De flesta forskare skulle vara lyckliga om de gjort bara en av Louis Pasteurs upptäckter. Följ historien om den revolutionerande franske naturvetenskapsmannen (1822-95) och få överblick över hans många banbrytande bidrag till vetenskapen.
Här började det
Louis Pasteur föddes i en liten by i östra Frankrike år 1822. Hans far drev ett litet garveri som inte gav några större inkomster.
Pasteur var mycket begåvad och extremt flitig i skolan men det var ingen som hade hoppats på att han skulle få någon akademisk utbildning.
En lärare lyckades dock övertala Louis far att låta sonen gå i en högre skola i Arbois i stället för att ta honom som lärling på garveriet.
Efter skolan i Arbois började Louis att studera i Paris. Pasteur skrevs in vid elituniversitetet École Normale Supérieure där han år 1847 avlade en doktorsexamen i kemi.
År 1849 utnämndes han till professor i kemi vid universitetet i Strasbourg och gifte sig med rektorns dotter, Marie Laurent.
Fakta om Louis Pasteur
Louis Pasteur blev en av sin samtids mest berömda forskare.
- Född: 27 december 1822 i Dôle i östra Frankrike.
- Död: 28 september 1895 i Marnes-la-Coquette, som är en förort till Paris.
- Sysselsättning: Kemist och mikrobiolog. Anställdes 1853 som professor vid universitetet i Lille i norra Frankrike, och reste tillbaka till Paris 1857. Var chef för Pasteurinstitutet i Paris, som grundades 1888, fram till sin död.
- Känd för: Utvecklingen av pastörisering och vaccinet mot rabies.
Läkekonsten innan Pasteur
Vidskepelse och spekulativa teorier hade präglat läkekonsten i flera tusen år. Utövarna hade hävdat att smittsamma sjukdomar och epidemier berodde på utdunstningar från stillastående vatten och fuktiga jordgolv.
När koleran härjade svarade läkarna med svettkurer, åderlåtning, örtavkok, senap under fötterna och med att gnugga den sjuke med tvättlappar.
Listan över tokiga påhitt kan göras lång: Syfilispatienter fick kvicksilver och förgiftades – men blev inte av med sin syfilis.
Folk dog av kikhosta, difteri och simpla halsinfektioner. Och det verkade inte finnas något att sätta emot.
Innan Louis Pasteur var god hygien vid operationer och sårbehandling ingen självklarhet, som illustreras av denna bild av den italienske rokokomålaren Gaspare Traversi (1722–70): ”Kirurg inspekterar ett sår”.
Så sent som år 1849 hade den ungerske läkaren Ignaz Semmelweis hånats av uppretade kolleger när han hävdade att läkarna smittade sina egna patienter för att läkarna inte tvättade händerna.
Semmelweis avskedades – ingen ville ha något med honom att göra. Han dog senare på ett sinnessjukhus.
Under tiden fortsatte patienterna att dö som flugor på barnbördshus och i operationsrum över hela Europa.
De flesta kirurger drog på sig en gammal smutsig rock inför operationerna – för att inte smutsa ned sina fina kläder. Och om de tvättade händerna gjorde de det först efter operationen.
Louis Pasteurs väg till forskningen
Pasteur var en ny typ av forskare: systematisk, ambitiös, idealistisk – och samtidigt skicklig på att skaffa sig inflytelserika allierade och att profilera sig själv.
Redan under sina tidiga år som kemist gjorde han genom tålmodigt laboratoriearbete en viktig upptäckt kring kristallbildningen i vinsyra.
Det banade väg för en tjänst som kemiprofessor i Strasbourg där han forskade och undervisade under fem år.
År 1844 blev Pasteur dekanus vid en ny fakultet för tillämpad forskning vid universitetet i Lille.
Här skulle naturvetenskapsmännen få praktisk användning för sina forskningsresultat. Pasteur tog därför med sig de unga forskarna på studiebesök – och höll kvällskurser för industriarbetare.
