Louis Pasteur räddade världen från rabies
Rädslan för rabies sitter djupt i oss alla. Den obotliga sjukdomen har varit människans följeslagare sedan antiken. Först på 1800-talet gav en fransk kemist hopp för den som blivit biten av en folkilsken hund.
Louis Pasteur var osäker på om hans botemedel mot rabies skulle fungera. Om behandlingen misslyckades väntade döden för nioårige Joseph Meister.
På morgonen den 4 juli 1885 lämnar nioårige Joseph Meister som vanligt sitt hem. Glad i hågen går han den slingriga vägen till skolan i Maisonsgoutte i regionen Alsace i nordöstra Frankrike. På ett ögonblick är emellertid allt förändrat.
En rasande hund med fradgande mun kastar sig över honom.
Om och om igen hugger hunden efter Joseph, som desperat försöker skydda sitt ansikte med händerna. Lyckligtvis har en murare uppfattad vad som hänt. Han kommer springande och slår efter hunden med en järnstång och snart släpper djuret sitt tag om pojken.
En blödande och skräckslagen Joseph springer hem till sin mor Marie Angelique. Modern, som befarar det värsta, tar genast med sig pojken till den lokala läkaren. Han desinficerar de totalt 14 såren på Josephs händer och ben med väteperoxid, men både läkaren och Josephs mor vet att behandlingen inte kan förhindra det öde som väntar pojken.
Hunden led garanterat av rabies, en sjukdom som orsakar obeskrivliga plågor – kramper, feber, oförmögenhet att dricka och tilltagande raserianfall – innan döden befriar offret efter flera dagars kval.
Endast en man har möjlighet att rädda Joseph från den dödliga sjukdomen, säger läkaren till Marie Angelique. Joseph ska omgående ta tåget till Paris och söka upp den världsberömde kemisten Louis Pasteur.
En sjukdom som orsakar obeskrivliga plågor – kramper, feber, oförmögenhet att dricka och tilltagande raserianfall – före döden.
Vaccinets gåta löstes
Kemisten Louis Pasteur blev känd i vetenskapliga kretsar när han år 1862 upptäckte att en flaska vin håller betydligt längre efter att ha värmts till 60 grader.
Principen bakom processen, som fick namnet pastörisering, förlänger inte bara hållbarheten, utan dödar även sjukdomsalstrande och potentiellt livshotande bakterier som Listeria och Salmonella i exempelvis mjölk.
Åren efter började Pasteur arbeta med att utveckla vacciner. Medicinskt kunniga personer hade redan i århundrade känt till att en genomgången infektionssjukdom skyddar mot nya infektioner. Fenomenet blev allmänt känt när den engelske läkaren Edward Jenner år 1796 genomförde en så kallad koppinokulation, vilket innebar att han infekterade en patient med kokoppor och på så vis gjorde patienten immun mot den betydligt värre sjukdomen smittkoppor.
Rabies ledde till en fruktansvärd död. Vid minsta misstanke har därför aggressiva hundar sedan antiken slagits ihjäl.
Smittade stämplades som varulvar
Rabiesdrabbade personer var en otäck syn på medeltiden. Offrens förvandling gav upphov till myten om varulvar, män som förvandlas till blodtörstiga vargmänniskor vid fullmåne.
På medeltiden gjorde symptomen av rabies alla människor vettskrämda. Från den ena dagen till den andra förändrade sjukdomen en vallhund eller vakthund från en trofast följeslagare till ett monster med fradga runt munnen, och om hunden bet en människa genomgick offret samma skrämmande förvandling.
På medeltiden var det ingen som kände till vare sig virus eller hur centrala nervsystemet är uppbyggt. Därför antog människorna att sjukdomen hade något samband med det övernaturliga.
Historiker anser att rabies inspirerade till folktrons varulvar, föreställningen om personer som vid fullmåne förvandlas till skräckinjagande rovdjur och överfaller både människor och djur.
Fenomenet var känt redan under antiken. Den grekiske historikern Herodotos berättar att det på Balkanhalvön levde ett folk där alla män en gång om året förvandlades till vargar. De isländska sagorna berättar om en viking som hette Kveldulv, som på natten antog vargskepnad och gav sig ut i mörkret.
Rabiesskräcken nådde sin kulmen på medeltiden, då kyrkan och myndigheterna inledde en formlig klappjakt på vargmänniskor. På 1400- och 1500-talet anklagades och dömdes tusentals personer för att vara varulvar.
