Hundarnas insats räddade dödssjuka barn
När barnen började dö i difteri i den isolerade staden i Alaska fanns motgiftet hundra mil bort. Enda räddningen var en kedja av hundspann tvärs över Alaska...
Leonhard Seppala med hunden Togo – hjältar när difteriepidemin i Nome stoppades
Den berömde hundföraren Leonhard Seppala och hans hundspann färdades i full fart mot den lilla staden Nome och närmade sig Norton-bukten. Seppala hade fullt upp med att hålla släden på rätt köl i den kraftiga vinden. I släden hade han värdefull last – en väl inpackad metallcylinder med ampuller fyllda med motgift mot difteri.
Om den kom fram i tid kunde det innebära skillnaden mellan liv och död för flera hundra människor i Nome. Där hade det brutit ut en difteriepidemi och nu var det akut bråttom att få tag i motgift innan fler barn hann dö i sjukdomen. Serumet med motgiftet hade redan färdats hundratals kilometer på flera hundspann som ställt upp i den livsviktiga stafetten.
Riskabel rutt över Norton-bukten
Den snabbaste vägen genom Norton-bukten gick tvärs över isen – men det var också den mest riskabla rutten. Isen kunde när som helst brytas upp i enorma flak som drev ut mot havet. I det rådande vädret var det också helt omöjligt att se öppna råkar eller vakar i isen. Det andra alternativet, landvägen, skulle förlänga restiden med en dag.
Seppala, som själv en gång hade varit nära att förlora sin dotter i difteri, tänkte på att just nu kunde någon av hans vänner i Nome vara nära att mista sina barn. Han satte därför kurs mot isen och hoppades på det bästa.
Släden slängdes hit och dit i vindbyarna och hundarna gled på isen, men Seppala drev ändå på framåt. Främst i spannet hade han Togo, den mest berömda ledarhunden i hela Alaska och hans egen favorit sedan elva år tillbaka. Nu gällde det att Togo utnyttjade sin extrema navigationsförmåga och hittade en säker väg över det tre mil breda isbelagda sundet.
Tjugo hundspann med ungefär 150 hundar deltog i den drygt 100 mil långa stafetten genom Alaska.
Misstog difteri för halsfluss
Några veckor tidigare hade doktor Curtis Welch från Nome bekymrat undersökt några barn i en eskimåfamilj han kallats till. Föräldrarna berättade att barnen hade ont i halsen och han kunde se att de små kämpade för sina liv. I brist på analysutrustning ställde doktorn diagnosen halsfluss. Att barnen avled kort därefter tillskrev han det faktum att eskimåer hade ett mycket sämre immunförsvar mot den vite mannens sjukdomar och att en kraftig halsinfektion kunde vara dödlig.
Under de följande dagarna dog fler eskimåbarn, men eftersom inga vita hade smittats avskrev han möjligheten att det kunde röra sig om difteri – en sjukdom som skulle ha varit livsfarlig även för de vita amerikanerna. Samtidigt bad han till högre makter om att han inte skulle ha fel.
Men när doktor Welch kallades hem till den sex år gamle Richard Stanley och fick se några illavarslande fläckar i hans hals kände han kalla kårar längs ryggraden. Läkaren insåg då att även eskimåbarnen hade dött i difteri. Den lille Richard dog kort därefter och nu slog myndigheterna larm.
Nome i karantän
I Nome infördes undantagstillstånd och staden sattes i karantän. Doktor Welch telegraferade omedelbart till de amerikanska hälsomyndigheterna för att få tag i antitoxin. Utan motgift sprider sig difteri som eld i torrt gräs och i Nome fanns bara några få doser av fem år gammalt serum. Det skulle inte räcka längre än i några dagar om det överhuvudtaget fortfarande var verksamt.
Welch hade beställt nytt serum redan året innan men inte fått något då. Ett difteriutbrott utan tillgängligt motgift skulle utvecklas till en katastrof för invånarna i Nome.
Nome hade bara ett tusental invånare 1925 men utgjorde närmaste centralort för cirka 10.000 i Alaskas vildmark.
Serum på hundspann genom Alaska
Myndigheterna spårade upp 300.000 doser serum på olika platser i Alaska eftersom det skulle ta för lång tid att få det levererat från den närmaste storstaden Seattle. Dessa doser skulle inte räcka till att behandla alla men kunde kanske bromsa smittspridningen tills en större serumleverans hann anlända.
På grund av de extrema väderförhållandena visade det sig att hundspann var det enda möjliga transportmedlet. Serumet placerades på ett tåg till Nenana där det överlämnades till den första hundföraren i den stafett som på kort tid arrangerats.
Några av Alaskas duktigaste hundförare skulle frakta serumet genom drygt hundra mil av vildmark till Nome. Bland dem fanns eskimåer, indianer, amerikaner och även två norrmän. Alla var villiga att riskera både sina egna och sina hundars liv för att föra motgiftet till det difteridrabbade Nome.
Mästerföraren Leonhard Seppala
Samtidigt som första hundspannet körde iväg från Nenana, startade Leonhard Seppalas spann med 20 hundar från Nome i motsatt riktning. Den 48-årige Seppala hade växt upp i en fiskarby i Nordnorge och flyttat till Alaska för att hitta guld. Istället fann han en annan lidelse – att köra hundspann.
Vid den här tiden var han känd som hundkappkörningarnas okrönte kung i Alaska med flera segrar i All-Alaska Sweepstakes, en tävling för hundspann i Nome som var känd i hela USA. Seppala använde siberian huskys, starka hundar som tålde mycket. Först i spannet hade han Togo, en hund som han litade mer på än någon annan varelse.
