Hjältemodig engelsman trotsade aggressiv pestepidemi

En ung man ville komma upp sig

Ralph Tailors jobb innebar att han skrev varje dag, men texterna handlade aldrig om honom själv. Allt man vet om hans liv och hans arbete under dödens sommar i Newcastle har pusslats ihop från dokument som legat gömda i engelska arkiv.

Enligt kyrkoböckerna föddes han år 1611 i stiftsstaden Durham som ligger vid kusten, 30 km söder om Newcastle. Hans far hette Thomas och dog år 1627, men längre än så kan man inte spåra släkten.

På Ralphs tid bodde många personer med efternamnet Tailor i Durham och Newcastle. De arbetade som slaktare, garvare eller handskmakare och var antagligen släkt.

Hantverkare och handelsfolk i Durhams stift tjänade bra vid 1600-talets början då handeln över havet växte. Tack vare varutransporterna lärde sig många att läsa för att kunna förstå brev från avlägsna städer så som London. Mellan åren 1560 och 1620 steg andelen läskunniga invånare från 16 till 50 procent.

Skrivkunnigheten ökade dock inte i samma takt och juridiska dokument överlämnades ofta till yrkesmän för att de skulle hålla i rätten. England led brist på skrivare och jobbet var ett steg upp i samhällshierarkin för en hant­verkar­­son som Ralph Tailor.

Han flyttade antagligen till Newcastle år 1626 då han var 15 år och kunde börja i latinskola för att därefter kunna få en lärlingsplats. Tio år senare mottog han sitt till­ståndsdokument i Newcastle och därmed kunde han ­börja arbeta som oberoende skrivare.

Han hade lärt sig allt om ofärdiga kontrakt, godsförteckningar, skuldbrev – och inte minst om testamenten som han skulle komma att göra i massvis. Pesten drabbade staden några få månader senare och den unga mannen gick en hektisk sommar till mötes.

Invånarna kände till faran

År 1636 kände alla européer till böld­­­-pesten. Digerdöden hade under 1300-talet utplånat en tredjedel av kontinentens befolkning och sedan dess hade nya epidemier kommit och gått.

Newcastle hade drabbats av sjukdomen så sent som år 1604 och igen år 1625 – året innan Ralph Tailor flyttade till ­Newcastle för att utbilda sig.

År 1636 visste stadens invånare att ett nytt utbrott var i antågande. Redan under hösten hade kustbor smittats av pesten som fartygen hade tagit med sig från kontinenten och det var bara vinterkylan som lyckades ­stoppa sjuk­domens framfart.

Med vårens ankomst vaknade pestsmittan till liv igen. Och befolkningen kunde knappast göra något för att skydda sig. Den välmående staden levde nämligen på att frakta kol nerför floden Tyne och ta handelsvaror i retur.

Pestens ankomst var därför väntad. Men ingen kunde föreställa sig hur hänsynslöst sjukdomen skulle härja staden efter det att den bröt ut i maj.

Dödsfallen börjar i Sandgate-­kvarteret utanför stadsmuren där de som ­kallades keelmen bodde. Dessa sjömän bemannade kol­pråmarna på Tyne och de tog förmodligen med sig smittan hem från kusten, där floden mynnade ut i Nordsjön.

Sandgate-kvarteret var ett både fattigt och trångbott område där husen var i dåligt skick. Därför var det också omöjligt att isolera pesten där och antalet smittade växte lavinartat i takt med att sommarvärmen kom.

Det var också här Tailor skrev det första av ­många testamenten som fortfarande förvaras i de lokala arkiven.

Skeppare ville rädda sina barn

Den 31:a maj 1636 lämnade Newcastles yngsta skrivare sitt hem i Allhallows, kvarteret omkring Allhelgonakyrkan i östra Newcastle.

Här hade bara ett fåtal smittats än så länge. Men då han passerade stadsporten Sandgate och fortsatte in i slumområdet som den hade gett namn till befann han sig i pestens centrum.

Soptippen som låg precis utanför stadsmuren spred en frän lukt över hela området. Ändå fortsatte Tailor sin vandring. En klient väntade honom och uppdraget kunde inte skjutas upp då mannen var allvarligt sjuk och i akut behov av att få ett korrekt testamente upprättat.

Sjuklingen var "hemsökt av pestens plågor", som skrivaren noggrant noterade vid sin ankomst. Han hette William Grame och arbetade som skeppare på en av kol­pråmarna som Newcastles välbestånd var beroende av.

