”Faraos förbannelse”: Napoleons soldater fick mens
Under Napoleons fälttåg i Egypten år 1799 gick ryktet bland hans soldater att de skulle drabbas av ”faraos förbannelse”: manlig menstruation. Och det var inte bara tomt påhitt.
En sötvattensnäcka i gyttjan längs Nilens stränder är värd för parasiten Schistosoma – en plattmask som i larvstadiet tränger igenom huden på personer som badar och söker sig in tarmar och urinblåsa.
Sedan lägger den ägg och de oönskade gästerna rör sig genom blåsan och ger blod i urin och avföring, något som med lite god vilja kan påminna om mens.
Det tog inte lång tid förrän Napoleons soldater bar på parasiterna. När de kissade blod klagade de över att hade mens liksom kvinnor.
Napoleon drabbades troligen också av den blodtörstiga parasiten vilket ledde till att han fick leva med kronisk smärta. Fram till sin död klagade den store generalen över sin tjocka svidande urin.
De franska soldaterna trodde att de drabbats av en förbannelse.
Elefantiasis: Maskar blockerade blodomlopp
När den europeiske upptäcktsresanden Jan van Huygen Linschoten omkring år 1590 utforskade Goa i Indien märkte han att vissa indier bar på en fruktansvärd sjukdom:
”Det ena benet och foten från knät och ner är lika tjocka som ett elefantben.”
Linschoten beskrev sjukdomen elefantiasis. Det ena eller båda benen svullnar upp till groteska dimensioner och hos män kan pungen bli lika stor som överkroppen.
Sjukdomen beror på en mask som lever i en sorts mygg.
När myggan sticker sprutar den in maskens larver i den nya värden där de ynglar av sig och sprider sjukdomen i blodet.
Med tiden fylls blodkärlen med maskar som blockerar blodomloppet och leder till svullna kroppsdelar som riskerar att drabbas av kallbrand.
Offer för elefantiasis kan sällan gå utan hjälp.
Guineamask: Guineamaskens offer stank förfärligt
”Febern har anmält sig igen och största delen av dagen har jag legat och kräkts galla.”
Ämbetsmannen Joseph Wulff led på 1830-talet av en sjukdom som härjade i den danska kolonin i Guldkusten.
Hans ben var fulla av djupa hål varifrån det rann vätska. Dessa hål berodde på den obehagliga guineamasken.
Masken infekterar vattenloppor med sina larver som sedan överförs med dricksvattnet. Det kan ta uppemot ett år innan den smittade märker av den utvecklade masken och hur den tar sig genom huden.
Masken som inte är tjockare än en sytråd kan vara uppemot en meter lång och ska dras ut långsamt under flera veckor.
Ofta blir såret infekterat vilket Wulff beskrev såhär: ”Kära föräldrar, jag försäkrar er att jag luktar som en åsna.”
Sömnsjukan: Liten fluga spred dödlig trötthet
År 1906 beskrev den engelske diktaren Rudyard Kipling en förfärlig seglats längs Västafrikas kust där många drabbats av ”den afrikanska sömnsjukan”:
”Vattnet var fördärvat och stora, glänsande flugor plågade oss. Morgon och kväll täcktes lerbankarna, där febern grodde, av en blåaktig dimma.
Fyra av roddarna bands vid bänkarna så att de inte skulle hoppa över bord och ätas upp av ohyran i leran.
Den gule mannen låg sjuk, rullade med huvudet och talade på sitt eget språk.”
Den grymma sjukdomen berodde på parasiten Trypanosoma brucei gambiense som överförs genom tsetseflugans stick.
Flugans käkar är så kraftiga att de kan borra sig igenom krokodilskinn, som en tryckluftsborr. Sedan dricker flugan uppemot tre gånger sin egen vikt i blod. Underkroppen blir då svullen och klarröd.
