Läkare föll offer för giftkomplott

Hjärtat är bara en pump

Europa står på tröskeln till upplysningstiden och den natur­vetenskapliga revolutionen. Vetenskapsmän gör nya, stora upptäckter och Denis överraskande ingrepp har inspirerats av andras insikter – bland annat vad den engelske läkaren William Harvey kommit fram till.

Han har visat att hjärtat inte är ”själens boning” utan bara en pump som skickar ut blod i artärerna. Blodet rör sig i ett kretslopp och återvänder till hjärtat via venerna.

Kyrkan är inte förtjust i upptäckten; då är ju människor och djur inte längre Guds makalösa underverk utan bara ett system av pumpar, rör och hävstänger som fungerar enligt fysikens lagar.

Även många läkare är kritiska. Medicinens dogmer om att sjukdomar beror på obalans mellan kroppsvätskorna ifrågasätts plötsligt. Ända sedan antiken har läkar­behandlingar syftat till att rätta till denna obalans och därmed är den nya forskningen ett hot mot deras yrkesstolthet.

Men Denis låter sig inte hindras av dogmer. Han vill göra sig ett namn och har intresserat sig mycket för den engelske läkaren Richard Lowers arbete.

Två år tidigare gjorde denne ett försök med att föra över blod mellan två hundar. Lower öppnade ett halskärl på en hund och när djuret nästan förblött till döds förde han in blod från den andra hunden.

Det är denna teknik Denis använder sig av när han för över blod från lamm till människa. Lower och hans kolleger blir ursinniga när de får höra talas om Denis transfusioner. De menar att han har plagierat och stulit deras idé.

Franska läkare i uppror

Men engelsmännens raseri är ingenting jämfört med det motstånd Denis möts av i Paris. Inflytelserika läkare förfasar sig över hans agerande: Riskerar inte läkarvetenskapen att frambringa hybridvarelser när man ger djurblod till människor?

Kommer människorna att få ull och börja bräka? Dessutom är ju blod heligt. Blodtransfusioner är blasfemi och ingriper i skapelseberättelsen. Denis måste stoppas. Kollegerna väntar bara på rätt tillfälle att sätta dit honom.

Under tiden fortsätter Denis med sina transfusioner. I flera fall upptäcker han oförklarliga reaktioner hos patienterna men bortsett från en person, som var mycket sjuk, överlever alla hans patienter. Denis ökar insatserna.

Det sker år 1668, då en 34-årig psykiskt sjuk man, Antoine Mauroy, rymt hemifrån. Han är våldsam och springer nu omkring naken på gatorna i staden. Denis får tag på honom och planerar att ge honom blod från en kalv.

Blodet anses vara hemvist för själens egenskaper och om man byter ut galningens onda blod mot blodet från en fredlig kalv borde aggressionerna försvinna. Läkaren tappar blod från Mauroys arm och ger honom sedan en dos kalvblod. Ingen reaktion. Efter ett par dagar upprepar han proceduren, och den här gången reagerar patienten:

”Så snart blodet rann in i hans vener kände han en värme längs armen och i armhålorna. Pulsen ökade och snart syntes kraftiga svettningar i ansiktet”, skriver Denis, som utan att veta om det skildrar en s.k. ”hemolytisk transfusionsreaktion” – en livsfarlig immunologisk reaktion.

Ett par dagar senare mår Mauroy så bra att han kan åka hem till sin hustru Perrine. Men så dör han.

Jean Baptiste Denis fiender gottar sig. En av dem skriver att ”galningens död kommer att räcka för att förstöra alla [Denis] vackra fantasier och krossa hans höga ambitioner”.

Perrine Mauroy anklagar Denis för att ha orsakat makens död, men när domstolen förhör några vittnen pekar bevisen snart mot Perrine själv. Mauroy tycks nämligen ha dött av arsenikförgiftning.

I rätten medger Perrine att hon några dagar före makens död fått besök av ett par ­läkare som erbjudit henne en stor summa pengar för att anmäla Denis för mord.

Och en granne vittnar under ed att en läkare lovat honom 12 guldmynt för att svära på att Mauroy dog under själva transfusionen.

Domaren frikänner Denis på alla punkter och Perrine åtalas för mord.

Nya spår i gammalt mordfall

Nyligen grävde historikern Holly Tucker i arkivmaterialet och kom fram till att domaren efter rättegången inofficiellt hade sagt att Perrine troligen fått hjälp av andra för att genomföra den djävulska komplotten, men inga fler åtal väcktes.

Perrine Mauroy försvinner ur källorna. Hon mötte troligen ett grymt öde.

Läkarnas motstånd mot Denis försök berodde inte på att de fann dem riskabla. Man förbjöd inte läkare att borra i folks kranier, utföra kejsarsnitt eller ta bort blåssten utan bedövning och sterila instrument – trots att patienterna ofta dog.

Men efter Mauroys död slog domstolen fast att transfusioner bara fick utföras ­efter särskilt tillstånd från den medicinska fakulteten i Paris.

I praktiken var detta ett förbud; fakulteten bestod av just de läkare som inte drog sig för att mörda för att få stopp på Denis.

Även i England och i övriga Europa hade läkarna tappat lusten för att experimentera med blodtransfusioner.

Jean Baptiste Denis gav upp alla sina medicinska ambitioner och återvände till sitt gamla yrke som föreläsare i matematik och naturvetenskap. Han dog 1704 – vid 69 års ålder.