Själv forskade han inom jäsning- och förruttnelseprocesser. Hans arbete blev snart till ovärderlig nytta för både vintillverkare och ölbryggerier, liksom för mejeri- och livsmedelsindustrin.
År 1857 blev Pasteur rektor för den naturvetenskapliga sektionen vid elituniversitetet École Normale Supérieure där han fördjupade sig i sina studier av mikroorganismer.
Louis Pasteur experimenterar i sitt laboratorium.
Louis Pasteur revolutionerade förståelsen av bakterier
Tidens forskare visste mycket väl att bakterier fanns men antog att de uppstod ”av sig själva” av ”dött stoff”.
Efter flera års experimenterande var Pasteur den förste att inse att jäsning och förruttnelse beror på mikroskopiska organismer, jästceller eller bakterier, och år 1860 bevisade han en gång för alla att liv aldrig kunde uppstå ur livlöst material.
I dag ett ganska simpelt konstaterande men vid den här tiden en revolutionerande tanke då till och med ledande forskares idéer präglades av lika mycket spekulativa fantasier som vetenskap.
En vetenskapsman som påstod att inte bara mikroorganismer utan även flugor kunde uppstå ur ”dött stoff”, blev varken avskedad eller utskrattad.
Utvecklingen av pastörisering
Pasteur utförde försök med ”soppa” i särskilda glaskolvar för att motbevisa de urgamla föreställningarna om att liv kunde uppstå av sig själv.
När ingen oren luft nådde soppan, som hade hettats upp tills alla mikroorganismer dött, höll den sig utan att bli dålig – tills han släppte in ny, oren luft.
Med den utgångspunkten var det inte svårt för den praktiskt orienterade Pasteur att utveckla en kortvarig upphettningsprocess som dödade sjukdomsbakterier i livsmedel och samtidigt förlängde matens hållbarhet.
Processen – pastörisering – har i långt över hundra år använts dagligen på mejerier och bryggerier över hela världen.
År 1865 fick Pasteurs karriär en skjuts när han av en slump kom de mikroorganismer som orsakar sjukdomar på spåren.
Pasteurs teori om jäsning
Den moderna teorin om mikroorganismer och bakterier kan i stor utsträckning tillskrivas Louis Pasteur. Innan Pasteur inledde sitt arbete hade hans landsman Archimède Pouchet hävdat att mikroorganismer uppstod spontant. En teori som var allmänt accepterad på den tiden.
Men Pasteur, som var expert på jäsningsprocesser, visste att det spontana alstrandet av liv inte hängde samman med det han hade sett i praktiken, när han arbetade med jäst. Pasteur bestämde sig därför för att vederlägga teorin om spontanalstring med sin egen teori om jäsning.
För det ändamålet använde Pasteur en särskild glaskolv, som han själv hade utvecklat. Kolven var utformad så att den kunde hålla all yttre kontaminering borta, tills kolvens smala svanhals bröts av.
Pasteur placerade näringssubstrat i botten av kolven och lät den stå under förhållanden som enligt Pouchets teori skulle vara optimala för att liv spontant skulle uppstå i form av mikroorganismer i kolven. Men efter flera månader hade inget hänt. Därefter knäckte Pasteur toppen av kolvens smala svanhals, så att luft kunde komma in. Med luften kom bakteriesporer.
Ett par dygn senare fanns det liv i kolven och Pesteurs teori om jäsning hade ersatt den gamla teorin.
Louis Pasteur var även uppfinnare. Här Pasteurs pipetter i glas och med en pipettboll i gummi. Ett redskap som minimerar kontaminering när vätska överförs från en behållare till en annan.
Pasteurs pipetter gjorde vetenskapen ren
När Louis Pasteur för första gången hade bevisat att förruttnelseprocesser orsakas av mikroskopiska organismer, blev det viktigt för honom att utveckla redskap som kunde förhindra kontaminering av vetenskapliga försök.