Den ursprungliga idén var att han skulle köra hela sträckan själv för att hämta hem serumet till Nome, en bragd som få andra skulle ha klarat. Men planen ändrades efter att Seppala rest iväg. Situationen i Nome krävde att flera hundförare avlöste varandra för att serumet skulle komma snabbare fram. De kunde inte heller riskera att transporten stoppades om något hände Seppala på vägen.
Medan Seppala var på väg avlöste hundförarna varandra längs rutten från Nenana. Kilometer för kilometer och etapp för etapp drev de sina hundspann framåt. Förhållandena var extremt svåra med temperaturer ner mot 60 minusgrader och vindstyrkor på över åtta sekundmeter.
Gunnar Kaasen och ledarhunden Balto körde stafettens två sista sträckor.
Serumet riskerade att frysa
Serumet måste värmas i 15 minuter mellan varje etapp på sträckan för att det inte skulle frysa till is. Till slut kunde det överlämnas till Seppala som hade en lång och farlig väg framför sig. Det fanns ingen tid att förlora. Nome rapporterade hela tiden in fler insjuknade och döda.
Samtidigt väntade doktor Welch och de andra invånarna i Nome desperat på den livräddande lasten. Den lilla tätorten utgjorde närmaste civilisation för cirka 10.000 människor utspridda i en omkrets på flera hundra kilometer. Trots det fick doktor Welch och hans personal på Maynard-Columbus Hospital klara sig med endast 25 sjukhussängar.
Det hade bara gått 15 år sedan staden upplevt en guldrusch men den tiden kändes redan mycket avlägsen. Då hade staden omkring 20.000 invånare, främst guldgrävare. Nu fanns bara ett tusental stadsbor kvar.
Dagligen strömmade nya rapporter in till doktor Welch. De berättade om såriga halsar och febertoppar – de första symtomen på difteri. För alltfler av de insjuknade övergick halssmärtorna i andningssvårigheter. Utan behandling angriper difterisjukdomen till slut hjärtat och patienten dör. Doktor Welch hoppades att han snart skulle slippa se fler barn kämpa för varje andetag och till slut möta difteridöden.
Beroende av ledarhunden Balto
Men hjälpen var på väg. Seppala hade tillryggalagt 400 kilometer nästan utan att vila och hade med sitt hundspann lyckats ta sig helskinnad över Norton-bukten. Nu närmade han sig slutet på sin etapp där näste hundförare, Seppalas landsman och kollega från Nome, Gunnar Kaasen, skulle ta över och föra serumet vidare.
Kaasen stod beredd att köra nästa etapp med ett spann hundar från Seppalas hundgård. Ledare för spannet var hunden Balto, som Seppala lämnat hemma för att han inte tyckte att han var tillräckligt snabb. Kaasen menade dock att Seppala inte hade insett Baltos potential och satte hunden i täten.
Kaasens och Baltos etapp av serumstafetten förde dem genom djup snö och över sprucken is. Flera gånger tvingades de justera kursen. Kaasen var helt beroende av Baltos ledarskap eftersom han ofta inte ens såg hundarna närmast släden på grund av ovädret.
Det sista hundspannet nådde fram till Nome den 2 februari 1925 med det serum som behövdes för att stoppa difteriepidemin.
Difteriepidemin kunde stoppas
När Kaasen kom fram till platsen för sista växlingen låg hundföraren Ed Rohn och sov. Han hade nämligen fått instruktioner från Nome om att vänta tills den kraftiga stormen lagt sig. Det meddelandet hade dock inte nått Kaasen och för att inte förlora tid valde han att fortsätta direkt till Nome på egen hand.
Mindre än fem och en halv dag efter starten från Nenana nådde serumet fram till Nome. De utslitna och förfrusna hundspannen hade tillryggalagt över 1 000 kilometer på bara en tredjedel av den beräknade tiden. Därmed vann de kapplöpningen med difteridöden. En knapp vecka senare hade epidemin stoppats och stadens månadslånga karantän kunde hävas. Nomes befolkning var räddad.
Balto hjälte på Togos bekostnad
Under den mediehysteri som följde fick Kaasen och Balto som fört serumet de sista sträckorna till Nome all uppmärksamhet. Detta orsakade missnöje bland många som menade att Kaasen valt att köra även den sista etappen för att rikta strålkastarljuset mot sig själv, trots att Seppala och Togo var de verkliga hjältarna. De hade trots allt tillryggalagt över 400 kilometer under de mest extrema förhållanden och korsat det farliga Norton-sundet. Kaasen och Balto hade kört 80 kilometer.
Dessutom gav pressen Balto äran för allt som Togo hade utfört vilket gjorde Seppala våldsamt upprörd. Eftersom han hade fött upp de båda hundarna visste han att mycket av det som skrevs om Balto egentligen handlade om Togos meriter. Balto blev berömd som hunden som räddade Nome, deltog i filminspelningar och fick en staty av sig själv rest i Central Park i New York.
Men även om Kaasen och Balto stod i centrum för medias intresse så fick också Seppala och Togo med tiden del av uppmärksamheten. De hade, tillsammans med alla de andra som deltog i serumstafetten, stoppat en epidemi och räddat en hel stad.
En miljon doser med båt
Fem dagar efter att det första spannet kommit fram anlände 1,1 miljoner doser serum med fartyget SS Alameda till Seattle. Därifrån transporterades serumet med hundspann till Nome. Flera av de ekipage som deltagit i den första stafetten deltog även nu, men eftersom den akuta krisen avvärjts fick denna transport knappt någon uppmärksamhet alls.
Bara några år senare hade flygplanen utvecklats så mycket att nödhjälp kunde transporteras på bara någon timme oavsett var i Alaska behovet uppstod.