Först år 1795 erkände det engelska amiralitetet att citroner kunde bota den dödliga sjukdomen skörbjugg. 

© The Image Works

Havets pest: Skörbjugg var farligare än fiendens kulor

Krig och skeppsbrott var långtifrån det mest riskfyllda för sjömännen på segelfartygens tid. Bristsjukdomen skörbjugg var den största faran på havet. Redan på 1600-talet visste man att saft från citroner kunde bota sjukdomen, men på grund av inkompetens och snobberi inom den engelska flottan skulle det gå över 200 år innan saften användes för att rädda sjömännens liv.

8 oktober 2018 av Antje Gerd Poulsen

På segelfartygens tid var det en prövning för alla sjömän att runda Kap Horn och segla söder om Sydamerika. Men för männen ombord på de sex engelska skepp som kapten George Anson ledde genom farvattnen år 1741 skulle det på mer än ett sätt bli en kamp på liv och död.

Redan när det blåste upp till en av de våldsamma stormar som dessa farvatten är ökända för, och vågorna reste sig som bergväggar framför dem, var många av sjömännen drabbade av skörbjugg, och så svaga att de inte orkade kämpa emot naturens krafter.

Besättningsmannen Pascoe Thomas har senare beskrivit hur skeppen kastades runt i vågorna med sönderslitna segel och en last med sjuka och döende män:

”I början dog två eller tre män om dagen, men snart fler och till slut åtta till tio varje dag. Fyra, fem lik kunde ligga och rulla fram och tillbaka på däcket utan att någon orkade hiva dem överbord. Utöver några befälhavare var det bara en handfull män som överhuvudtaget kunde segla skeppet.”

George Anson hade rest till Kina med 2000 man och sex fartyg – tre år senare kom han tillbaka med bara ett enda skepp och 180 män. Endast fyra hade dödats i strid. De flesta hade dött av skörbjugg.

Medicin hittades men förkastades

Tragedin satte extra fart på försöken att hitta ett botemedel mot sjukdomen, som hade härjat både på land och till sjöss i många hundra år före Ansons tid. 

En ung skotsk skeppsläkare, James Lind, hittade faktiskt den rätta medicinen bara sex år efter Ansons resa: Dagliga ransoner av citronsaft.

Men James Lind hade inte de rätta­ kontakterna inom flottan och kunde därför inte påverka de konservativa officerare som hade makt över sjömännens förplägnad.

Utan vidare förkastade de Linds resultat och bär på så vis skulden till att tusentals sjömän under de följande åren dog en plågsam död. De blev offer för ”havets pest”.

Halva besättningen död

Historiker uppskattar att fler än två miljoner sjömän dog i skörbjugg under segelfartygens tid. Från de första upptäcktsresorna på 1400-talet, fram till att ångfartygen revolutionerade sjöfarten i mitten av 1800-talet, seglade skörbjuggen med som fripassagerare på varenda långresa. 

Den dödliga sjukdomen kostade långt fler liv än alla sjöslag, stormar och andra sjukdomar tillsammans. Man visste att omkring hälften av en besättning på längre sjöresor skulle dö av sjukdomar – och skörbjugg var den åkomma som kostade flest liv.

Manfall var något som bl.a. de stora­ upptäcktsresandena Vasco da Gama och Ferdinand Magellan hade fått erfara. Vasco da Gama förlorade 100 man av 167 när han år 1497 seglade ut för att öppna sjövägen till Indien. 

Och när Ferdinand Magellan gav sig ut på den första världsomseglingen under åren 1519–22 kom bara 18 man av 237 hem igen. Många av dem hade dött av skörbjugg. 

title stuff
title stuff

Kapten George Anson seglade sex skepp med 2000 man till Kina. På vägen dog 1820 av dem. Bara fyra dog i strid. De flesta föll offer för skörbjuggen.

© Getty test

Råttor, löss och maskar

Ett segelfartyg på långresa var som gjort för att dra till sig sjukdomar. Sjömännen levde inpå varandra i fuktiga miljöer, i sällskap av råttor, löss och maskar som de fick dela sin halvruttna mat med. 

