Koleran slog till – gång på gång
1834 drabbade koleran Sverige med full kraft. Den spred sig blixtsnabbt över landet. Ingen visste hur den dödliga smittan spreds och myndigheterna famlade för att hejda epidemin.
Koleradrabbad flicka. Teckning från 1831.
I oktober 1830 gjorde kommerskollegiet i Stockholm en förfrågan hos det svenska konsulatet i Sankt Petersburg angående rykten om en koleraepidemi i Ryssland. Generalkonsul C G Sterky lät omgående meddela att koleran visserligen grasserade främst i Moskva, men att de försiktighetsmått som vidtagits av den ryska regeringen snart skulle hejda sjukdomens vidare framfart.
Sterky hyste fullt förtroende för de radikala och kraftfulla åtgärder som satts i verket: militärförband hade posterats runt Moskvas stadsgränser, broar hade rivits upp, färjorna förstörts och vägarna grävts igen. Men eftersom åtgärderna hade orsakat panik bland moskvaborna beordrades ytterligare krafttag – militärförbanden förstärktes och kanoner placerades mellan posterna. Den som försökte komma igenom arkebuserades utan pardon.
Den svenska regeringen kände sig lugnad, men efter bara några månader kom nästa orosmoln. Det gällde de ryska trupper som ryckt in i Polen i samband med polska frihetskriget. Det kom information om att koleran hotade hela den ryska armén.
Kurland förklarades i kristillstånd och den lilla staden Polangen blev skådeplats för hårdnackade strider mellan ryssar och upprorsmän. Striderna blev långvariga och när även kolera utbröt blev staden den första i Europa att förklaras kolerasmittad.
Fartyg i karantän
De svenska myndigheterna följde uppmärksamt utvecklingen och tillsatte en karantänskommission i Stockholm. Inga fartyg från ”smittad” eller ”för smitta misstänkt ort” fick längre direkt angöra svenska hamnar utan måste först anlöpa karantänsplats för att genomgå åtta dagars observationskarantän.
Inte bara besättningar och passagerare utan också hela båtlaster – hudar, skinn, hampa, lin, pälsverk med mera – måste undersökas. Framför allt Stockholm ansågs därmed väl skyddat för den fruktade sjukdomen, men på bekostnad av förnödenheter.
För att skydda städer mot smitta landvägen fick landshövdingarna ansvaret för de inre åtgärderna mot koleran. Varje stad eller ”prästegäll” på landet skulle välja en egen sundhetsnämnd bestående av fem ”för upplysning, nit och driftighet kände män”.
Sundhetsnämnderna skulle utrusta kolerasjukhus, vilka borde ligga högt och nära vatten samt anställa personal till dessa.
Gravsten vid kolerakyrkogården i Skoghall i Värmland.
Alla begravningar utomhus
Nämnderna fickvidare befogenhet att flytta den sjuke från hemmet till sjukhuset. Uppmaning gavs också att noggrant kontrollera resande och kringvandrande. Om smitta skulle utbryta i ett enskilt hus måste den sjuke och hans vårdare isoleras och husens ingångar stängas. En vit flagga skulle varna besökare och vakter posteras utanför.
Jordfästningar fick inte ske i kyrka eller gravkor utan endast utomhus och i närvaro av ett fåtal personer. De döda skulle begravas i massgravar.
Runt en smittad stad eller ort skulle en av militär bevakad spärrlinje utstakas där man kunde inköpa livsmedel. Här skulle även finnas karantäns- och reningsanstalter. Friska personer kunde komma igenom spärrlinjen mot uppvisande av ett sundhetsbetyg. Föreskrifter fanns även för allehanda sammankomster, marknader, postgång med mera.
Beträffande brev föreskrevs rening på olika sätt. Innan postväskan öppnades skulle den sköljas i saltvatten, varefter breven togs upp med tång, doppades i ättika, perforerades med långa nålar och slutligen röktes med vitriololja. Det kunde ta upp till åtta timmar innan brevet ansågs fritt från smitta, fick sin röda epidemistämpel och kunde skickas vidare.
Epidemin når Sverige
Hela Europa hade under flera år upplevt kolerans förödande härjningar, men nu började det ena landet efter det andra repa sig. Danmark och Norge förklarades kolerafria år 1833.
Vid midsommartid 1834 hölls högtidligt Te Deum i Sveriges alla kyrkor som en tacksamhetsgärd för att faran nu äntligen var över beträffande den sjukdom som så fasansfullt rasat runt Sveriges gränser men skonat svenskarna.
En månad senare inträffade det första dödsfallet i Sverige. En timmerman som arbetat på ett nyanlänt bomullslastat fartyg vid karantänsstationen på Känsö i Göteborgs skärgård fick plötsligt svåra magsmärtor, blev blå i ansiktet och avled efter några timmar. Inom loppet av ett par dagar insjuknade och dog alla personer som han varit i kontakt med.