Pasteur arbetade med att utveckla ett vaccin som kunde göra kycklingar immuna mot kolera. Han försökte uppnå immuniteten genom att injicera kycklingbuljong med smitta från sjuka kycklingar i friska kycklingar.
Till Pasteurs stora glädje höll sig djuren friska, ingreppet till trots – och visade sig till och med vara immuna mot senare injektioner med kolerabakterier.
Pasteur drog slutsatsen att hemligheten bakom immunitet var att utsätta kroppen för försvagade bakterier. Uppmuntrad beslutade han att testa med den tidens mest fruktade sjukdom, rabies.
Rabies skrämde fransmännen
Sjukdomen var känd sedan antiken, men rädslan för att bli smittad var aldrig större än i 1800-talets Frankrike. Folk lät sig inte lugnas av att andra smittsamma sjukdomar som difteri och tyfus orsakade betydligt fler dödsfall än de 25 fransmän om året som dog av rabies.
Det var sjukdomens skrämmande förlopp som gjorde att rädslan inte gav med sig. Den smittade hemsöktes av de mest fruktansvärda plågor. Det fanns ingen bot och värst av allt var det faktum att den sjuke var vid fullt medvetande i väntan på en säker död.
”Med förståndet intakt såg han sig själv dö”, skrev den franske läkaren G. E. Fredet om en av sina patienter.
Industrialiseringen på 1800-talet gjorde att människor flyttade från landet till städerna. Därmed ökade antalet sällskapsdjur.
Knähundar, som tidigare varit förbehållna överklassen, blev nu allt vanligare inom den snabbt växande medelklassen. Historiker uppskattar att Paris miljonbefolkning på 1840-talet ägde omkring 100 000 hundar.
Sorgen och förtvivlan när familjens älskade sällskapsdjur förvandlades till ett fradgande monster överträffades bara av rädslan att själv drabbas av sjukdomen.
Ingen kunde känna sig säker i sitt umgänge med en sällskapshund, för i sjukdomens tidiga stadier visade den ”alla som närmar sig den överdriven anknytning och kärlek”, varnade G. E. Fredet.
En tupp på axeln kunde förutsäga offrets öde. Om den gol väntade döden.
Skydd i form av tuppar och glödheta spikar
Ända sedan antiken har läkare försökt bota rabies med allt från pälstussar till glödhett järn, dock utan framgång.
Rabies har varit känd sedan år 2000 före Kristus, och ända sedan dess har medicinskt kunniga personer försökt bota sjukdomen. På antiken trodde man att en tupp kunde användas för att upptäcka rabies. Om tuppen gol när den stod på patientens axel var han eller hon sjuk. Sedan försökte läkaren bota patienten genom att lägga en pälstuss från den angripande hundens svans på såret.
Den smittade kunde också tillfriskna genom att antingen äta levern från en drunknad hundvalp av samma kön som den sjuka hunden eller hjärnan från en tupp, berättar den romerske historikern Plinius den äldre.
På medeltiden tryckte prästerna glödande järn, ”Sankt Hubertus nyckel”, mot såret efter bettet. Metoden tillskrivs Hubertus, som på 700-talet var biskop i den belgiska staden Liège. Han blev de rabiesdrabbades skyddshelgon.
Prästerna försökte också hindra sjukdomen från att bryta ut genom att skära ett snitt i pannan på den drabbade. I snittet placerades en tråd från Hubertus biskopskappa. Efter nio dagar med ett svart bandage runt huvudet var den sjuke botad, hette det.
Både de glödande spikarna och pannoperationen användes fram till 1900-talet.
Eftersom varje nafs eller hängiven slickning kunde vara livshotande ledde rädslan till massavlivningar av huvudsakligen herrelösa hundar. Hundarna sköts antingen ihjäl eller dog av gift som polisen lagt ut på Paris gator.
År 1879 fick hela 9 479 av huvudstadens hundar sätta livet till i de så kallade hundmassakrerna, visar stadsstyrets annaler.
Pasteur hade en annan god anledning till att välja just rabies som mål för sin vaccinforskning: Bakteriologin var fortfarande en ny vetenskap och många var skeptiska till Pasteurs påstående att mikroorganismerna inte bara orsakade sjukdomar, utan också kunde förebygga dem.
