Kärlek var en fruktad sjukdom

Är du blek? Sover du dåligt? Har du tappat aptiten? Då är det ingen tvekan – du lider av kärlekssjuka! På 1600-talet betraktades olycklig kärlek som en farlig åkomma, som i värsta fall tog livet av den drabbade.

Är du blek? Sover du dåligt? Har du tappat aptiten? Då är det ingen tvekan – du lider av kärlekssjuka! På 1600-talet betraktades olycklig kärlek som en farlig åkomma, som i värsta fall tog livet av den drabbade.

Wellcome Collection

Den franske läkaren Jacques Ferrand spetsar öronen, när en ung man en majdag år 1604 kliver in på hans mottagning.

Patientens ansikte är uttryckslöst, huden gul, och ögonen insjunkna. Allt känns hopplöst och trist, säger den unge mannen. Sova kan han heller inte.

Ferrand försöker ta patientens puls, men när han sitter och räknar hjärtslagen öppnas dörren, och hans tjänsteflicka kommer in på mottagningen.

Patientens pulsslag stiger märkbart, och den unge mannens ansikte byter färg. Den gula huden blir likblek för att därefter bli blossande röd. Läpparna rör sig, men den unge mannen tycks ha tappat talförmågan.

Hans reaktion på flickans ankomst får Ferrand att genast ställa sin diagnos: Patienten lider av den fruktade kärlekssjukan – och han svävar i livsfara!

”Kärleken, även kallad eros, är en sjukdom som drabbar hjärnan”. Konstantin, benediktinermunk, 1000-talet

Ferrand börjar fråga ut patienten, som medger att han blivit förälskad i en flicka. De kommer dock aldrig att kunna gifta sig, för hennes familj är av lägre stånd än hans. Att gifta sig under sitt stånd kommer inte på fråga, vet mannen, som berättar att han är så sjuk att han kräkts blod.

Blodet ”chockerade den unge mannen djupt och övertygade honom om att lyssna till mina råd”, skriver Ferrand i sin bok Traité de l’essence et guérison de l’amour ou de la mélancolie érotique (Traktat om kärlekskval och erotisk melankoli), som gavs ut 1610.

Orsakas av obalans i kroppen

Vare sig mannens sjukdomsförlopp eller hans diagnos var ovanlig på 1600-talet. Kärlekskval hade drabbat stora delar av den europeiska överklassen och betraktades som ett medicinskt problem i klass med hemorrojder och bölder.

Sjukdomen skulle bekämpas med alla medel som stod till läkarnas förfogande – annars kunde den leda till döden.

Kärlekssjuka kunde avslöjas av den så kal­lade getpulsen.

© Shutterstock

Patienternas pulsslag avslöjade kärlekssjuka

Kärlek har aldrig varit enkel, men antikens greker kom på en metod för att avslöja när en patient led av kärlekssjuka.

Antikens grekiska filosofer ansåg inte att förälskelse var ett lyckligt tillstånd – de diagnosticerade den ­snarare som en sjukdom: ”Kärlek är galenskap”, förkunnade den berömde filosofen Sokrates redan på 400-talet före Kristus.

Aristoteles, som var känd för sin metodiska noggrannhet, gick mer systematiskt och beskrivande till väga: ”Kärleken är en impuls, som uppstår i hjärtat. När den väl har uppstått rör den sig och växer, varpå den mognar”, fastslog han cirka ett århundrade senare.

Tillståndet medförde bland annat rastlöshet och önsketänkande, skrev filosofen, som även noterade symptom som sorg, sömnlöshet och självdestruktiva tankar. Diagnosen ställdes vanligtvis genom observation – eller genom att ta patientens puls.

Galenos, en av antikens främsta läkare, utvecklade pulsmetoden till fulländning. Det sägs att han kunde identifiera olika pulsslag. En av varianterna var den konstant stigande och fallande vågpulsen, som kunde vara ett tecken på kärleks­sjuka.

En liknande variant, som också indikerade hjärtesorg, var ­getpulsen. Den bestod av ett kort slag följt av ett starkare, på sam­ma sätt som när en get hoppar.