Utöver den döende bestod familjen av en son, en dotter och hustrun Margeret som var höggravid med parets tredje barn. Grame ämnade att trygga alla deras framtid.

"Om Gud vill låta min hustru nedkomma ostört önskar jag att barnet får en hel andel av mina tillgångar", noterade Ralph Tailor å skepparens vägnar. Men den pestsjuka hade också tagit höjd för att hans familj kanske inte skulle överleva sommaren i Newcastle.

"Om Gud vill kalla min hustru och barnen till sig" skulle arvet delas lika mellan Grames bror, hans farbror och hans kusiner. Testamentet var därmed färdigt och Ralph Tailor började skriva ner namn på dem som vittnade om dokumentets äkthet då hans klient plötsligt kom att tänka på sina kvinnliga släktingar.

"Till Margarett Grame på landet: en kjol, en hatt och ett par glasögon", tillade William Grame. Och hans syster skulle få en klänning och en annan kjol.

Ingen skulle bli utan och Ralph Tailor tvingades klämma in namn och före­mål där han kunde hitta plats i dokumentet. Det först så pedantiska dokumentet blev en enda röra.

Då Ralph Tailor hade satt punkt och läst upp testamentet för William Grame kunde skrivaren bege sig mot stadsporten och sitt hem. Döden följde i hans fotspår, för i juni drog pesten vidare till Allhallows-kvarteret innanför Newcastles murar.

Borgmästarens strategi var förgäves

Ralph Taylor bodde i Allhallows i Newcastle som var ett blandat område. Norr om kyrkan låg det breda huvud­stråket Pilgrim Street som omgavs av rymliga hus och bakom dem fanns köksträdgårdar och betesmarker.

Sträckan från kyrkan ner till floden såg annorlunda ut. De flesta gatorna var trånga gränder och på bägge sidor tornade skeva byggnader upp sig och hindrade solljuset från att komma ner. Här hade pesten om möjligt ännu bättre förutsättningar för att spridas än bland Sandgates sjömans­kåkar.

Stadens myndigheter kände till faran och gjorde sitt bästa för att stoppa pestens framfart. Tjänstemännen hade redan en sorts handlingsplan redo eftersom en kunglig förordning för pestdrabbade städer hade antagits år 1578 och den gällde fortfarande.

"Sökare" utsågs för anmäla pestsmittade så att tjänste­männen kunde övervaka sjukdomens utbredning. Fler fick jobb på kyrkogården då liken snabbt skulle i jorden innan familj och grannar smittades av pesten och förruttnelsen. Lösa hundar kunde också avlivas i enlighet med förordningen.

Och i de hårdast drabbade områdena brann tunnor med tjära för att oset skulle tränga undan den farliga stanken och göra det säkert att andas. Under 1600-talet trodde européerna nämligen att böldpest spreds ­genom luften och inte via skadedjur.

Metoderna fungerade – delvis. Tills vidare var det bara fattigkvarteren i Allhallows och Sandgate som drabbats av epidemin, men där rasade den dödliga sjukdomen ohämmat och dödssiffran steg under hela juni.

Tailor hade troligen fullt upp. Folket råddes till att upprätta testamentet vid god hälsa. Men Newcastles invånare gjorde det motsatta och hoppades på att slippa smittan. Först när mörka bölder syntes på kroppen tillkallades skrivaren och då var det bråttom att dela ut alla jordiska ägodelar.

Trots det är Ralph Tailors förehavanden okända efter det att han besökt skepparen William Grame.

Hans underskrift finns inte på något av de testamenten som upprättades i juni och juli 1636 och sedan arkiverats. Kanske gick de testamenten han skrev under den perioden förlorade.

Skrivaren kan också själv ha varit en av dem som smittades på ett tidigt stadium efter­som pesten härjade nära hans hem i de två månader hans liv inte dokumenterades.

I så fall var han bland de tursamma som kunde återuppta sitt arbete. Ralph Tailors namn dyker nämligen upp igen i dokument från augusti och därefter var han den produktivaste skrivaren i Newcastle.

Karantäner skulle stoppa smittan

Den 8:e augusti kom ett sändebud till Ralph Tailors hem för att kalla honom till ett brådskande uppdrag.

Skrivaren tog med sig penna, bläck och papper och gick genom Allhallows-­kvarteret, hem till Thomas Holmes som var epidemins nästa offer.

I likhet med skepparen William Grame arbetade sjuk­lingen som keelman och till vardags arbetade han med att frakta kol på ­floden Tyne. Nu låg han hjälplös i sitt hus och ingen räknade med att han ­skulle överleva sjukdomen.

