Kannibalkuren åstadkom underverk under renässansen
Renässansens känsliga själar gjorde bäst i att undvika sjukdom. Alla åkommor kunde nämligen botas med tidens makabra mirakelbehandling – medicin framställd av döda människor. Kannibalkuren innehöll alltifrån hud, hår och naglar till moderkaka och blodiga människobiffar.
Under renässansen ordinerades sjuka en makaber kur, som skulle åstadkomma underverk.
Sommaren 1492 låg påven Innocentius VIII på sin dödsbädd i Vatikanen i Rom. Inte ens den kristna världens mäktigaste man kunde stå emot febern som plågade hans kropp och läkare från hela Europa vallfärdade till Vatikanen för att bota påven.
Bland dem fanns en man som påstod sig kunna kurera påven med ungdomens blod.
Stefano Infessura, en italiensk historiker, skrev ner hur tre friska och pigga unga män fick en dukat var för låta sig åderlåtas för påvens skull.
Åderlåtning var ganska vanligt på 1400-talet, men de tre unga männen visste inte att de skulle tömmas helt och hållet på blod istället för att bara ge en liten del till den åldrande påven.
”Påven drack det fortfarande varma och färska blodet för att få sina krafter tillbaka”, skriver Infessura.
Men inte ens det hjälpte. Kort därefter dog påven – men tron på tidens mirakelmedicin ifrågasattes överhuvudtaget inte.
Kardinalvätskorna skulle vara i balans
Redan under antiken ordinerade läkare att sätta tänderna i människor för att bota vissa sjukdomar.
Den romerske historikern Plinius den äldre beskrev till exempel hur epileptiker sprang in på arenor efter gladiatorspel och drack blodet från de stupade krigarna för att bli friska.
Vid den tiden var det en god idé eftersom antikens läkare menade att en människas hälsa berodde på om kroppens fyra kardinalvätskor – gul och svart galla, slem och blod – var i balans.
Och eftersom folk som led av epilepsi enligt vetenskapen hade för lite blod kunde de återskapa balansen i kroppen med hjälp av slavkrigarnas blod.
Det skadade inte heller att gladiatorerna ansågs vara starka och modiga – egenskaper som enligt den medicinska vetenskapen satt i blodet.
De flesta av antikens läkare ordinerade människodelar som medicin, men som läkaren Galenos förklarade kunde det vara svårt att övertyga patienterna:
”Somliga läkare har kurerat epilepsi och gikt genom att ordinera en dryck på brända ben. Patienterna visste inte vad de drack för att undvika illamående.”
Arabiska läkare var de bästa
Efter romarrikets sammanbrott år 476 föll en stor del av antikens läkekonst i glömska i Europa. Först i samband med de kristna korstågen mot muslimerna i slutet av 1000-talet fick kannibalismen ett uppsving igen.
Araberna hade nämligen inte glömt antikens kunskap och var pionjärer vad gällde konsten att bota sjuka. Européerna tog därför gärna emot alla tips de kunde få – också de mer bisarra.
Araberna använde till exempel mineralet pissaphaltum i olika mediciner. Pissaphaltum påminner om asfalt och var svårt att framställa med medeltidens teknik.
Läkarna började istället använda egyptiska mumier eftersom mineralet användes vid balsamering av döda i antikens Egypten.
Läkarna menade att mumiernas inre med tiden hade blivit till pissaphaltum och hade samma medicinska effekt.
Bedragare sålde falska mumier
Under 1100- och 1200-talen blev medicin framställd av mumier mer och mer populär i Europa vilket resulterade i en våldsam prisökning.
Den arabiske läkaren Abd al-Latif berättar exempelvis hur han i början av 1200-talet betalade ett halvt silvermynt för tre intorkade mumiehuvuden med en vikt på omkring tolv kg – ett pris som han ansåg vara en struntsumma.
År 1424 kostade 50 kilo mumie omkring 25 guldstycken i Kairos hamn.