Uppfattningen av kärlek som en sjukdom hade sina rötter i antiken. Den tidens vetenskapsmän och filosofer beskrev kärlekssjukan.

Galenos (129–217 efter Kristus), en av läkekonstens fäder, ansåg att alla sjukdomstillstånd i människokroppen kunde tillskrivas fyra kardinalvätskor – blod, slem, svart galla och gul galla. Rådde det obalans mellan dessa bröt sjukdom ut.

Behandlingen gick ut på att skapa balans i kroppen, oftast med hjälp av åderlåtning. Metoden betraktades som ett slags universalkur, som kunde avhjälpa i stort sett alla besvär – även kärlekssjukan. Efter romarrikets fall fortsatte läkarnas intresse för denna åkomma.

”Kärleken, som även kallas eros, är en sjukdom som drabbar hjärnan”, skrev benediktinmunken Konstantin på 1000-talet. ”Emellanåt orsakas kärleken av ett naturligt behov av att utstöta ett ackumulerat överskott av vätskor. För den drabbade orsakar sjukdomen tankar och oro för hur han ska komma över det som han begär, och få det i sin ägo”, skrev munken.

På Jacques Ferrands tid på 1600-talet höll vetenskapen fast vid antikens teori om kardinalvätskor och vikten av åderlåtning.

Den olyckliga kärleken botades under 1700-talet, när människor i allt större utsträckning fick lov att gifta sig med vem man ville.

© Bridgeman Images

I sin bok rekommenderade Ferrand att åderlåtning utfördes tre–fyra ­gånger om året. På män skulle blodet helst tas från vänster arm nära hjärtat, medan åderlåtning på kvinnor borde utföras via blodkärlen på vristerna.

Hur mycket som skulle tappas avgjordes enligt Ferrand huvudsakligen av patientens fysik: ”Om personen har normal kroppstemperatur, är välbyggd och inte för smal, ska man tappa lite extra blod”.

Äktenskap handlade om mark

Europas länder stod på 1600-talet vid övergången från medeltid till renässans, men samhället var fortfarande uppdelat i sociala skikt, som levde enligt olika regler, till exempel när det gällde äktenskap. Kvinnor och män i de lägre klasserna, som bönder och hantverkare, kunde i regel gifta sig med vem de ville.

Hos överklassen handlade äktenskapet däremot om bland annat allianser och släktens behov av att skaffa mer jord till sina gods. Hos adeln var barnförlov­ningar därför vanliga, och barnen uppfostrades att se äktenskap och förälskelse som två helt olika fenomen.

När kärleken trots det tog överhanden, och en ung, förälskad man eller kvinna började visa tecken på hjärtats kval, skickade familjen omgående bud efter läkaren, så att den drabbade kunde botas: ”Vi ser knappast någon vanligare sjukdom”, konstaterade den flitigt anlitade franske läkaren Jacques Ferrand.

Kärleken förgiftade hjärnan

Ferrand kände till kärlekssjukan från både sitt arbete som läkare och från sin tjänst som professor i medicin vid universitetet i Toulouse.

Han hyste inga tvivel om vad som låg bakom: När en person såg något vackert kunde passionen tränga in genom ögonen och sedan sprida sig i kroppen. Längs vägen brände de heta känslorna bort kroppens vätskor, så att kroppen blev uttorkad.

Den olyckliga kärleken gestaltades i William Shakespeares drama Romeo och Julia.

© Francesco Bartolozzi/Wikimedia Commons

Romantik genomsyrade medeltidens kultur

Medeltidens författare var nästan sjukligt upptagna av kärleken. I synnerhet den olyckliga kärleken var ett omtyckt ämne i dikter, böcker, sånger och skådespel.

På 1200-talet slukade en betagen ­europeisk överklass till exempel ­för­fattaren Marie de Frances verk Les Deux Amants (De bägge älskande, red.) om en ung mans omöjliga kärlek till en prinsessa.