Då Ralph Tailor kom fram kunde han inte komma in till sin nya klient. I slutet av juli hade Newcastles myndig­heter infört karantäner och så snart pestsymtom visade sig i ett hus barrikaderades det utifrån med kraftiga plankor.

Den sjuka och alla andra i hushållet skulle isoleras i sex veckor, antingen tills de hade tillfrisknat eller tills de dött.

Européerna visste redan på 1600-talet att den bästa taktiken mot epidemier var att "hålla det orena från det rena", som teologen Robert Jenison skrev utanför Newcastle.

Metoden beskrevs i den kungliga förordningen från år 1578 men borgmästaren hade avvaktat fram tills nu. Invånarna ansåg att det var för okristet att lämna den dödssjuka åt sitt öde och samtidigt kostade det stadskassan mycket pengar att föda de inspärrade i sina hem.

Karantänen kom till för sent för att hindra pesten från att spridas innanför stadsmuren. Men nu hindrade den Tailor från att tala med Thomas Holmes som knappast hade lång tid kvar innan hans själ skulle lämna den plågade kroppen.

Normalt skulle skrivaren försökt ropa in genom dörren eller ett fönster. Det hjälpte dock inte denna gång för Holmes familj satt inspärrad på bottenvåningen och de hade placerat den sjuka i ett vindsrum för att undgå ­smitta. Skrivaren var tvungen att hitta en annan lösning.

Den sista viljan ropades ut

Ralph Tailor tittade på byggnaderna omkring den pest­smittade Thomas Holmes hem och han fick en idé.

Huset låg nära stadsmuren som skilde Allhallows från floden och bröstvärnet var i någorlunda höjd med den sjukas vindsrum.

Från gatan kunde skrivaren se att fönstret var öppet. Han skulle klättra upp på muren och ropa in till Holmes, och förhoppningsvis skulle den svaga mannens svar nå ut till honom. Först behövde Ralph Tailor dock skaffa sig ­några pålitliga medhjälpare.

Eftersom Thomas Holmes var inlåst skulle han inte kunna skriva under testamentet. Om dokumentet skulle vara juridiskt bindande behövde skrivaren vittnen som kunde lyssna till ordväxlingen.

De skulle bekräfta att den döende mannens sista vilja nedtecknades korrekt.

Ralph Tailor värvade budbäraren som hade lett honom till platsen och det andra vittnet blev Hugh Ridley, en kusin till Thomas Holmes. Tillsammans med de två männen gick skrivaren uppför närmsta trappa som förde trion upp på muren.

Kort därefter stod de vid bröstvärnet utanför Thomas Holmes hus och då de började ropa syntes den pestdrabbade i fönstret.

Skrivaren noterade att hans klient var "mycket sjuk". Holmes gick med på att skrika ut sitt testamente till de tre männen, men det skulle ske från sängen för han hade inte kraft nog att stå upp.

Därpå följde ett högröstat samtal som resulterade i 18 rader på Ralph Tailors förberedda ark. På grund av omständigheterna blev bokstäverna lite klumpigare än skrivaren annars hade för vana.

Överst på listan över arvegods var Holmes andel i den kolpråm som han hade arbetat på. Ägarskapet skulle gå till kusinen Hugh Ridley som stod på muren vid Ralph Tailors sida, "om han levde så länge". ­

Alla visste med sig hur flyktigt livet var denna sommar. ­Resten av värdesakerna lämnade Thomas Holmes till sin hustru, bortsett från mindre pengasummor till parets två gifta döttrar och till mer avlägsna släktingar.

Ralph Tailor övertalade den sjuka att ställa sig vid fönst­ret när han läste upp testamentet så att han kunde godkänna innehållet. Skrivaren skrev sedan "att han inte var säker på huruvida testatorn var vid sina sinnes fulla bruk eller ej".

Men han hade gjort sin plikt och de två vittnena skrev under testamentet. Tailor lämnade Thomas Holmes som han just träffat för både första och sista gången. ­Andra plikter skulle senare föra honom till huset igen.

Pesten ledde till arbete

Arkiven vittnar om att Ralph Tailor hade fullt upp efter besöket hos Thomas Holmes. Pesten nådde sin kulmen och knappt 2 000 invånare dog bara i augusti. Gång på gång fick han hämta sina skrivattiraljer för att hjälpa de döende.

Den unga skrivaren upprättade 20 av de 59 testamenten som bevarats från Newcastles fruktansvärda sommar år 1636. I Allhallows-kvarteret, där den totala dödssiffran var högst, stod hans karaktäristiska underskrift på exakt hälften av dokumenten.