Handeln med mumier hade snabbt blivit lukrativ. I början av 1500-talet började arabiska handelsmän därför också sälja kroppar från vanliga människor som haft oturen att dö i öknen.
De uttorkade kropparna var mycket lika de egyptiska mumierna och utbudet var stort då karavaner och resande ofta gick vilse i öknen.
Den franske hovläkaren Guy de la Fontaine noterade också år 1564 att de mumier som hamnade i Europa inte alltid var just mumier.
Under ett besök hos en judisk handelsman i Alexandria i Egypten förhörde han sig till exempel om vilka mumier som lämpade sig bäst för försäljning.
Till slut svarade handelsmannen att vad de avlidna angick tog han helt enkelt de kroppar han kunde få tag på – oavsett om de dött av naturliga orsaker eller något smittsamt. Handelsmannen torkade helt enkelt liken i en ugn.
Juden tillade därefter till fransmannens stora förvåning att han förundrades över de kristnas förkärlek för ett sådant vedervärdigt beteende.
Ända in på 1800-talet såldes egyptiska mumier på marknaden och användes för medicintillverkning.
Likmedicin var Guds gåva
Under medeltiden använde européerna oftast torkade mumier som medicin. På 1500-talet började den schweiziske läkaren Paracelsus dock att argumentera för att man med fördel kunde använda sig av färska människodelar.
Paracelsus teori byggde på en kombination av alkemi och religion. Han förutsatte att kroppen bestod av dels ett antal metaller som skulle vara i balans, dels en själ som innehöll människans livskraft.
Enligt Paracelsus försvann själen inte direkt från kroppen efter döden. Färska lik innehöll tvärtom massor av livskraft som bara väntade på att intas av lidande patienter.
”Om läkare eller några andra förstod det korrekta bruket av de döda, eller vad det kunde ge, så skulle inte heller någon brottsling få hänga tre dagar i galgen”, skrev Paracelsus.
Den flamländske läkaren Jan Baptista van Helmont var helt enig och skrev att människan var det finaste som Herren hade skapat och medicin tillverkad av människans kroppsdelar var ”en gåva given av Gud själv”.
Läkare hade hemliga recept
För de flesta läkarna var människokroppen också en guldgruva av mirakelmedel: Hår, hjärna, hjärta, hud, urin, menstruationsblod, moderkaka, bröstmjölk, öronvax, saliv och avföring – allt kunde användas och inga gränser verkade existera.
Smält människofett användes som salva mot gikt. Pulver tillverkat av kranium ansågs vara bra för hjärnsjukdomar.
Blod botade de allra flesta sjukdomar och kallades elixir vitae – livets elixir. Med hjälp av det kunde både ålderdom och död skjutas upp.
Läkaren Marsilio Ficino var också förtjust i blod. På 1400-talet skrev han till exempel att ”ungdomlig vätska” kunde ge äldre människor ungdomen tillbaka.
”Drick blodet från en yngling som är ren och glad och har ett gott temperament och vars blod är förträffligt men som kanske är en smula för rikligt”, löd ett av Marsilio Ficinos råd. Ett annat råd för att undvika åldrande löd så här:
”Välj ut en ren flicka. En som är vacker, vänlig och lugn. Och medan månen kommer fram och du är ganska hungrig, drick hennes mjölk.”
Alla läkare hade sina helt egna och ofta hemliga mixturer. Den schweiziske läkaren Conrad Gesner påstod i mitten av 1500-talet exempelvis att hans speciella medicin framställd av destillerat blod från en ung man kunde bota alla åkommor:
”Genom att smörja med det botas alla kroppens yttre sjukdomar och genom att dricka det alla de inre. En liten mängd kan återskapa förlorade krafter, kurera muskelsvaghet och skydda kroppen mot sjukdomar. I all sin enkelhet botar blodet alla sjukdomar.”
