Den första direkta blodtransfusionen till en människa utfördes av Jean-Baptiste Denys, livläkare åt den franske kungen Ludvig XIV.
Den banbrytande händelsen ägde rum den 15 juni 1667, då läkaren gav en pojke 250 milliliter blod från ett lamm.
Ingreppet utfördes genom att blod tappades direkt från djuret till pojken via rör, som sattes i blodkärlen.
Domstol förbjöd blodtransfusioner
Den sjuke pojken hämtade sig kvickt, och kort därefter genomförde läkaren ännu en lyckad transfusion.
De följande två blodtransfusionerna gick dock inte lika bra. Läkarens tredje patient dog omedelbart efter ingreppet, medan den fjärde avled under själva behandlingen.
Den sista patientens familj stämde Denys, och även om domstolen frikände läkaren förbjöds behandlingen.
De följande åren förbjöd även den katolska kyrkan, de franska och brittiska parlamenten och vetenskapsakademin Royal Society blodtransfusioner, som ingen respekterad läkare utforskade under de följande 150 åren.
Några månader efter Denys försök genomförde den engelske läkaren Richard Lower ett liknande i november 1667:
Patienten
var en femtonårig pojke, som led av hög feber. Före blodtransfusionen hade han genomgått omkring tjugo åderlåtningar med iglar.
Lamm
betraktades som fogliga djur. De första blodtransfusionerna utfördes därför med lammblod, eftersom läkarna trodde att patienten via blodet skulle få del av djurets lugna natur.
Blodet
överfördes via rör av silver. I rörens ändar satt ihåliga fjädrar, som användes för att punktera blodkärlen.
Nya kunskaper om olika blodtyper fällde avgörandet
I dag vet vi att Denys patienter dog för att läkaren inte kände till blodgrupper.
Immunförsvaret reagerar negativt på djurblod, och de första patienterna överlevde troligen enbart för att de fick ganska lite blod.
Först 1901 kom läkaren Karl Landsteiner på att människoblod delas in i tre grupper, och att transfusioner endast kan genomföras med kompatibla blodgrupper.