Kärlek var en fruktad sjukdom

Ferrand börjar fråga ut patienten, som medger att han blivit förälskad i en flicka. De kommer dock aldrig att kunna gifta sig, för hennes familj är av lägre stånd än hans. Att gifta sig under sitt stånd kommer inte på fråga, vet mannen, som berättar att han är så sjuk att han kräkts blod.

Blodet ”chockerade den unge mannen djupt och övertygade honom om att lyssna till mina råd”, skriver Ferrand i sin bok Traité de l’essence et guérison de l’amour ou de la mélancolie érotique (Traktat om kärlekskval och erotisk melankoli), som gavs ut 1610.

Orsakas av obalans i kroppen

Vare sig mannens sjukdomsförlopp eller hans diagnos var ovanlig på 1600-talet. Kärlekskval hade drabbat stora delar av den europeiska överklassen och betraktades som ett medicinskt problem i klass med hemorrojder och bölder.

Sjukdomen skulle bekämpas med alla medel som stod till läkarnas förfogande – annars kunde den leda till döden.

Uppfattningen av kärlek som en sjukdom hade sina rötter i antiken. Den tidens vetenskapsmän och filosofer beskrev kärlekssjukan.

Galenos (129–217 efter Kristus), en av läkekonstens fäder, ansåg att alla sjukdomstillstånd i människokroppen kunde tillskrivas fyra kardinalvätskor – blod, slem, svart galla och gul galla. Rådde det obalans mellan dessa bröt sjukdom ut.

Behandlingen gick ut på att skapa balans i kroppen, oftast med hjälp av åderlåtning. Metoden betraktades som ett slags universalkur, som kunde avhjälpa i stort sett alla besvär – även kärlekssjukan. Efter romarrikets fall fortsatte läkarnas intresse för denna åkomma.

”Kärleken, som även kallas eros, är en sjukdom som drabbar hjärnan”, skrev benediktinmunken Konstantin på 1000-talet. ”Emellanåt orsakas kärleken av ett naturligt behov av att utstöta ett ackumulerat överskott av vätskor. För den drabbade orsakar sjukdomen tankar och oro för hur han ska komma över det som han begär, och få det i sin ägo”, skrev munken.

På Jacques Ferrands tid på 1600-talet höll vetenskapen fast vid antikens teori om kardinalvätskor och vikten av åderlåtning.

I sin bok rekommenderade Ferrand att åderlåtning utfördes tre–fyra ­gånger om året. På män skulle blodet helst tas från vänster arm nära hjärtat, medan åderlåtning på kvinnor borde utföras via blodkärlen på vristerna.

Hur mycket som skulle tappas avgjordes enligt Ferrand huvudsakligen av patientens fysik: ”Om personen har normal kroppstemperatur, är välbyggd och inte för smal, ska man tappa lite extra blod”.

Äktenskap handlade om mark

Europas länder stod på 1600-talet vid övergången från medeltid till renässans, men samhället var fortfarande uppdelat i sociala skikt, som levde enligt olika regler, till exempel när det gällde äktenskap. Kvinnor och män i de lägre klasserna, som bönder och hantverkare, kunde i regel gifta sig med vem de ville.

Hos överklassen handlade äktenskapet däremot om bland annat allianser och släktens behov av att skaffa mer jord till sina gods. Hos adeln var barnförlov­ningar därför vanliga, och barnen uppfostrades att se äktenskap och förälskelse som två helt olika fenomen.

När kärleken trots det tog överhanden, och en ung, förälskad man eller kvinna började visa tecken på hjärtats kval, skickade familjen omgående bud efter läkaren, så att den drabbade kunde botas: ”Vi ser knappast någon vanligare sjukdom”, konstaterade den flitigt anlitade franske läkaren Jacques Ferrand.

Kärleken förgiftade hjärnan

Ferrand kände till kärlekssjukan från både sitt arbete som läkare och från sin tjänst som professor i medicin vid universitetet i Toulouse.

Han hyste inga tvivel om vad som låg bakom: När en person såg något vackert kunde passionen tränga in genom ögonen och sedan sprida sig i kroppen. Längs vägen brände de heta känslorna bort kroppens vätskor, så att kroppen blev uttorkad.

Processen resulterade i giftiga ångor – som i en bakugn. Ångorna cirkulerade runt i kroppen, och när de nådde hjärnan bröt sjukdomen ut. Nu miste den drabbade förmågan att tänka klart.

Denna ”larviga hängivenhet” berodde just på anhopning av ”förkolnad galla” och blod i hjärnan, sa Ferrand. Hans påstående överensstämde med andra läkares rapporter om fynd av förkolnade hjärtan vid obduktioner.

Eftersom sjukdomen kom in genom ögonen var det dessa som drabbades först, skrev Ferrand: ”Ögonen blir mjuka, vilket på latin kallas emissitios oculos (utstående ögon, red.)”.