En särskilt effektiv mixtur kunde vara en källa till rikedom. Jonathan Goddard som var professor i medicin på Londons Gresham College sålde i slutet av 1600-talet sitt hemliga recept på ”Spirit of Skull” – kraniets ande – till den engelske kungen Karl II för den nätta summan av 6000 pund. Den enligt källor livgivande medicinen bestod av krossade människokranier. Men trots att receptet kostade en förmögenhet och kungen intog mixturen dagligen dog han i njursjukdom år 1685.
Bödlar tjänade på brottslingarnas lik
Läkarkåren var övertygad om att medikamenterna fungerade som bäst om de kom från en frisk ung man, drygt 20 gammal, som hade lidit en snabb död. Ungdomliga, friska lik var dock svåra att få tag på för läkarna men en del av blodtörsten kunde som tur var släckas av bödlarna.
De dödsdömda stod nämligen nästan i kö till galgen på 1600-talet och det var inte många bödlar som hade något emot att tjäna en skilling på brottslingarnas kroppar.
Bäst pris fick de för de hängda eftersom blodet fanns kvar inuti kroppen, till skillnad från vid en halshuggning. Men bödeln hade inte bara välbeställda kunder.
Vissa sjuka människor köpte direkt av grossisten om de inte hade råd med apotekarnas och läkarnas dyra mediciner. Vid de offentliga avrättningarna betalade de bödeln för en liten bit att ta med sig hem.
De som inte hade pengar till att betala bödeln för en bit av en avrättad hade dock också möjlighet att få ett färskt stycke kött.
Halshuggningar var oftast en skoningslös affär och en smart person kunde med lite tur smyga sig upp på schavotten och doppa sin näsduk i den avrättades blod.
Det blodiga tygstycket kunde inte bota allvarliga sjukdomar utan betraktades som en effektiv lyckoamulett och kunde också användas som bandage.
Den engelske läkaren Edward Browne reste vintern 1668 till Wien där han såg en epileptisk man tappa en halshuggen på blod under en offentlig avrättning.
Enligt Browne sprang mannen bort till liket strax efter det att yxan hade skilt huvudet från resten av kroppen och fyllde en kruka med blodet som ännu sprutade från brottslingens hals.
Mannen tömde ögonblickligen krukan och sprang bort igen.
Enligt Browne gjorde epileptikern klokt i att springa snabbt eftersom det färska blodet på så vis snabbare kom ut i alla kroppens lemmar och spred sin helande livskraft.
Marknaden för de döda försvann
Det var inte bara bödlarna som omringades av sjuka människor. Också kyrkogårdarna var en guldgruva.
I England bildades organiserade gravplundringsligor som trotsade all etik och moral när de bröt mot gravfriden för att ta sig in på den extremt lukrativa likmarknaden.
Priset för ett enda kranium låg nämligen på omkring ett halvt pund år 1678 i London. Det motsvarade tre månadslöner för en outbildad arbetare.
Priset på och användningen av kroppsdelar började dock att dala under upplysningstiden på 1700-talet.
Plötsligt stod radikalt annorlunda idéer om vetenskap och medicin högre i kurs runt om i Europa. Nu lade vetenskapsmännen vikt vid förnuft och bevis, och de började ifrågasätta den tidigare praxisen.
De påpekade att läkekonst som var baserad på religion och tradition inte hade något med vetenskap att göra.
Och då de inte vetenskapligt kunde bevisa att kannibalkuren hade någon verkan – utöver placeboeffekten – övergavs den av allt fler.
Men bruket upphörde inte från en dag till en annan. Så sent som år 1792 rekommenderade en brittisk läkare krossat kranium mot dysenteri – ”särskilt om det kommer från en som avrättats genom hängning och rådbråkning”.
Först när britten Edward Jenner år 1798 upptäckte smittkoppsvaccinet gick läkekonsten in i en ny era. Nu bestod läkarnas kunskap om bakterier, antikroppar och penicillin av mycket mer än tro på krossade ben, menstruationsblod och smält människofett.