Ralph Tailors första testamenten var långa och utförliga men senare höll han sig till en kort och stram mall. Överst skrev han datum och noterade att dokumentet utfärdades med anledning av pesten – en detalj ingen annan av stadens skrivare hade med.

Därefter följde den sjukas instruk­tioner om hur hans eller hennes ägodelar skulle fördelas och till sist den sjukas önskemål om hur de efterlevande skulle förvalta arvet. Längst ner räknade Ralph Tailor upp namnen på de personer som vittnade om ­dokumentets äkthet.

De bevarade testamentena vittnar om människor som på sin dödsbädd försökte göra mesta möjliga för släkt och vänner. En skuldsatt skräddare vid namn Thomas Clark beslutade att sälja sitt hem i Allhallows.

Försäljningen borde ge tillräckligt med pengar för att betala kreditorerna och hans enda dotter skulle också få en liten summa.

I september skrev Ralph Tailor ett testamente för en annan skuldsatt man som bodde på den motsatta sidan av ­floden.

Thomas Swann var döende och hans skuld tvingade honom till att välja mellan sin hustru och sin enda levande son. Han valde sonen och fick lämna sin fru "med många bekymmer och problem".

Swann ville sälja familjens hus för att få skulden ur världen och se till att pojken fick en lärlingsplats. Lite pengar skulle också läggas åt sidan tills han blev vuxen och ville etablera sig.

Bara om sonens framtid var säkrad skulle änkan också få en del av arvet. Swann bestämde dock att alla möbler och föremål som hustrun tagit med sig in i äktenskapet fortsatt skulle tillhöra henne.

"Det skulle vara hemskt att lämna henne med sämre möjligheter än då jag träffade henne", citerade Ralph Tailor den döende i testamentet.

Många av skrivarens klienter försökte ta höjd för alla möjliga tänkbara framtidsscenarion. Skomakaren William Cooke satt i karantän tillsammans med sin hustru som också drabbats av pesten och dessutom var gravid. Han skrek ut sitt testamente genom dörren till Ralph Tailor och de tre vittnena.

"Om det barn min hustru bär föds ger jag det 20 pund."

John Carr arbetade som notarie och var därför ett steg ovanför skrivare i rang­ordningen. Han ­hade noggrant tänkt igenom hur testa­mentet skulle utformas. Han ville lämna allt till ­sina två döttrar.

Dog den ena skulle den ­andra få allt. Och om båda dog utsåg Carr sin bror till arv­inge. Om han ­också skulle avlida stod deras tre systrar näst i tur­ordningen.

Notarien John Carr avled i augusti och därmed ­hade området för­lorat en skriftkunnig ­person som också kunde skriva testa­menten åt de som drabbats av ­böldpest.

Ralph Tailor fick plötsligt ännu mer att göra och han ­började även riskera sin egen säkerhet när han upprättade testamenten i de drabbades hem, något som hans nästa sjukbesök skulle visa.

Skrivare bröt karantänen

De flesta av Tailors klienter som drabbats av pesten bodde i hans eget område, Allhallows, där epidemin fick särskilt starkt fäste. Men den 19:e augusti begav han sig till grannkvarteret vid St Nicolas där en bekant vid namn Robert Moore låg för döden.

Skrivaren anlände tillsammans med den sjukas son och en god vän de mött på vägen. Det visade sig att Robert Moore låg i ett rum på första våningen och att det var omöjligt att få honom att kommunicera med dem från gatan.

Ralph Tailor tog ett snabbt beslut: han öppnade husets dörr och gick in. Bara den ena av hans ledsagare var dumdristig nog att följa efter då skrivaren gick genom huset och upp för trappan.

Enligt dåtidens läkare tog skrivaren en enorm risk. De menade att sjukdomen fanns i luften och smittande ­ångor trängde ner i lungorna vid vartenda andetag.

Det ansågs vara ett regelrätt självmord att vara längre än en halvtimme i ett pestdrabbat hus. Alla visste dessutom att rädsla gjorde människor ännu mer mottagliga för smitta.

Ändå satte sig Ralph Tailor lugnt ner på en taburett och använde en kista som skrivunderlag. Robert Moore kände igen rösten då skrivaren ropade in till honom från det intilliggande rummet och upp­rättandet av testamentet kunde påbörjas.