Enformig kost bestående av saltat kött, torkade ärtor och skeppsskorpor ledde till att ingen fick i sig de vitaminer de behövde.

Däcken skurades visserligen varje dag i saltvatten, men det betydde bara att det hela tiden var fuktigt ombord. Kläderna,­ som sällan tvättades, var genom­blöta av havsvatten och svett – en idealisk grogrund för bakterier och sjukdomar.

Eftersom det var brist på sjömän hämtades de många gånger från de lägre­ samhällsklasserna och de var ofta svaga­ och mottagliga för sjukdomar redan vid avresan. 

Tyfus, som spreds med löss, var särskilt utbrett. När skeppen seglade i tropikerna drabbades manskapet av malaria, gula febern och parasiter. Men flest offer skördade skörbjuggen.

Sjukdom skulle arbetas bort

Genom åren försökte de lärda att lösa skörbjuggens gåta. De tänkte ut mer eller­ mindre fantasifulla teorier, kurer och mediciner – alla lika verkningslösa. Ibland var botemedlet nästan lika dödligt som själva sjukdomen.

En av de mest utbredda och fatala­ hypoteserna var att skörbjugg berodde på lathet. Eftersom ett av de första symtomen är svaghet i kroppen, trötthet och melankoli, betraktades skörbjugg långt in på 1800-talet som en sjukdom som närdes av lättja.

Kuren var därför hårt fysiskt arbete, ofta med fruktansvärda­ följder. De sjuka kunde döda falla ned mitt under arbetet eftersom blodkärlen brast av ansträngning. 

Många blev också offer för arbets­olyckor. Det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig hur illa det kunde gå för en sjöman som svag och osäker i sina rörelser, beordrades upp i masten. Sjukdomen förstör nämligen den vävnad som håller ihop hud och skelett.

Smittan fanns i stanken

Samtidigt förekom många andra teorier om sjukdomen. Den urgamla läran om att hälsan påverkas av balansen mellan olika kroppsvätskor var fortfarande utbredd, och därför gick många av kurerna mot sjukdomen ut på att dricka – bland annat havsvatten eller ättika.

Fukt, hetta och köld har om vartannat fått skulden för sjukdomen, och unken luft har i många fall utpekats som orsak till åkomman. En vanlig uppfattning under 1800-talet var att dålig luft kunde sprida smittan.

Luften ombord på segelfartygen var erkänt kvav. Oftast fanns det ingen venti­lation alls på nedre däck, och den konstanta fukten och stanken av halvrutten mat i tunnorna blandades med dunsterna från de otvättade sjömännen och odören från de husdjur man höll ombord.

För att hålla efter stanken svabbades däcken med sand och saltvatten varje dag, och inför en längre sjöresa skurades skeppen invändigt med ättika. 

Lasten behandlades med rök som skulle desinficera, och man skvätte svavelblandad ättika på glödande kol för att de giftiga ångorna skulle neutralisera stanken.

Kaptenen testade citroner

Gång på gång framfördes att orsaken till skörbjugg hade med kosten att göra. Redan på korstågens tid hade de fattiga pilgrimerna fått rådet att äta färsk frukt för att slippa sjukdomen. 

Sedan dess hade också många hävdat att färsk frukt och grönt skulle kunna förebygga och bota skörbjugg.

Citroners gynnsamma effekt dokumenterades redan under 1500-talet. År 1564 använde den holländske läkaren Ronsseus av Gonda citrusfrukt mot skörbjugg och det var också han som skrev den första boken om sjukdomen. 

Trots det skulle det gå över 200 år innan C-vitaminrika frukter systematiskt började användas i den engelska flottan – och nära 300 år innan de slog igenom bland sjömännen i handelsflottan. Många av dem som hade märkt av citronernas gynnsamma effekt försökte sprida kunskap om kuren.

