna att äta av kroppens fett
Se varför bukspottkörtelns insulin är så viktigt för människokroppen och vad det är som orsakar den fruktade sjukdomen diabetes.
De fann att hunden, som före operationen var rumsren, plötsligt började kissa på golvet i laboratoriet. Urinen visade sig innehålla en stor mängd socker, ett känt symptom på diabetes.
Andra forskare kom fram till att cellerna i Langerhans cellöar, ansamlingar av celler i bukspottkörteln, med hjälp av ett okänt sekret minskar blodets halt av sockerarten glukos. Om detta sekret, som år 1910 fick beteckningen insulin av latinets insula för ö, kunde användas för att bota diabetes var dock ovisst – men om så var fallet var det ändå ingen som visste hur det kunde utvinnas ur bukspottkörteln.
Många läkare ägnade sina liv åt att försöka lösa insulinets gåta. Frederick Banting var inte en av dem.
Banting föddes 1891 på en gård i provinsen Ontario i Kanada. Livet som jordbrukare var emellertid inget för Frederick Banting, så 1912 började han studera till läkare i Toronto.
Två år senare bröt första världskriget ut. På universitetet kortade man läkarutbildningen för att studenterna skulle kunna skickas till fronten, så snart befann sig Banting på ett fältsjukhus i Frankrike.
Unge Frederick intresserade sig till en början inte särskilt mycket för diabetes. Han tänkte sig ett helt vanligt liv som läkare. Ödet ville emellertid annorlunda.
Sängläsning gav idé
När den 29-årige Banting år 1920 återvände hem hade han bara en önskan: att få leva ett lugnt liv tillsammans med en kärleksfull hustru. Han friade till Edith, sin flickvän från high school, och fick ett ja från henne.
I samma veva köpte han ett hus och öppnade en läkarpraktik i staden London i Ontario. Bantings plan var att han skulle gifta sig med Edith när han började tjäna pengar. Inget gick dock som han hoppats.
”Jag skrev ett recept och betraktade därmed mig själv som ytterst välutbildad inom bartenderyrket.” Frederick Banting efter sin första månad med en nästan tom läkarpraktik
Patienterna uteblev helt. Det dröjde en månad innan en enda patient dök upp. Mannen var alkoholist, och eftersom alkohol bara kunde införskaffas med läkargodkännande var Banting tvungen att träda in.
”Jag skrev ett recept och betraktade därmed mig själv som ytterst välutbildad inom bartenderyrket”, skrev han senare bittert.
Vid månadens slut hade han tjänat ynka fyra dollar. En kort tid senare lämnade Edith tillbaka förlovningsringen. Hela Bantings livsdröm låg i ruiner. Hårt pressad tog han arbete som undervisningsassistent. Lönen var bara fyra dollar i timmen, men det var bättre än inget.
För att komma till ro på kvällarna låg Banting i sängen och läste tråkiga vetenskapliga avhandlingar i hopp om att de skulle få honom att somna. Kvällen den 30 oktober 1920 var inget undantag. Valet föll på en text av patologen Moses Barron.
År 1921 var den farligaste och mest fruktade formen av diabetes precis som i dag typ 1-diabetes, som framför allt drabbar barn och unga vuxna. Detta är en av Bantings tidiga patienter, en ung kvinna.
Barron hade obducerat en person med en gallsten som blockerade bukspottkörtelns utförsgång. Patologen lade märke till att cellerna i bukspottkörteln som producerar matspjälkningsenzymer hade skrumpnat, medan de flesta hormonproducerande cellerna var intakta.
Den halvsovande Banting fick embryot till en idé. Som läkare visste han att bukspottkörteln hade dubbel funktion. Den producerar dels enzymer som underlättar matsmältningen, dels det gåtfulla insulinet, som läkarna visste balanserar blodsockret på ett eller annat vis. Det är den senare funktionen diabetiker saknar.
Bantings idé var att blockera utförsgången, som leder matspjälkningsenzymer från bukspottkörteln till tolvfingertarmen. På så vis kunde han få de enzymproducerande cellerna att skrumpna, medan de insulinproducerande cellerna förblev intakta.
Kanske var det ett sätt att isolera insulinet, tänkte Banting.
”Försök isolera den inre sekretionen för att bota glukosuri (socker i urinen, red.)”, antecknade han innan han somnade.
Banting var nära att ge upp
När Banting dagen därpå hade avslutat sin föreläsning på universitetet berättade han om idén för sin överordnade, som hänvisade honom till professor John Macleod. Han var expert på ämnesområdet och verksam vid University of Toronto.