Ralph Tailor skrev en 36 rader lång lista över den döende snickarens arvegods. Därpå fick Robert Moore testamentet uppläst för sig för godkännande, vittnet intygade äktheten med ett kryss och skrivaren skrev under med sin vackra signatur.

Släktingar bråkade i domstol

Ralph Tailor och hans vittnen överlevde sitt farliga besök hos snickaren. Men epidemin fortsatte rasa och människor dog fortfarande i hundratal varje vecka under ­augusti månad.

Allhallows var fortfarande hårdast drabbat eftersom invånarna bodde mindre trångt i andra områden och en del hus stod tomma. De välbemedlade ­hade lämnat staden i tid.

I och med höstens ankomst kunde tjänste­männen konstatera att dödsfallen minskade. Det hade de också räknat med då böldpesten alltid avtog när temperaturen sjönk. 372 personer dog i oktober vilket var markant färre i förhållande till de nästan 2 000 som dött i augusti.

Den 5:e november ­kunde Ralph Tailor skriva sitt ­sista testamente som var relaterat till pesten.

Han fick dock inte mycket mindre att göra utan nya upp­gifter väntade. Istället för att upprätta testamenten anlitade invånarna honom nu för att upprätta listor över det bohag som skulle byta ägare efter pesten.

Normalt sett fördelades alla ägodelar efter en död inom tre veckor men detta kunde inte ske under epidemin. Arbetet påbörjades inte förrän under hösten då husen som drabbats av pest rengjorts.

Enligt kungliga förordningar skulle kläder och sänglinne brännas men i verkligheten anlitade invånarna fattiga kvinnor för att tvätta.

Fönster öppnades på vid gavel så att smittbärande luft släpptes ut. Och kvinnorna skrubbade varenda kvadratmeter vägg i husen.

Två fick dela på arbetet hos William Grame vars testamente Ralph Tailor hade skrivit i maj och som han nu gjorde bouppteckning efter. Kvinnornas lön skulle dras från arvet och detsamma gällde ut­gifterna för kolskepparens och tre barns begravning.

Hans hustru hade fött under sommaren, endast för att se pesten ta spädbarnet. Hon var familjens enda överlevande och stod nu med ett tomt hus eftersom omkostnaderna var så höga att inget annat blev kvar i dödsboet.

Samtidigt som man överallt i Newcastle räknade till­gångar började rättegångarna. Många människors framtid avgjordes av om de fick ärva efter sina släktingar och efterlevande var inte främmande inför att möta varandra i domstol.

Testamenten utan den avlidnas underskrift var lätta att ifrågasätta och Ralph Tailor var flera gånger ­tvu­ngen att försvara sina dokument för domarna i rätten.

I ett ovanligt mål fanns två olika testamenten som var skrivna med endast tre dagars mellanrum.

Ralph Tailor hade upprättat det första vari en vävmästare vid namn Cuthbert Woodman överlät sitt hus och sin förmögenhet till hustrun medan den avlidnas bror Anthony endast fick 20 pund. Men det senare dokumentet gjorde brodern till ensam arvinge medan vävarens hustru blev arvlös.

Hon ansågs vara en riktig satmara som höll andra borta från sin döende man och tvingade honom till att testamentera allt till henne. Av samma anledning hade det senare testamentet upprättats i lönndom.
Domaren dröjde inte med att fälla en dom. Skrivaren av det nya dokumentet var okänd och inga vittnen hade skrivit under medan Ralph Tailors dokument var underskrivet av sex personer utöver honom själv. Cuthbert Woodmans hustru vann och brodern fick nöja sig med 20 pund.

Ralph Tailors sista testamente

Newcastles invånare inväntade sommaren 1637 med lika delar spänning och rädsla. Kanske skulle pesten komma tillbaka och återigen sprida sorg över handelsstaden i ­norra England.

Epidemin var dock över och staden skulle aldrig upp­leva sådan fruktan igen. Ralph Tailor återgick till sin vardag och istället för testamenten skrev han kontrakt, som normalt var den dominerande uppgiften för en skrivare i Newcastle.

Han höll sig till sitt arbete och deltog inte i inbördeskriget som rasade i England från år 1642 till 1651. Istället blev han notarius publicus vilket gav hans dokument särskilt hög trovärdighet i de lokala domstolarna.

Ralph Tailor skrev sitt sista testamente år 1669 – sitt eget. Han var 58 år och hade klarat sig bra för att ha kommit från en slaktarfamilj. Han hade inga barn och hans ägodelar tilldelades avlägsna släktingar.

Ralph Tailors fascinerande historia slutade här, men det behöver din läsning inte göra.