Kungen vill inte förbjuda deras äktenskap, men ställer som villkor för giftermålet att friaren bär upp hans dotter till toppen av ett högt berg. Uppgiften är omöjlig, och mannen kollapsar av utmattning. Både han och prinsessan omkommer.

I samma anda besjöng medeltidens skalder ädla riddares hopplösa förälskelse i adelskvinnor och borgfruar. Olycklig ­kärlek fortsatte att vara ett populärt ämne, och på 1590-talet skrev den ­engelske författaren och dramatikern ­William Shakespeare den ultimata kärlekshistorien – dramat Romeo och Julia.

Berättelsen handlar om två unga älskande, vars stridande familjer vägrar att låta dem få varandra. Den tragiska romansen slutar med att det unga paret begår självmord efter ett olyckligt missförstånd.

Processen resulterade i giftiga ångor – som i en bakugn. Ångorna cirkulerade runt i kroppen, och när de nådde hjärnan bröt sjukdomen ut. Nu miste den drabbade förmågan att tänka klart.

Denna ”larviga hängivenhet” berodde just på anhopning av ”förkolnad galla” och blod i hjärnan, sa Ferrand. Hans påstående överensstämde med andra läkares rapporter om fynd av förkolnade hjärtan vid obduktioner.

Eftersom sjukdomen kom in genom ögonen var det dessa som drabbades först, skrev Ferrand: ”Ögonen blir mjuka, vilket på latin kallas emissitios oculos (utstående ögon, red.)”.

Enligt läkaren var den sjuke lätt att känna igen, eftersom han var ”blek, smal och utan aptit. Du ser honom hulka och sucka. Den ena flämtningen följer på den andra i ett tillstånd av evig rastlöshet, medan han flyr andras sällskap och föredrar ensamhet och sina egna tankar”.

I sina första stadier var sjukdomen inte allvarlig, men den förvärrades efter hand som den förälskade utveckla­de en idealiserad bild av sina drömmars mål. Att skydda sig var viktigt: ”Att läsa syndiga, omoraliska böcker förvärrar tillståndet”, förmanade Ferrand.

Det gällde även böcker som ”beskriver mannens säd, den mänskliga reproduktionen samt sjukdomar som har att göra med impotens och bristande fertilitet, och som läkarna beskriver med grova om än nödvändiga begrepp”, skrev den franske läkaren med hänvisning till den vetenskapliga litteraturens ofta oblyga ­beskrivningar av könsorgan och sexualitet.

”De flesta män över 60 har mist greppet, när det gäller erotik”. Jacques Ferrand, læge, 1610

Dans, skratt, kyssar och intag av ”kryddat kött, som orsakar luft i tarmarna”, förvärrade också sjukdomen, förklarade Ferrand i sin bok.

Män begick självmord

Om tillståndet fick lov att utvecklas slutade den drabbade som ett utmärglat människovrak. Somliga kunde till och med drivas till självmordets rand.

De värsta fallen var enligt Ferrand äldre män som drabbats av ”erotisk melankoli”. Han konstaterade att ”de är sjukare än de yngre”. Om männen inte behandlades i tid fanns det risk att de blev ”så vilda och barbariska att de tar sitt liv”.

Enligt Ferrand drabbade sjukdomen dock sällan äldre, som ofta blev illamående, ”som om de ville kräkas upp tidigare förälskelser”, vid blotta omnämnandet av ordet kärlek.

För mäns vidkommande påstods det att lusten till kärlek och ero­tik upphörde när de kom upp i åren: ”De flesta män över 60 har mist greppet, när det gäller erotik”, noterade Ferrand och påstod att han till en viss grad kunde förutsäga vem som skulle drabbas av kärlekssjukan. Problemet tycktes nämligen vara ärftligt.

”Barn till föräldrar som är så betagna av kärlek att de blir kroniskt melanko­liska löper risk att ärva samma sjukdom – såvida inte det nedärvda från en av föräldrarna korrigerar för det medfödda felet, eller om föräldrarna vidtar mot­åtgärder i form av god disciplin, utbildning och en ordnad livsföring”, hävdade Ferrand.

