”Jag utsattes för en obeskrivlig smärta”

Paris, Frankrike, 22/3 1812

En skildring av en fasansfull operation

Min kära Esther*, jag hade lovat dig en redogörelse – och här kommer den. För tillfället mår jag bra, och det gäller även Alexandre och Alexander**. Läs därför detta brev lugnt och utan att bli uppriven, för allt har slutat väl.

Jag skriver detta till dig, eftersom jag vet att du vill få hela historien.

Jag kände en smärta i mitt ena bröst första gången i augusti 1810. Smärtan tilltog för varje vecka, men var inte svår. Den kändes snarare som en tyngd, och jag anade därför inte oråd.

Det dröjde några månader, tills min nära väninna madame de Maisonneuve samt monsieur d’Arblay förmådde mig att boka en undersökning hos en läkare. Jag fick en konsultation hos läkarna Larrey, Ribe och Moreau, och de konstaterade att jag behövde opereras, samt att de alla tre skulle utföra ingreppet*.

Dagen för operationen såg jag till att hålla mig sysselsatt. Men när jag inte kunde komma på något mer att ta mig för, gick jag ner i salongen.
Där stannade jag inte länge. Synen av de enorma mängderna bandage, kompresser och andra hjälpmedel som lagts fram gjorde mig illamående. Jag återvände dock snart och stannade i salongen tills klockan var tre, och operationen skulle börja.

In i rummet klev sju svartklädda män*. Monsieur Dubois** uppträdde som den som hade befälet och gav order om att en säng skulle ställas fram mitt i rummet. Förbluffad vände jag mig mot doktor Larrey, som hade lovat att det skulle räcka med en fåtölj. Men han sänkte blicken och undvek att se mig i ögonen.

När madrasser och lakan hade arrangerats enligt hans instruktioner, bad han mig lägga mig på bädden.

För ett ögonblick stod jag som fastfrusen, medan jag på fullt allvar övervägde att fly. Mina blickar sökte sig till dörren, och sedan till fönstren.

Det gick emellertid snabbt över, och mitt förnuft tog över. Jag insåg att min sjukdom utgjorde det verkliga hotet mot mig, och att enbart operationen kunde frälsa mig ur farornas gap.

Frivilligt tog jag därför plats på bädden, där monsieur Dubois hjälpte mig att lägga mig tillrätta på madrassen. Han lade även en duk av tunt tyg över mitt ansikte. Tyget var emellertid genomskinligt, och genom det kunde jag följa hur bädden genast omringades av sju män och en sjuk­sköterska.

Jag avböjde att bli fasthållen. Men när jag genom tyget såg en skymt av knivens blanka, polerade stål, slöt jag ögonen. Jag ville inte utsätta mig för den rädsla som skulle bli resultatet av att betrakta det fruktansvärda snittet.

En djup tystnad följde. Det gick några minuter. Åh, vilken hemsk väntan. Jag vågade knappt andas.

Jag var rädd att hela bröstet skulle vara sjukt, och min oro visade sig berättigad. Genom tyget kunde jag nämligen se monsieur Dubois höjda hand. Hans ­finger beskrev först en rak linje från överst till nederst på bröstet. Sedan gjorde han ett kryss och en cirkel.

Jag insåg att rörelsen bara kunde betyda att hela bröstet skulle tas bort6. Jag slöt ögonen igen och förlikade mig med sorg med vad som skulle ske.

När beslutet väl var fattat backade jag inte från det. Men när det skräckinjagande stålet kördes in i mitt bröst, där det skar genom vener, artärer, kött och nerver, behövde jag inga förmaningar om att inte avhålla mig från att skrika.

Jag började skrika, och fortsatte så länge läkaren skar. Jag är faktiskt förvånad att skriket inte fortfarande ringer i mina öron. Så outhärlig var smärtan.

När jag kände instrumentet igen, följde det en kurva. Jag kände att kniven skar tvärs genom muskelfibrerna. Men när mitt kött gjorde så mycket motstånd mot kirurgens kniv att han blev trött och fick ta instrumentet i andra handen, svimmade jag.

Det var inte över ännu, för omedelbart därefter kände jag kniven skära mot bröstbenet och därefter skrapa längs det. Medan detta pågick utsattes jag för en smärta som inte ord kan beskriva. Sedan hörde jag doktor Larreys röst, som bad alla de närvarande att säga om mer behövde göras, eller om han kunde betrakta operationen som avslutad.

De flesta svarade ja. Men monsieur Dubois finger, som jag bokstavligt talat kunde känna sväva över såret, trots att jag inte kunde se något, så känsligt var området, pekade på ännu en plats. Kniven började skrapa på nytt. Och därefter pekade doktor Moreau ut ännu en sjuk atom. Sedan beordrade monsieur ­Dubois upprepade gånger att mer vävnad skulle tas bort.

Dagar, veckor och månader gick, innan jag kunde tala om denna förfärliga händelse. Även nu, nio månader senare, har jag svårt för det. Denna hemska redogörelse, som jag påbörjade för tre månader sedan, vågar jag inte ens läsa igenom, innan jag postar den.

För att avsluta historien kan jag berätta att det onda satt så djupt att hela operationen, inklusive bandageringen, varade hela 20 minuter!* Men jag uthärdade alltihop med allt det mod som jag kunde uppbåda. Jag varken rörde mig eller försökte hejda läkarna. Jag tror inte heller att jag svimmade mer än kanske en eller två gånger.

När det hela var över var all min styrka helt uttömd, och jag fick bäras i säng. Sjuksköterskan har berättat för mig att mitt ansikte var fullkomligt färglöst.

Gud välsigne dig, kära Esther. Jag är rädd att detta är skrivet på ett förvirrat sätt, men jag orkar inte läsa igenom det eller skriva mer.

Adieu, Adieu,
min kära Esther

Epilog

Frances Burney levde ytterligare 28 år efter operationen och avled först 1840 vid 87 års ålder. Först sju år senare, 1847, kom forskare på en metod för att försätta patienter i full narkos. Läkare använde eter för ändamålet – en metod som tillämpades ända in på 1970-talet.