Enligt läkaren var den sjuke lätt att känna igen, eftersom han var ”blek, smal och utan aptit. Du ser honom hulka och sucka. Den ena flämtningen följer på den andra i ett tillstånd av evig rastlöshet, medan han flyr andras sällskap och föredrar ensamhet och sina egna tankar”.

I sina första stadier var sjukdomen inte allvarlig, men den förvärrades efter hand som den förälskade utveckla­de en idealiserad bild av sina drömmars mål. Att skydda sig var viktigt: ”Att läsa syndiga, omoraliska böcker förvärrar tillståndet”, förmanade Ferrand.

Det gällde även böcker som ”beskriver mannens säd, den mänskliga reproduktionen samt sjukdomar som har att göra med impotens och bristande fertilitet, och som läkarna beskriver med grova om än nödvändiga begrepp”, skrev den franske läkaren med hänvisning till den vetenskapliga litteraturens ofta oblyga ­beskrivningar av könsorgan och sexualitet.

Dans, skratt, kyssar och intag av ”kryddat kött, som orsakar luft i tarmarna”, förvärrade också sjukdomen, förklarade Ferrand i sin bok.

Män begick självmord

Om tillståndet fick lov att utvecklas slutade den drabbade som ett utmärglat människovrak. Somliga kunde till och med drivas till självmordets rand.

De värsta fallen var enligt Ferrand äldre män som drabbats av ”erotisk melankoli”. Han konstaterade att ”de är sjukare än de yngre”. Om männen inte behandlades i tid fanns det risk att de blev ”så vilda och barbariska att de tar sitt liv”.

Enligt Ferrand drabbade sjukdomen dock sällan äldre, som ofta blev illamående, ”som om de ville kräkas upp tidigare förälskelser”, vid blotta omnämnandet av ordet kärlek.

För mäns vidkommande påstods det att lusten till kärlek och ero­tik upphörde när de kom upp i åren: ”De flesta män över 60 har mist greppet, när det gäller erotik”, noterade Ferrand och påstod att han till en viss grad kunde förutsäga vem som skulle drabbas av kärlekssjukan. Problemet tycktes nämligen vara ärftligt.

”Barn till föräldrar som är så betagna av kärlek att de blir kroniskt melanko­liska löper risk att ärva samma sjukdom – såvida inte det nedärvda från en av föräldrarna korrigerar för det medfödda felet, eller om föräldrarna vidtar mot­åtgärder i form av god disciplin, utbildning och en ordnad livsföring”, hävdade Ferrand.

Hur stor risken var att en människa skulle drabbas av sjukdomen kunde även i viss mån utläsas av dennes kropp – väldigt håriga män var till ­exempel mer sexuella än inte fullt så håriga män.

Skälet var att de enligt läkarna producerade mer säd: ”Ser du en man, vars temperatur är varm, som har mycket kroppshår, som är röd i ansiktet och har tjockt, svart, lockigt kroppshår, väldigt synliga blodkärl och en kraftig stämma – då skulle jag säga att han har en benägenhet att drabbas av en kärlek, som går utöver de normala gränserna. Sannolikheten är ännu större om han är skallig”, löd Ferrands bedömning.

Under medeltiden hade diktare betraktat olycklig kärlek som ett uttryck för ridderlighet och hjältemod. Mannen, ofta en yngre adelsman, dyrkade gärna en förnäm, gift kvinna. Deras kärlek var omöjlig, så den unge mannen fick lida i sin ofta ordrika olycka.

De lärda hävdade dock att det vore fel att tro att sjukdomen drabbade endast män. I takt med att läkarna under 1600-talet fick alltmer kännedom om människokroppen förknippade man i allt högre grad kärlekssjukan med kroppen och i synnerhet könsorganen.

Berusning kunde hjälpa

Kärleken kopplades nu till den ohämmade sexualiteten – och därmed till kvinnans natur. Enligt läkarna njöt det täcka könet nämligen mycket mer än männen av sexlivet.

Att kvinnan njöt mer var bara rimligt, påpekade Ferrand, ”eftersom naturen är skyldig henne kompensation för det lidande som hon uthärdar under graviditet och barnafödande”.

Både kvinnors och mäns kärlekssjuka verkade svår att komma åt – och patienten var en del av problemet. Denna höll nämligen krampaktigt fast i sina drömmar om den ouppnåeliga.

För den som uppsökte läkare fanns det dock många behandlingsmöjligheter. Den italienske filosofen Marsilio Ficino ansåg att kärlekssjukan fanns i blodet.

Han rekommenderade därför sina patienter att dricka sig fulla emellanåt. Han hävdade att alkoholen spädde ut blodet och lindrade sjukdomen. Ferrand å sin sida rekommenderade mängder av vatten.

Inte bara valet av dryck var av vikt. Den sjuke skulle dessutom välja sin mat med omsorg. Många läkare rekommenderade stekt duva som en rätt som dämpade begäret. Frukter som melon, äpple, päron och körsbär var bra att äta, och mörkt bröd hjälpte också till att driva ut kärleken ur kroppen.

