Åderlåtning är en av historiens äldsta behandlingsformer. Den gick till så att man skar eller stack hål i ett blodkärl på den sjuke, varpå blod fick rinna ut.
Behandlingen tillämpades av allt att döma först i det gamla Egypten, men förfinades av grekerna.
Framför allt läkaren Galenos (cirka 129–217 e.Kr.) populariserade åderlåtningen med sina skrifter om ämnet.
Enligt grekiska läkare krävde en god hälsa att de fyra kroppsvätskorna – blod, slem, gul galla och svart galla – var i perfekt balans.
Om en person blev sjuk var det ett tecken på att vätskorna var i obalans. Därför kunde läkare bota den sjuke genom att försöka skapa balans i vätskorna genom att tappa blod.
Ett alternativ till barberarens kniv var iglar, som kunde suga ut ”dåligt” blod.
Åderlåtning hade sin storhetstid under medeltiden, då ingreppet betraktades som ett universalmedel mot i det närmaste alla sjukdomar.
Behandlingen utfördes i regel av barberare, som de flesta besökte ett par gånger om året, både som behandling och i förebyggande syfte.
Intresset för åderlåtning började försvinna i slutet av 1700-talet, då medicinska landvinningar gjorde behandlingen överflödig.
I dag används åderlåtning i sällsynta fall mot vissaa åkommor, till exempel förhöjd järnhalt i blodet.