Veckan därpå besökte Banting Macleods kontor. Professorn var tämligen dryg, men han lovade att titta närmare på saken ifall Banting presenterade sina tankar i ett formellt brev.
Marie Krogh (till vänster), som led av diabetes, fick sin man August Krogh (i förgrunden) att intressera sig för insulin.
Äkta par skapade dansk insulinjätte
År 1922 skaffade sig det danska äkta paret August och Marie Krogh rättigheterna till framställning av insulin i Skandinavien. Det företag som makarna Krogh startade är i dag Novo Nordisk, världens ledande insulinproducent.
1920: Krogh får Nobelpriset
Efter att ha tilldelats Nobelpriset i medicin bjuds fysiologen August Krogh in till USA. Han kan dock inte resa, eftersom hans hustru har diagnostiserats med diabetes.
1922: Insulinrättigheter förvärvas
Makarna Krogh reser så småningom ändå till Nordamerika, där de besöker Bantings laboratorium i Kanada. August Krogh skaffar sig rättigheterna till framställning av insulin i Skandinavien. Vid hemkomsten ingår han ett samarbete med hustruns läkare H.C. Hagedorn.
1936: Hagedorn utvecklar nytt insulin
Efter att år 1923 ha börjat framställa insulin i Danmark fortsätter Krogh och Hagedorn att forska på hormonet. År 1936 lyckas Hagedorn skapa ett nytt slags insulin, som gör att diabetiker inte behöver lika många injektioner varje dag.
1989: Novo Nordisk skapas efter fusionering
Kroghs insulinföretag (som då hette Nordisk Gentofte) fusionerar med den danska ärkerivalen Novo Industri och blir Novo Nordisk.
En slokörad Banting begav sig hemåt. En kort tid dessförinnan hade han hört talas om en expedition som skulle leta efter olja i norra Kanada och som saknade en läkare. Banting skickade en ansökan till expeditionen samma dag som han skrev till Macleod. Han bestämde sig för att tacka ja till det erbjudande som kom först.
En kort tid senare erbjöd Macleod honom tillgång till ett laboratorium på University of Toronto under sommaren. Banting tvekade. Först när han i mitten av april fick veta att oljeexpeditionen trots allt inte skulle behöva någon läkare tackade han ja till Macleods erbjudande.
Den 14 maj 1921 bommade Banting igen sin misslyckade praktik i Ontario. Från och med nu skulle hans liv handla om diabetesens gåta.
Dålig hygien förstörde försök
Förutom rätten att använda laboratoriet ställde Macleod dels läkarstudenten Charles Best, dels tio försökshundar till Bantings förfogande. Sedan åkte Macleod iväg på en resa till Skottland.
De första försöken slutade med katastrof. Varje experiment krävde två hundar, en donator och en mottagare. Donatorhunden fick bukspottkörteln åtsnörpt, så att den kunde ge insulin åt mottagarhunden, som hade fått bukspottkörteln bortopererad.
Banting (till höger) och Best med en av de många hundar som miste livet i jakten på insulin.
Den första hunden dog av en överdos bedövningsmedel. Nästa hund förblödde, medan den tredje dog av en infektion. Problemen berodde både på att Bantings erfarenhet av operationer var begränsad och på att laboratoriet var gammalt och omöjligt att hålla rent. I sommarvärmen stank det av hundexkrementer och intorkat blod.
I början av juli upptäckte Banting dessutom att åtsnörpningen av bukspottkörteln på donatorhundarna hade misslyckats hos fem av sju hundar. Han började då om, vilket ledde till att fyra hundar dog inom loppet av bara några dagar.
Lyckan vänder
Efter sju veckor kunde Banting inte visa på något som helst resultat av sin studie. Det enda han hade var en lång rad av döda hundar. Faktum är att han hade använt hela sin kvot av försöksdjur. Nu var han tvungen att antingen fånga in herrelösa hundar eller köpa billiga blandrashundar.
Banting hade nästan inga pengar alls. Han bodde i ett hyresrum stort som en garderob och överlevde på gratis måltider som serverades på stadens bibelskola.
Slutligen vände dock lyckan. I mitten av juli kunde Banting och hans assistent konstatera att ingreppen på donatorhundarna hade lyckats, vilket innebar att experimenten kunde börja på allvar.
Sexårige Teddy Ryder vägde bara tolv kilo när han blev en av Bantings första patienter. Ett år senare vägde han över 20 kilo.