Dygnsrapport från Stockholms stad den 25 september 1853. Här står hur många
personer som intagits på sjukhus, insjuknat, tillfrisknat eller dött av sjukdomen det senaste dygnet. Det finns också jämförande siffror från den stora epidemin 1834.
Spred sig blixtsnabbt
En första rapport rubricerade sjukdomen som ”icke smittsam”. Senare meddelades att eftersom ”en illaartad och dödande sjukdom liknande kolera” utbrutit i Göteborg måste alla försiktighetsåtgärder vidtas. Men det var för sent.
På grund avden tvekan som myndigheterna visade i början hade epidemin blixtsnabbt hunnit sprida sig. Regeringen gav sjukdomen offentlighet först då det bestämdes att en skrivelse om kolerans utbrott i Sverige samt en så kallad kolerabön skulle läsas upp i kyrkorna varje söndag så länge sjukdomen varade.
Vidare tillfrågades sundhetskollegiet huruvida andra åtgärder borde vidtas utöver de som föreskrevs i karantänsbestämmelserna från 1831. Kollegiet ansåg dock att förordningarna var fullt tillräckliga och framhöll särskilt betydelsen av ”lugn sinnesstämning, ordentlighet och måttfullhet i lefnadssätt” samt sunda födoämnen.
Förnekade kolera
Trots att regeringennu officiellt erkände kolerans existens i Sverige sökte bland annat regeringsorganet Minerva, dåtidens mest inflytelserika konservativa tidning i Sverige, i det längsta förneka att det verkligen var kolera som hade utbrutit i Göteborg, och försäkrade, liksom många läkare, att det endast rörde sig om ”sommarsjuka”.
”Läkare hävdar”, kunde man läsa i Minerva den 8 augusti 1834, ”att det inte är kolera utan sjukdomens våldsamma framfart beror på oredan och skräcken hos allmänheten, samt hettan i väderleken vilken medfört otillfredsställande behandling av de sjuka”. Senare konstaterades att ”man är nästan säker på att det inte är kolera” utan att sjukdomen berodde på fattigdomen och osundheten i Örgryte, Majorna och Masthugget.
Medan stridigheterna fortsatte angående sjukdomens art spred sig koleran snabbt norrut, inte minst via den nyinvigda farleden Göta kanal. Särskilt hårt drabbades Jönköping där en sjättedel av stadens befolkning dog i epidemin. Som förklaring angavs bland annat ”sedefördärvet, atmosfärens mättnad med främmande ämnen och spänningsförhållandet mellan solen och jorden”.
För Stockholms vidkommande fanns som tidigare nämnts karantänsanstalter för fartygstrafik i den yttre skärgården, medan nästan ingenting var ordnat för att skydda staden från landsidan. De enda restriktioner som förelåg var påbudet att alla resande skulle anmälas vid ankomsten.
Värdshuset Clas på Surbrunnsgatan i Stockholm användes som kolerasjukhus under epidemin 1834.
Koleran nådde Stockholm
Nu blev det genom ett regeringsbeslut fastslaget att gästgiverierna runt huvudstaden, med bistånd av polisbetjänter, skulle hindra resande från att fortsätta innan de varit bevisat kolerafria i föreskrivna tio dygn om de kom från smittad ort, respektive fem dygn om de kom från smittmisstänkt ort. Inte heller insjöbåtar skulle släppas in utan noggrann kontroll. Handel med förfalskade sundhetspass blev snart en lönande affär.
Den 25 augusti 1834 rapporterade överståthållaren Sprengtporten att koleran otvivelaktigt hade kommit till huvudstaden. Det första fallet hade inträffat redan den 19 augusti – samma dag som tidningen Minerva försäkrat att sjukdomen berodde på ”fattigdom och osundhet”.
Koleran hade nu härjat en månad i Sverige och spridit sig från kust till kust. Statsråden samlades i konselj för att dryfta läget. Man befarade att avspärrningarna runt Stockholm skulle orsaka än mer nöd och lidande genom brist på förnödenheter varför man enades om att förklara såväl Stockholms stad som Stockholms län för smittade, vilket betydde att kommunikationerna blev fria mellan staden och länet.
Mitt i värmebölja
Medan diskussionerna fortsatte angående kolerans smittsamhet utspelades fasansfulla scener i Stockholm, samma som tidigare förekommit på alla drabbade orter inom och utom Sverige. Ett ögonvittne berättar att en hemsk stämning vilade över hela staden. Värst var det mellan klockan två och fyra på natten när liktransporterna till de i hast grävda massgravarna utanför staden pågick.
Stora vagnar begagnades som rymde 20–25 kistor, ibland stora kollektiva sådana, staplade på varandra. Överallt hördes vagnarnas skramlande och ropen från fönstren: ”Stanna, vi har lik!” Läget förvärrades av att det rådde värmebölja med upp till 35 plusgrader, ”en kvävande dom värme som försatte kropp och själ i ett halvdött tillstånd”, som det står.