Med utgångspunkt i de glaskolvar som han använt i sina jäsningsförsök bestämde Pasteur sig för att utveckla en metod för att överföra vätskor från en behållare till en annan utan att den samtidigt utsattes för kontaminering.
Lösningen var Pasteurs pipett, ett tunt glasrör, som kunde föras ner i vätskan. Genom att täppa till övre änden av röret med något sterilt, varpå trycket i pipetten håller kvar innehållet tills den lufttäta förslutningen avlägsnas. Senare utvecklingar tillförde en pipettboll av gummi, som slöt tätt och kunde användas för att suga upp vätska i pipetten.
I dag tillverkas många pipetter av plast men grundprincipen påminner fortfarande om Pasteurs pipett.
Louis Pasteur bevisade att mikroorganismer kan döda.
Pasteur räddar sidenindustrin
Louis Pasteur var en problemlösare av första klass. Även sidenindustrin hjälpte han med sin banbrytande forskning.
En sjukdom som angrep silkesmaskar höll på att ruinera Frankrikes uppfödare av silkesfjärilar och lamslå hela sidenindustrin. Man vände sig till Pasteur för att få hjälp.
I forskarens mikroskop kunde man se att silkesfjärilens ägg och larver var infekterade av bakterier. För att fastställa om de hade orsakat sjukdomen tog Pasteur in ett parti sjukdomsfria larver.
Hälften av dem matade han med mullbärsblad som var förorenade med rester av sjukdomsdrabbade larver.
Den andra hälften fick rena blad. Den första gruppen larver dog – resten förblev friska. Det var alltså bakterierna som bar skulden.
Pasteur rekommenderade silkesuppfödarna att använda en metod med isolerad uppfödning av friska fjärilar – det löste problemet.
Pasteur hade inte bara räddat sidenindustrin, långt viktigare var att han hade fastställt sambandet mellan mikroorganismer och sjukdom.
Pasteurs kamp för hygien under operationer
Under åren 1859–66 förlorade Louis Pasteur och hans hustru Marie tre av sina fem barn. En dotter dog av hjärntumör och två andra barn avled i tyfus.
År 1868 drabbades Pasteur själv av slaganfall och förlamades i vänster sida. Men han vägrade att ge upp sitt arbete, barnens död blev snarare en drivkraft: Han ville utrota sjukdom och barnadödlighet.
När Tyskland attackerade Frankrike år 1870 låg Pasteurs son Jean-Baptiste i det militära.
Pasteurs lära om hygien satte stopp för massdöden på sjukhusen.
Kampanj för handtvätt bland läkare
Som så många andra soldater fick han tyfus. Han tillfrisknade och fick besök av sin far på militärsjukhuset.
Louis Pasteur chockades av de hemska förhållandena och stanken av förruttnelse från soldaternas öppna sår.
Pasteur vände sig till de ansvariga på sjukhuset och försökte förklara att smuts bara gav bakterierna alltför god grogrund – med dödsfall som följd. Men läkarna vägrade att lyssna på sådant nonsens.
Monsieur Pasteur hade uppenbarligen inte studerat medicin!
Bristen på lyhördhet gjorde Pasteur rasande. Han inledde en intensiv kamp för att kirurger skulle tvätta händerna, ta på sig rena rockar, använda sterila instrument och hålla operationssalarna rena.
Till skillnad från den missförstådde Semmelweis hade Pasteur hållbara, vetenskapliga argument – plus den auktoritet som hans internationellt goda rykte gav honom.
Den brittiske kirurgen Joseph Lister fick höra talas om Pasteurs arbete.
Den brittiske kirurgen Joseph Lister tog till sig Pasteurs hygienlära och införde en ny metod för att desinficera under operationer.
Vid den här tiden hade kirurgerna lärt sig att bedöva och kunde därför genomföra omfattande operationer.