”Han ansåg att en lösning på problemet med rabies skulle vara en välsignelse för mänskligheten och en stor triumf för hans doktrin”, skrev Pasteurs trofaste assistent Émile Roux vid ett senare tillfälle.
Livsfarligt laboratoriejobb
Vaccinet framställde Pasteur av ryggmärg från kaniner som infekterats med rabies. Genom att torka den infektera märgen under en kortare eller längre tid försökte Pasteur anpassa smittans styrka.
Pasteur experimenterade också med att ta sekret från munhålan på levande infekterade hundar, som överlämnats till laboratoriet från bland annat den nationella veterinärskolan i Maison-Alfort.
”Hunden höll på att kvävas av sitt eget raseri när de band fast den på ett bord. Ögonen var blodsprängda och musklerna spändes i kramper.” Pasteurs svärson René Vallery-Radot om rabiesexperimenten
Månad efter månad utförde Pasteur och hans medhjälpare det farliga arbetet, som krävde nära kontakt med djuren: ”Hunden höll på att kvävas av sitt eget raseri när de band fast den på ett bord. Ögonen var blodsprängda och musklerna spändes i kramper. Monsieur Pasteur böjde sig över den och det var bara en fingerbredd mellan honom och hundens fradgande huvud när han tog ett salivprov med ett tunt rör”, berättade Pasteurs svärson René Vallery-Radot.
Till skillnad från tidigare försök kunde Pasteur inte avgöra vaccinets styrka genom att studera det i sitt mikroskop. Rabies orsakas nämligen inte av bakterier, utan av virus, som på den tiden var en okänd form av mikroorganism.
Virus är tio miljoner gånger mindre än bakterier och gick därför inte att se med dåtidens mikroskop. Pasteurs enda möjlighet var därför att prova sig fram genom att ge försökshundar allt färskare – och starkare – rabiesodlingar. År 1885 var han nöjd.
Virusen finns bland annat i de stora mängderna saliv, ett av symptomen på rabies.
Döden är oundviklig
Smärtsamma kramper, olidlig törst och hallucinationer. Patienter som smittats med rabiesvirus upplever fruktansvärda plågor. Än i dag saknas ett botemedel när sjukdomen väl har brutit ut.
Nu utvecklade försökshundarna inte bara immunitet mot rabies. De kunde också stå emot smitta även efter att ha blivit bitna, bara de fick injektionen snabbt nog.
”Jag har ännu inte vågat behandla människor som blivit bitna av hundar som infekterats med rabies, men den tiden kommer – och jag är benägen att börja med mig själv”, skrev Pasteur den 28 mars 1885.
”Jag har nämligen börjat känna mig rätt säker på mina resultat”, tillade kemisten.
Institut skulle bekämpa rabies
Pasteur hann emellertid inte testa vaccinet på sig själv, för bara några månader senare, den 6 juli 1885, stod Joseph Meister och hans mamma utanför dörren till laboratoriet på Rue d’Ulm i Paris.
Bakom dem låg en två dygn lång och strapatsrik tågresa och framför dem ett okänt öde. Pasteur skred genast till verket.
Klockan åtta på kvällen den 6 juli 1885 injicerade han en svag variant av rabiessmitta i ett hudveck på pojkens mage. Vaccinet innehöll ryggmärg från en kanin som dött av rabies ett par veckor tidigare.
De följande dagarna fick Joseph Meister injektioner med allt starkare doser av smitta, och till slut gav läkaren honom en injektion med färskt och därmed mycket smittsamt virus.
Injektionen skulle ha gjort vilken obehandlad frisk person som helst sjuk med en gång, men Joseph Meister överlevde utan att utveckla ett enda symptom.
”Hydrofobi, (rabies, red.) denna fruktade sjukdom, mot vilken alla medel hittills misslyckats, har slutligen fått ett botemedel”, förklarade läkaren Alfred Vulpian när Pasteur några månader senare presenterade sina resultat för den franska vetenskapsakademin.
År 1887 grundade Pasteur ett institut som än i dag arbetar med utveckling och distribution av vacciner. Rabies kan fortfarande inte botas när sjukdomen väl brutit ut, men institutets arbete har gjort att den numera är i princip utrotad i västvärlden.
En av de anställda som bidrog till denna framgång var Joseph Meister. Fram till sin död år 1940 arbetade han som fastighetsskötare på institutet.