Eriksbergsområdet i Stockholm var känt för sina dåliga dricksvattenbrunnar, vilket var förklaringen till de många offren för koleraepidemin. Foto från slutet av 1800-talet.
De döda kropparna förruttnade snabbt varför alla begravningar måste ske med största brådska. ”Likbärare och likkörare stupade, dödgrävare föll själva ner i de gravar de grävde, lik förbyttes och förväxlades, lik vaknade i sista begravningsstunden och blev räddade, skendöda begravdes utan förbarmande.” Över hela staden ljöd den ständiga själaringningen som pågick från bittida till sent.
När de första kolerafallen inträffade i Stockholm i augusti 1834 återstod föga av den planerade sjukhusorganisationen från 1831. Man hade under årens lopp helt enkelt invaggats i tron att kolerafaran var avvärjd och delvis även avyttrat inventarierna på de tolv mer eller mindre provisoriska sjukhusen. Men med stora ansträngningar lyckades man ganska snabbt utrusta det ena sjukhuset efter det andra.
Fattiga drabbades hårdast
Stockholm hademiserabla hygieniska förhållanden vid den här tiden. Även om många välbärgade avled så var det de fattiga som drabbades hårdast. Här som på många andra håll i Europa cirkulerade rykten om att giftblandare var i farten – ja, att myndigheterna själva förgiftade dricksvatten för att slippa underhålla de fattiga.
Många trodde också på fullt allvar att de som togs in på kolerasjukhusen inte fick någon läkarvård eller medicin utan lämnades att dö en kvalfull död. Misstänksamheten var stor och folkupplopp låg ofta hotande nära.
I själva verket fanns det ingen effektiv bot mot sjukdomen. Behandlingen bestod av omväxlande varma och kalla omslag, senapsdegar på magen, ingnidning med brännvin, kamfer, terpentin och dylikt. Och med tanke på vad vi vet i dag om det viktiga i att återställa vätskebalansen i kroppen är det särskilt beklämmande att läsa om hur flitigt åderlåtning och kräkmedel rekommenderades.
Vid kolerautbrottet 1866 gav Svenska Läkaresällskapet och Stockholms stads sundhetsnämnd ut denna information om hur man känner igen, skyddar sig och, inte minst, kurerar sig från den dödliga sjukdomen.
Officiellt dog cirka 3 500 människor i Stockholm vid det första kolerautbrottet, i Göteborg 2 000 och i hela Sverige omkring 12 000. Siffrorna var dock troligen betydligt högre eftersom alla dödsfall inte blev registrerade i den panikstämning som rådde. För Europa sammantaget är den officiella siffran 1,5 miljon sedan utbrottets början.
Ny epidemi 1853
Efter den svåraepidemin återkom koleran med samma kraft år 1853 då stora delar av Mellansverige, inklusive Stockholm, drabbades. Författaren August Strindberg berättar i sin självbiografi Tjänstekvinnans son om hur kyrkklockorna pinande ringde hela dagen och bårar bars över kyrkogården. Själv fick han – som fyraåring – som skydd mot sjukdomen bära ”en kopparplåt i ett blått band på brösten och tugga på en rot”.
Under tiden hade en ung engelsk läkare, John Snow, upptäckt att om man stängde brunnarna i de mest kolerasmittade delarna av London så minskade dödsfallen drastiskt. Koleran smittade genom förorenat vatten. Men doktor Snows rön fick inget som helst gehör hos samtiden, inte ens i England.
I Sverige gick hans upptäckt helt spårlöst förbi. Däremot uppbar han ära och berömmelse för att han lyckosamt hade medverkat som kloroformnarkosläkare, världens förste, vid drottning Victorias åttonde nedkomst 1853.
Läkarna världen runt diskuterade fortfarande huruvida koleran smittade på det kontagiösa eller det miasmatiska sättet, det vill säga med smittämnen genom direktkontakt eller via miasmer, partiklar från jordens innandöme eller utifrån världsrymden. Vetenskapen var därvidlag uppdelad i två läger även långt efter att Robert Koch hade upptäckt kolerabacillen 1883.
Tredje epidemin kom 1866
Sverige drabbades av ytterligare en svår koleraepidemi 1866 då den främst spred sig längs Norrlandskusten ända upp till Haparanda och höll sig kvar i landet till 1873 då den bland annat slog till i Skåne.
Vid samtliga svåra koleraepidemier i vårt land drabbades Stockholm hårdast och ungefär lika många människor avled vid varje utbrott. Efter dessa epidemier, eller snarare pandemier, har koleran med några enstaka undantag hållit sig borta från vårt land.
Krig, fattigdom och eländiga hygieniska levnadsförhållanden har alltid varit kolerans främsta befrämjare, något som vi tyvärr påminns om från många håll i världen ännu i dag.