Men även om operationerna var lyckade dog minst hälften av patienterna av infekterade sår.
Joseph Lister kom på att man kunde förånga en lösning av desinficerande karbolsyra i operationssalen – och dödligheten sjönk dramatiskt. Efter hand började till och med de franska läkarna att anamma Pasteurs idéer.
Louis Pasteur utvecklar första vaccinet mot mjältbrand
Louis Pasteur utvecklade världens första vaccin mot mjältbrand.
Efter slaganfallet kunde Louis Pasteur inte längre undervisa. Franska staten erkände dock hans insatser och beviljade honom en fast årslön så att han kunde forska.
Pasteur ägnade all sin tid åt att studera sjukdomar och deras orsaker.
Den smittsamma boskapssjukan mjältbrand var år 1877 mycket vanligt förekommande på gårdar i stora delar av Frankrike. Pasteur konstaterade att vissa djur drabbades hårdare än andra.
Han injicerade två kossor med en kraftig dos mjältbrandbakterier och förväntade sig att båda skulle dö. Till hans stora förvåning förblev de båda djuren helt friska. Det visade sig att de redan hade haft sjukdomen.
Var det alltså därför de inte blev sjuka en gång till? Då kanske andra djur skulle kunna skyddas om de fick en liten mängd mjältbrandsbakterier som framkallade en mild variant av sjukdomen, funderade han.
Efter många försök lyckades Pasteur få fram en försvagad bakteriestam av mjältbrand som han kunde injicera i kor och får. När man senare lät dem vara tillsammans med mycket sjuka djur, förblev försöksdjuren friska.
De hade blivit immuna mot mjältbrand!
Vaccin mot rabies
Andra forskare fick höra talas om Pasteurs försök och kontaktade honom.
En dag fick han besök av en läkare som bad honom försöka hitta ett botemedel mot rabies, en mycket fruktad sjukdom som hade dödlig utgång i hundra procent av fallen.
Pasteur visste att rabies påverkar hjärnan. Han gissade att det kunde handla om ett bakterieangrepp.
Hundar med vattuskräck ska man hålla sig borta ifrån – och absolut inte peta på dem med en käpp, som nioårige Joseph Meister gjorde en julidag år 1885.
Den sjuka hunden gick genast till attack och bet pojken. Hans mor förstod att sonen hade smittats med rabies och att han skulle komma att dö under svåra plågor.
Den förtvivlade modern såg dock en liten strimma hopp: Ryktet om den berömde kemisten Louis Pasteurs försök med vaccin hade nämligen även nått familjen Meisters lilla by i Alsace.
Madame Meister tog med sig sin skadade son till staden Arbois, där Pasteur hade sitt laboratorium, och hon vädjade till Pasteur att rädda pojken.
Fransk press skildrade Pasteur som en räddande ängel när han fann ett vaccin mot rabies.
Rabies kräver än i dag över 40 000 liv om året
I gångna tider kunda galna hundar orsaka panik i Europas storstäder.
Louis Pasteurs vaccin kan rädda alla – men bara om det ges i tid. Rabies som hinner bryta ut leder även i dag till en säker död.
För drygt 125 år sedan kunde en enda hund som uppträdde aggressivt tömma en livlig affärsgata på ett ögonblick. Folk flydde i panik av rädsla för att bli smittade med vattuskräck – rabies.
Rabies är en virussjukdom som angriper hjärnan. Sjuka djur blir aggressiva och dör till slut. Om sjukdomen väl hinner bryta ut finns det ingen räddning – varken för djur eller människor.
Rabies har helt enkelt dödlig utgång i 100 procent av fallen. De sjuka får kramper när de försöker dricka, och de blir gradvis allt svagare tills de glider in i medvetslöshet.
Tack vare Pasteur kan rabies i dag förebyggas med vaccination.
Och till och med när ett djur eller en människa har blivit biten och smittad, kan vaccinet förhindra sjukdomen att bryta ut – så länge det ges i tid.