Hur stor risken var att en människa skulle drabbas av sjukdomen kunde även i viss mån utläsas av dennes kropp – väldigt håriga män var till ­exempel mer sexuella än inte fullt så håriga män.

Skälet var att de enligt läkarna producerade mer säd: ”Ser du en man, vars temperatur är varm, som har mycket kroppshår, som är röd i ansiktet och har tjockt, svart, lockigt kroppshår, väldigt synliga blodkärl och en kraftig stämma – då skulle jag säga att han har en benägenhet att drabbas av en kärlek, som går utöver de normala gränserna. Sannolikheten är ännu större om han är skallig”, löd Ferrands bedömning.

Under medeltiden hade diktare betraktat olycklig kärlek som ett uttryck för ridderlighet och hjältemod. Mannen, ofta en yngre adelsman, dyrkade gärna en förnäm, gift kvinna. Deras kärlek var omöjlig, så den unge mannen fick lida i sin ofta ordrika olycka.

Om en man led svårt av kärleks­sjuka kunde han börja tro att han var en varulv.

© Shutterstock

Varulvsbeteende tyder på kärlekssjuka

Passionen trängde in i kroppen genom ögonen enligt den sena medeltidens läkare. När de heta känslorna sedan förflyttade sig genom kroppen uppstod det ångor som förgiftade kropp och hjärna. Symptomen på kärlekssjuka kunde vara väldigt skrämmande.

De lärda hävdade dock att det vore fel att tro att sjukdomen drabbade endast män. I takt med att läkarna under 1600-talet fick alltmer kännedom om människokroppen förknippade man i allt högre grad kärlekssjukan med kroppen och i synnerhet könsorganen.

Berusning kunde hjälpa

Kärleken kopplades nu till den ohämmade sexualiteten – och därmed till kvinnans natur. Enligt läkarna njöt det täcka könet nämligen mycket mer än männen av sexlivet.

Att kvinnan njöt mer var bara rimligt, påpekade Ferrand, ”eftersom naturen är skyldig henne kompensation för det lidande som hon uthärdar under graviditet och barnafödande”.

Både kvinnors och mäns kärlekssjuka verkade svår att komma åt – och patienten var en del av problemet. Denna höll nämligen krampaktigt fast i sina drömmar om den ouppnåeliga.

För den som uppsökte läkare fanns det dock många behandlingsmöjligheter. Den italienske filosofen Marsilio Ficino ansåg att kärlekssjukan fanns i blodet.

Han rekommenderade därför sina patienter att dricka sig fulla emellanåt. Han hävdade att alkoholen spädde ut blodet och lindrade sjukdomen. Ferrand å sin sida rekommenderade mängder av vatten.

Inte bara valet av dryck var av vikt. Den sjuke skulle dessutom välja sin mat med omsorg. Många läkare rekommenderade stekt duva som en rätt som dämpade begäret. Frukter som melon, äpple, päron och körsbär var bra att äta, och mörkt bröd hjälpte också till att driva ut kärleken ur kroppen.

Däremot borde patienten undvika saltad fisk, eftersom salt betraktades som främmande för sexual­driften. Det samma gällde ägg samt sparv, ripa och gås, vars lever ansågs ha egenskaper som påverkade sinnesstämningen.

”Skapar kvinnans klitoris detta rasande begär, måste den opereras”. Jacques Ferrand, läkare, 1610

På det hela taget borde intaget av mat och dryck begränsas: ”Helst ska den sjuke fasta på vatten och bröd”, tyckte Ferrand. ”När magen är tom är det ingen som hyser begär efter vackra saker”.

Andra behandlingar omfattade medeltidens traditionella örtblandningar och naturmediciner – såsom mixturer med svampar, vallmofrön och belladonna. Även malt elfenben löst i vatten påstods kunna stärka den kärlekssjukes hjärta, lever och hjärna, så att organen blev mer motståndskraftiga mot kärleken.

Kvinnor rekommenderades att skölja slidan med kylande medel gjorda av exempelvis kamfer eller växten vinruta. Läkarna föreslog även behandlingar som skulle dämpa lusten med hjälp av diverse psykologiska knep.