Omsorgsfullt skar Banting givarhundens bukspottkörtel i små bitar, som frystes delvis, varpå de maldes. Med en saltlösning utvann Banting sedan ett rödaktigt extrakt ur det malda materialet. När extraktet filtrerats var det klart att injiceras.
Klockan 10.15 på morgonen den 30 juli värmde de lite av vätskan och injicerade den i försökshund 410. Djurets blodsocker sjönk direkt till normal nivå. En timme senare gav de hunden ännu en injektion, vilket återigen fick blodsockret att sjunka. Resultatet gick inte att ta miste på: Extraktet från donatorhundens bukspottkörtel fungerade.
Försökshund 410 var inte ensam om att reagera på extraktet. Den 1 augusti fann de försökshund 406, en av dem som fått bukspottkörteln bortopererad, medvetslös och döende. Banting injicerade extraktet i hunden, som strax därefter vaknade, ställde sig upp och började gå runt i laboratoriet.
Otaliga barn räddades av Bantings insulin. Det här är ett tackbrev från flickan Janet Turnbull år 1922.
En kort tid senare försökte de med ytterligare en hund, återigen med gott resultat. Banting jublade.
”Jag har så mycket att berätta att jag knappt vet var jag ska börja”, skrev han entusiastiskt till Macleod.
Samtidigt bad han att få tillgång till ett bättre laboratorium och en anställd som kunde hjälpa till med städningen. Hygienen var nämligen fortfarande ett problem. Till Bantings stora frustration hade flera av de försökshundar som reagerat positivt på extraktet dött av infektioner mitt under experimentet.
Medan Banting väntade på svar kunde han och Best fira det faktum att de i flera veckor lyckats hålla en hund som de gett namnet Marjorie frisk och stabil. Efter 70 dagar tvingades de emellertid avliva henne på grund av en infektion.
”Jag kommer aldrig att glömma den hunden så länge jag lever. Jag har sett patienter dö utan att fälla en tår, men när den hunden dog kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag ville bara vara för mig själv”, skrev Banting.
Försökshund 33, som fick smeknamnet Marjorie, blev den första diabeteshunden som Banting lyckades hålla vid liv med hjälp av insulininjektioner. Marjorie dog emellertid efter två månader.
Kalvfoster hjälpte forskarna i mål
Framgången med Marjorie berodde bland annat på att Banting hade hittat en ny källa till insulinextrakt, som han och Best hela tiden fick slut på. Banting löste problemet när han en dag kom att tänka på en iakttagelse han gjort under sin uppväxt på landet. Där gjordes kor ofta dräktiga strax innan de skulle slaktas.
De dräktiga djuren började nämligen äta mer och blev följaktligen tjockare. Eftersom bukspottkörteln hos kalvfoster yngre än fyra månader innehåller fler insulinproducerande cellöar ön bukspottkörtlar hos vuxna djur var deras körtlar idealiska för Bantings försök. Med foster från slaktare i närområdet experimenterade han för glatta livet, och den 11 januari 1922 bedömde Banting att extraktet kunde testas på människa.
På den tiden var den enda behandlingen mot diabetes begränsning av patientens kaloriintag, vilket gjorde att många svalt ihjäl. När 14-årige Leonard Thompson en månad tidigare lades in på sjukhuset var han så utmärglad att hans pappa var tvungen att bära honom. Han hade inte långt kvar när läkaren Ed Jeffrey, som fått i uppgift att ansvara för försöket, injicerade två stycken 7,5 millilitersdoser av Bantings insulin i den avmagrade kroppen.
Fjortonårige Leonard Thompson blev världens första diabetespatient som fick en insulininjektion. Bilden är tagen omkring år 1930, då Thompson var 22 år. De första injektionerna gav inget resultat, men när de upprepades dagen efter sjönk blodsockret kraftigt från 5,2 till 1,2 milligram. Miraklet var ett faktum. Insulinet fungerade!
År 1923 belönades Banting och Macleod med ett Nobelpris för upptäckten. En strålande forskarkarriär väntade Banting. Dessförinnan hade emellertid hans stora dröm gått i uppfyllelse. På våren öppnade han nämligen en privat praktik specialiserad på behandling av diabetespatienter – och den blev en stor succé!
Gifta sig lyckades Banting också göra – till och med två gånger – innan han 1941 omkom i en flygolycka. Han blev bara 49 år gammal.
Frederick Banting omkom i en flygolycka 1941. Han var på väg till London för att presentera en avancerad flygardräkt som han utvecklat till stridspiloter. Tusentals människor kom till hans begravning i Toronto.