I Norden är rabies sällsynt, men i större delen av världen finns sjukdomen fortfarande bland vilda djur. Och bland människor.
Rabies är långt ifrån en så sällsynt sjukdom som många nordeuropéer föreställer sig. Varje år skördar sjukdomen mellan 40 000 och 70 000 människoliv.
En mycket stor del av dödsfallen inträffar i Indiens slumområden när folk blir bitna av galna hundar.
Tillsammans med sina assistenter genomförde han ett antal försök med injicering på friska hundar med hjärnsubstans från hundar som hade dött i rabies.
De friska hundarna blev också sjuka och dog. Trots timmar av studier var det omöjligt för den ihärdige kemisten att hitta en bakterie som kunde kopplas ihop med sjukdomen.
Det hade sin naturliga förklaring – det handlade nämligen inte alls om en bakterie utan om ett virus som mikroskopen var för svaga för att avslöja.
Pasteur hade emellertid ändå funderat ut ett sätt att bekämpa den osynliga sjukdomsalstraren på: Han torkade vävnad från sjuka djur i flaskor med steriliserad luft.
Torkningen skulle försvaga mikroorganismen. Den torkade vävnaden injicerades sedan i friska hundar och kaniner.
De blev inte sjuka, inte ens när de senare fick en spruta med ren, oförsvagad rabies.
Vaccinet var funnet!
Nya rop på hjälp
Pasteur var ännu inte redo att testa sitt vaccin på människor – det var för riskabelt. Trots det lyckades en läkare övertala honom att hjälpa en flicka som hade fått rabies och nu låg på sjukhus. Vaccinationen var hennes enda chans. Motvilligt satte Pasteur nålen i henne.
Flickan klarade sig inte. Pasteur var djupt påverkad av hennes död men tvingade sig själv att ta ett vävnadsprov från hennes hjärna och injicera det i kaniner.
Försöksdjuren dog. Av detta experiment drog Pasteur slutsatsen att flickans sjukdom helt enkelt hade varit för långt framskriden.
Det var medan Pasteur brottades med dessa resultat som Madame Meister tillsammans med sin hundbitne son Joseph sökte upp Pasteur en sommardag år 1885.
Louis Pasteurs centrifuger, kolvar och andra instrument är omsorgsfullt bevarade för eftervärlden.
Hon vädjade om hjälp och Pasteur lät sig övertalas.
Josephs hundbett var så färska att han ännu inte hade fått några symtom.
Under de följande tio dagarna fick pojken 13 injektioner med rabiesvirus av ökande styrka.
Den sista injektionen var så kraftig att den skulle ha dödat en försökshund på några dagar. Pasteur genomled en sömnlös natt. Skulle den stackars pojken överleva eller dö?
Joseph förblev pigg och kry, och snart strömmade rabiessmittade människor från hela världen till Pasteurs laboratorium för att få behandling.
Joseph Meister var en levande ikon på Pasteurinstitutet.
Louis Pasteur löpte en stor risk
Som kemist var Pasteur inte auktoriserad att ge medicinsk behandling. Han begick faktiskt en straffbar handling, när han vaccinerade den 9-årige Joseph Meister med en svag dos rabies – dock tillräckligt kraftig för att döda en försökshund.
Pasteur tog risken, för han bedömde att det var pojkens enda chans.
Och eftersom det nu gick bra ställdes inga kritiska frågor efteråt. Pojken var räddad, och Louis Pasteur blev en av vetenskapens stora hjältar.
Som vuxen anställdes Joseph Meister som vaktmästare på Pasteurinstitutet. Det jobbet behöll han under större delen av sitt liv.
Men när tyskarna erövrade Paris sommaren 1940 sköt han sig med sin tjänstepistol.