En förälskad man skulle till exempel jämföra målet för sin åtrå med den vackraste kvinna han kunde komma på, för att på så sätt se sin älskades brister.

En kvinna som ville bli av med en kärlekssjuk friare kunde själv bota honom genom att visa honom sina underbyxor fläckade av intorkat men­stru­a­tions­blod.

Behandlingen kunde vara livsfarlig

En del behandlingsmetoder var direkt smärtsamma. Flera av 1600-talets läkare förespråkade fortfarande en behandling beskriven av den franske läkaren Bernard de Gordon (1270–1330). Kärlekssjuka skulle helt enkelt spärras in och piskas, ”tills de luktade illa över hela kroppen”, enligt Gordons anvisningar.

Drabbade av kärlekssjuka behövde inte förtvivla. Medeltidens övertro erbjöd en uppsjö av behandlingsmöjligheter – allt från långa bad till bränd hästgödsel och umgänge med fula kvinnor.

© Shutterstock

Kärleken kan ätas bort

Lätt kost i form av frukt och grönt påstods göra den förälskade ­mindre kärlekssjuk. Köttet skulle helst komma från duvor, som var kända för att dämpa den sexuella lusten. Till måltiderna skulle den sjuke dricka massor av vatten, som kunde kyla av passionen. Även citronsaft, vinäger samt saften från mogna druvor och sura äpplen sades motverka kärlekssjukan.

© Shutterstock

Karbad tvättar bort känslorna

Kärlek kunde fördrivas med vatten och örtdekokter. Den kärlekssjuke skulle fylla ett stort badkar med flodvatten. Till det skulle han eller hon tillsätta stock­rosor, humle, violer, hampafrö och andra örter. Om patienten tillbringade en timme i vattnet dagligen i fyra dagar skulle det göra susen.

© Shutterstock

Urin och bajs ger snabbt tillfrisknande

Folktron föreskrev hårda tag i kampen mot den farliga förälskelsen: En dryck gjord av urin och en dränkt ödla påstods kunna bota de flesta. Andra rekommenderade att ­hästgödsel brändes i den förälskades närvaro. Lukten skulle då råda bot på begäret för gott.

© Shutterstock

Menstruationsblod löser problemen

En kur mot olycklig kärlek var att låta en ful kvinna uppsöka den förälskade. Klädd i trasor skulle kvinnan räkna upp allt dålig och obehagligt hon kunde komma på om hans utvalda – till exempel att hon var smutsig, täckt av sår och att hon kissade i ­sängen. Om det inte räckte skulle ­kvinnan visa upp underkläder indränkta i menstruationsblod.

© Shutterstock

Temperatur styr de heta känslorna

Att reglera kroppens temperatur var viktigt för att hindra kärlekssjukan från att utvecklas. Kvinnor mådde bäst av sval luft, medan män helst ­skulle vistas i värmen. Viktigt var även att undvika tunga parfymer som musk – att andas in sådana dofter ökade ­nämligen kärleksdriften.

© Shutterstock

Samlag är den effektivaste kuren

Även den svårast drabbade blev frisk, om han eller hon hade sex med sin älskade. På 1600-talet hindrade kyrkan och samhällets stränga normer dock förälskade från att dela säng, förrän de gift sig. Eftersom problemet ofta bestod av att de älskande inte kunde få varandra, var just denna ­effektiva kur utesluten för de flesta.

Ferrand rekommenderade koppning på låren och runt könsorganen. Behandlingen bestod i att uppvärmda glas eller metallkoppar sattes på huden över ett litet snitt.

Undertrycket fick blodet att rinna ur snitten, vilket enligt läkarna tömde kroppen på gifter. Gav behandlingen ingen effekt, vidtog läkarna ännu brutalare åtgärder:

”Om kvinnans klitoris med sin överdrivna längd skapar detta rasande begär och denna sjukdom – vilket ofta är fallet – så måste den opereras”, konstaterade Ferrand, och syftade på ett ingrepp som innebar att det yttersta av kvinnans klitoris klipptes av med en tång.