Parasiterna överförs vid bettet och angriper det centrala nervsystemet. Symtomen är förvirring och dåsighet som till slut utvecklas till en allvarlig koma som få vaknar ur. Därför kallas tillståndet ”sömnsjukan”.
Tsetseflugan har funnits i miljontals år och orsakat extremt många dödsfall.
Svartvattenfeber: Malariamedicin dödade patienterna
År 1819 bröt en ny sjukdom plötsligt ut i Västafrika. Patienterna hade de vanliga symtomen på ”klimatfeber” som européerna kallade en mängd olika oidentifierade tropiska sjukdomar.
Men till skillnad från andra patienter blev deras urin svart, varefter de flesta några dagar senare dog.
Den mystiska sjukdomen fick namnet blackwater fever – svartvattenfeber.
På 1930-talet led uppemot fem procent av den vita befolkningen i de afrikanska kolonierna av svartvattenfeber.
Långsamt såg läkarna sammanhanget: Den svarta urinen berodde på förstörda röda blodkroppar.
Det som förstörde blodkropparna var kinin-pulvret som i åratal hade varit ett effektivt läkemedel mot malaria.
Syfilis: Columbus kaptener tog med sig syfilis hem
När européerna korsade Atlanten och ”upptäckte” Amerika tog de med sig smittkoppor, mässling och andra sjukdomar som på några år dödade stora delar av Sydamerikas befolkning.
Men upptäcktsresande fick också ett par tråkiga överraskningar med sig till Europa.
Exempelvis blev den upptäcktsresande kaptenen Martín Alonso Pinzón sjuk år 1493 och fick bäras i land när hans skepp kom tillbaka till Spanien.
Pinzón dog några dagar senare, plågad av vätskande sår och blåsor på huden. Ingen visste vad han led av men snart drabbades flera av besättningsmedlemmarna.
Läkaren Ruy Díaz de Isla övervakade de sjuka sjömännen och noterade:
”En okänd sjukdom, aldrig tidigare observerad eller beskriven.”
Troligtvis fick Pinzón, som varit i Amerika med Columbus, den tveksamma äran att bli Europas första syfilispatient.
Den sexuellt överförbara sjukdomen fick fäste i Barcelona genom hamnbordellerna. Året därpå tog legosoldater med sig sjukdomen till Neapel och därifrån spred den sig till resten av Europa.
Följande år bröt nya epidemier bröt ut med jämna mellanrum, bland annat på grund bristen på preventivmedel.
Asiatisk Kolera: Dålig mage dödade i mängder
Koleran finns beskriven redan under antiken men det var först i och med 1800-talets globala handel som den fruktade sjukdomen utvecklade sig till en världsomspännande epidemi.
Sjukdomen kommer troligen från Indien.
Den smittar via avföring.
Koleran tog sig runt klotet fem gånger under 1800-talet.
År 1832 kom den för första gången till Europa. Då dog 100 000 människor.
En ny pandemi år 1852 dödade minst 14 000 bara i London.
Den höga dödligheten – omkring 40 procent – beror på uttorkning på grund av kraftig diarré.
Epidemierna ledde till hälsoregleringar och att avlopp byggdes i bl.a. England.
Orientböld: Liten fluga gav sår som aldrig läkte
När européerna kom fram till Fjärran Östern smittades de av många okända sjukdomar. En av de märkligaste och förfärligaste var febersjukdomen leishmaniasis. ¨
Den orsakades av en parasit som överfördes vid bett från extremt små sandflugor. Huden drabbades av sår som aldrig läkte, liknande stora bölder.
Om parasiten angrep slemhinnorna förstördes munhålan och näsborrarna.
Den allvarligaste formen var visceral leishmaniasis, som också kallades dumdumfeber. Det är en infektion som drabbar hela organismen och leder till bland annat blodbrist samt svullen mjälte och lever.
Dödligheten är så hög att Leishmania är den näst farligaste parasiten i världen, endast slagen av malaria.