Han var då 64 år gammal, och det sägs att Joseph Meister tog sitt eget liv i förtvivlan över att inte ha lyckats hindra de tyska soldaterna från att bryta sig in i Pasteurinstitutets krypta. Där hade ju hans livräddare fått sin sista viloplats.
Pasteur kastar sig över forskningen på pesten
I mars 1886 hade Pasteur behandlat 350 patienter, och endast förlorat en enda. Vid 1886 års utgång hade rabiesvaccinet räddat över 2.500 personer.
När Louis Pasteur fyllde 70 år 1892, vallfärdade gäster från hela världen till Sorbonne-universitetet i Paris där lovprisningar och hedersbetygelser fullkomligt haglade över honom.
En kort tid före denna stora dag hade Pasteur fått ännu ett slaganfall, och tvingades därför låta sonen läsa upp tacktalen.
Efter festen arbetade jubilaren vidare vid Pasteurinstitutet som hade öppnat år 1888. Institutets forskare kom år 1894 så långt att ett vaccin mot difteri kunde sättas i produktion.
Året därpå gav sig Louis Pasteur i kast med att forska kring pestbakterien, men hindrades av ytterligare ett slaganfall som kostade honom livet.
Den uppskattade forskaren fick en statsbegravning i Notre Dame-katedralen men flyttades senare till en grav i en krypta under Pasteurinstitutet, som än i dag är ett av världens viktigaste centra för mikrobiologisk forskning och framställning av vaccin.
Citat av Louis Pasteur
Problemlösaren
Louis Pasteur betraktar en kollegas trepanering av en bedövad kanin i samband med arbetet med ett vaccin mot rabies.
Det fanns alltid ett praktiskt syfte med Louis Pasteurs forskning. Den utgjorde i regel alltid svar och lösning på konkreta, allvarliga problem, som hans samtid kämpade med.
Pasteurs koleravaccin
År 1877 gav Louis Pasteur sig i kst med utvecklingen av sitt första vaccin, inspirerad av smittkoppsvaccinet, som utvecklats drygt 100 år tidigare.
Pasteur valde att fokusera på den så kallade fågelkoleran (Pasteurella multocida), som härjade i Europas hönsbestånd.
År 1879 lyckades Pasteur utveckla en immuniseringsprocess genom att ympa friska kycklingar med en ofarlig version av bakterien.
Pasteurs mjältbrandsvaccin
Efter framgångarna med koleravaccinet kastade Pasteur sig 1879 över en annan sjukdom, som plågade de europeiska tamdjuren – mjältbrand.
Med finansiering från lantbrukare kunde Pasteur ta fram en ofarlig version av mjältbrandsbakterien, som han 1881 vaccinerade 70 får med.
De utvecklade därpå immunitet mot sjukdomen.
Pasteurs rabiesvaccin
År 1882 började Pasteur arbetet med att utveckla ett nytt vaccin. Denna gång mot rabies, som även är farlig för människor.
Medan Pasteurs tidigare vaccin hade använt en ofarlig, men aktiv version av mjältbrands- respektive kolerabakterien i sina doser, var hans nya rabiesvaccin baserat på ett inaktivt rabiesvirus.
Den 6 juli 1885 utförde Pasteur sin första vaccination med det nya rabiesvaccinet på en nioårig pojke, som blivit biten av en rabiessmittad hund.
Vaccinet räddade pojkens liv och blev en enorm global framgång, som gjorde Pasteur världsberömd.
Pastörisering
Redan innan sina försök med vaccin hade Pasteur 1862 gett namn åt den så kallade pastöriseringen.
Det är en metod för att förbättra livsmedels hållbarhet genom uppvärmning, som dödar de bakterier som annars hade fördärvat maten.
Pastörisering kan utföras vid hög temperatur, 90 grader Celsius, i fem sekunder eller vid låg temperatur, 87 grader Celsius, i femton sekunder.
Medan båda metoderna bevarar matens näringsinnehåll har pastörisering vid hög temperatur en tendens att påverka smaken.