Inte heller männen besparades smärta. I särskilt svåra fall kunde en man nå ett stadium, då han utvecklade den mentala störningen lykantropi – vanföreställningen att han var en varulv.

I denna situation rekommenderade läkarna att artärerna på armarna skulle öppnas, och de skulle få blöda tills den drabbade svimmade eller tills hjärtat stannade. Läkarna skulle därefter bränna hans panna med ett glödgat järn. Syftet med dessa åtgärder var att återställa balansen mellan kardinalvätskorna.

Sex var superkuren

Inte alla metoder för att bekämpa kärlekssjukan var dock smärtsamma eller obehagliga. Den effektivaste kuren mot sjukdomen var att ha samlag med sin älskade. Metoden fungerade även för de svårast drabbade, och den kunde även återbörda uttorkade och kroniskt febriga patienter till livet.

Antikens läkare hade inte tvekat inför att rekommendera denna lösning, men på 1600-talet dominerades samhället av en sträng moral, vilket gjorde att Ferrand nämnde me­to­den med förbehåll.

Frank Tallis är en av Englands ledande experter inom forskning på kärlek.

© Alexander Tallis

I dag erkänner ­läkare sjudomen

Från 1800-talet var kärlekssjukan i stort sett frånvarande inom medicinsk forskning. Läkarna gjorde ­åtskillnad mellan kroppen och det psykologiska och känslomässiga.

På senare år har man emellertid blivit alltmer medveten om samspelet mellan kropp och psyke, vilket gjort att förälskelsen blivit föremål för studier på nytt. Med hjälp av magnetresonanstomografi har ­forskare till exempel konstaterat att förälskade uppvisar aktivitet i ­specifika delar av hjärnan.

Förälskade har dessutom lägre nivåer av serotonin – en av hjärnans signalsubstanser, som bland annat påverkar vårt humör. Obalans i serotoninnivåerna ligger bakom problem förknippade med själs- och känslo­livet, påpekar forskare.

Den brittiske psykologen Frank Tallis har gått så långt som till att klassificera förälskelse som en ­sinnessjukdom. Han anser att ­förälskelsen utvecklats så att människor ska hålla ihop länge nog för att få ett barn – och därmed föra sina gener vidare:

”Talande är att de flesta män­niskor upplever sig vara förälskade i cirka två år. Det motsvarar den tid det tar att skaffa och föda upp ett barn tills det inte längre ammas. På det sättet varar kärlekens galenskap så länge att generna går i arv från en generation till nästa”, skriver Frank Tallis i sin bok Love Sick: Love as a Mental Illness.

”Ingen läkare skulle neka någon som lider av kärlekssjuka glädjen av att njuta av föremålet för deras begär – inom äktenskapets gränser”, förkunnade läkaren fromt.

Sigmund Freud lanserar teori

Trots alla tillgängliga be­hand­lings­möj­lig­heter fortsatte kärlekssjuka att vara ett problem för den eu­ro­pe­iska överklassen långt in på 1700-talet.

Vid det laget började de rigida murarna mellan samhällets klasser dock rivas, vilket medförde att unga män och kvinnor i allt större utsträckning fick lov att gifta sig med de personer som de själva valde.

Även vetenskapens syn på fortplantningen utvecklades. Naturforskaren Charles Darwin förklarade i Om arternas uppkomst från 1859 hur alla djur valde partner enligt omedvetna, biologiska kriterier, som garanterade artens överlevnad.

Denna förklaring hindrade dock inte andra forskningsgrenar från att fortsätta att betrakta kärlek som en sjukdom. I slutet av 1800-talet grundade Sigmund Freud den moderna ­psykoanalysen, då han studerade i synnerhet människans sexualitet.

Freud hävdade att förälskelse och ­erotik var basala drifter, och att män­niskans handlingsmönster baserat på känslor grundläggs i barndomen.

Kärlekssjuka kallades nu ”frustrationer” och skulle behandlas av psykologer. För den olyckligt föräl­ska­de var skylten på dörren till mottagningen dock av ringa betydelse. Hjärta rimmade nämligen fortfarande på smärta.