Däremot borde patienten undvika saltad fisk, eftersom salt betraktades som främmande för sexual­driften. Det samma gällde ägg samt sparv, ripa och gås, vars lever ansågs ha egenskaper som påverkade sinnesstämningen.

På det hela taget borde intaget av mat och dryck begränsas: ”Helst ska den sjuke fasta på vatten och bröd”, tyckte Ferrand. ”När magen är tom är det ingen som hyser begär efter vackra saker”.

Andra behandlingar omfattade medeltidens traditionella örtblandningar och naturmediciner – såsom mixturer med svampar, vallmofrön och belladonna. Även malt elfenben löst i vatten påstods kunna stärka den kärlekssjukes hjärta, lever och hjärna, så att organen blev mer motståndskraftiga mot kärleken.

Kvinnor rekommenderades att skölja slidan med kylande medel gjorda av exempelvis kamfer eller växten vinruta. Läkarna föreslog även behandlingar som skulle dämpa lusten med hjälp av diverse psykologiska knep.

En förälskad man skulle till exempel jämföra målet för sin åtrå med den vackraste kvinna han kunde komma på, för att på så sätt se sin älskades brister.

En kvinna som ville bli av med en kärlekssjuk friare kunde själv bota honom genom att visa honom sina underbyxor fläckade av intorkat men­stru­a­tions­blod.

Behandlingen kunde vara livsfarlig

En del behandlingsmetoder var direkt smärtsamma. Flera av 1600-talets läkare förespråkade fortfarande en behandling beskriven av den franske läkaren Bernard de Gordon (1270–1330). Kärlekssjuka skulle helt enkelt spärras in och piskas, ”tills de luktade illa över hela kroppen”, enligt Gordons anvisningar.

Ferrand rekommenderade koppning på låren och runt könsorganen. Behandlingen bestod i att uppvärmda glas eller metallkoppar sattes på huden över ett litet snitt.

Undertrycket fick blodet att rinna ur snitten, vilket enligt läkarna tömde kroppen på gifter. Gav behandlingen ingen effekt, vidtog läkarna ännu brutalare åtgärder:

”Om kvinnans klitoris med sin överdrivna längd skapar detta rasande begär och denna sjukdom – vilket ofta är fallet – så måste den opereras”, konstaterade Ferrand, och syftade på ett ingrepp som innebar att det yttersta av kvinnans klitoris klipptes av med en tång.

Inte heller männen besparades smärta. I särskilt svåra fall kunde en man nå ett stadium, då han utvecklade den mentala störningen lykantropi – vanföreställningen att han var en varulv.

I denna situation rekommenderade läkarna att artärerna på armarna skulle öppnas, och de skulle få blöda tills den drabbade svimmade eller tills hjärtat stannade. Läkarna skulle därefter bränna hans panna med ett glödgat järn. Syftet med dessa åtgärder var att återställa balansen mellan kardinalvätskorna.

Sex var superkuren

Inte alla metoder för att bekämpa kärlekssjukan var dock smärtsamma eller obehagliga. Den effektivaste kuren mot sjukdomen var att ha samlag med sin älskade. Metoden fungerade även för de svårast drabbade, och den kunde även återbörda uttorkade och kroniskt febriga patienter till livet.

Antikens läkare hade inte tvekat inför att rekommendera denna lösning, men på 1600-talet dominerades samhället av en sträng moral, vilket gjorde att Ferrand nämnde me­to­den med förbehåll.

”Ingen läkare skulle neka någon som lider av kärlekssjuka glädjen av att njuta av föremålet för deras begär – inom äktenskapets gränser”, förkunnade läkaren fromt.

Sigmund Freud lanserar teori

Trots alla tillgängliga be­hand­lings­möj­lig­heter fortsatte kärlekssjuka att vara ett problem för den eu­ro­pe­iska överklassen långt in på 1700-talet.

Vid det laget började de rigida murarna mellan samhällets klasser dock rivas, vilket medförde att unga män och kvinnor i allt större utsträckning fick lov att gifta sig med de personer som de själva valde.

Även vetenskapens syn på fortplantningen utvecklades. Naturforskaren Charles Darwin förklarade i Om arternas uppkomst från 1859 hur alla djur valde partner enligt omedvetna, biologiska kriterier, som garanterade artens överlevnad.

Denna förklaring hindrade dock inte andra forskningsgrenar från att fortsätta att betrakta kärlek som en sjukdom. I slutet av 1800-talet grundade Sigmund Freud den moderna ­psykoanalysen, då han studerade i synnerhet människans sexualitet.

Freud hävdade att förälskelse och ­erotik var basala drifter, och att män­niskans handlingsmönster baserat på känslor grundläggs i barndomen.

Kärlekssjuka kallades nu ”frustrationer” och skulle behandlas av psykologer. För den olyckligt föräl­ska­de var skylten på dörren till mottagningen dock av ringa betydelse. Hjärta rimmade nämligen fortfarande på smärta.