En av dem var den brittiske kaptenen James Lancaster. År 1601 hade han kommandot över en flotta på fyra skepp som var på väg från England till Indien. 

Han bestämde sig för att testa citronens effekt mot skörbjugg. På ett av de fyra skeppen fick besättningen tre teskedar citronsaft varje dag. 

Effekten var inte svår att se: När flottan kommit halvvägs var besättningen på just detta fartyg fulltalig medan hela 110 av de 278 sjömännen på de andra skeppen hade dött av skörbjugg. 

År 1617 tog John Woodall till sig teorin om citronens gynnsamma effekt.­ Han var läkare i det brittiska ostindiska­ kompaniet. I en bok om sjöfartsmedicin rekommenderade han citrus­frukt som en del av kosten för sjömän på långresor.  

Slaget mellan den engelska flottan och angriparna från Frankrike och Spanien år 1779 gick mycket bättre än man trott eftersom fransmännen var försvagade av skörbjugg.

© scanpix/corbis

Motstånd mot frukt

Ändå nådde budskapet inte ända fram i den engelska flottan. De som talade för citronsaften var vanligtvis sjömän och skeppsläkare som inte hade särskilt hög utbildning eller status. 

De kunde inte göra sina röster hörda över amiralitetet eller läkarsällskapen som var tongivande under denna tid. Social­ status, klass och kontakter var avgörande om man ville utöva inflytande.

Ingen kunde redogöra exakt för hur sjukdomen uppstod – eller varför just citronsaft fungerade. Vitaminerna hade ännu inte upptäckts; C-vitamin isolerades som en kemisk substans först år 1910. 

Kuren förkastades därför om och om igen till förmån för traditionella­ metoder som åderlåtning, ättikstvätt av skeppen och luftrening med rök – eller kvacksalvarnas olika piller och mixturer med tvivelaktig eller direkt skadlig effekt.

Under en tid ansågs faktiskt att citroner och andra frukter var skadliga för sjömännens hälsa.­ 

Amiralitetets instruktioner på den tiden då kapten George Anson seglade på haven innehöll till och med varningar mot att äta för mycket frukt. Man trodde att bland annat apelsiner, citroner och ananas kunde orsaka feber och förstöra vitala organ.

De första vetenskapliga försöken

År 1746 började det sakta men säkert hända något när den skotske skepps­läkaren James Lind bestämde sig för att upprepa Lancasters försök.

Som skeppsläkare på H.M.S Salisbury fick Lind vara med om ett våldsamt utbrott av skörbjugg. Han bestämde sig då för att välja ut tolv sjuka­ sjömän som han delade in i olika grupper – varje grupp behandlades på olika sätt. 

Den grupp sjömän som fick två apel­siner om dagen blev friska. De andra blev inte bättre. Linds försök med olika skörbjuggsbehandlingar beskrivs som världens första kliniska vetenskapliga experiment.

Resultatet av försöket publicerades år 1757 och George Anson – som under tiden hade blivit medlem av amiralitetet – gav sitt stöd till Lind. 

Ändå fortsatte sjömän att dö av skörbjugg. Lind var ju bara en simpel skeppskirurg, och de universitetsprofessorer som flottan förlitade sig på ansåg inte att hans resultat vägde särskilt tungt.

Samma år som Lind offentliggjorde sina resultat lanserade två erkända och respekterade läkare också varsin kur mot skörbjugg. Den ena rekommenderade­ rom blandat med vatten och socker, den andre havsvatten och åderlåtning.

Cook testade skörbjuggsmedel

På 1760-talet hade skörbjugg blivit ett så allvarligt problem att amiralitetet utrustade två expeditioner som skulle testa olika medel mot skörbjugg. 

Citronsaft fanns inte med bland produkterna. Amiral George Anson hade nämligen avlidit 1762, och James Lind hade inte längre något stöd från amiralitetet. Försöken gav inte något resultat.

Ett decennium senare lanserades ännu ett botemedel. Maltavkok skulle vara det nya mirakelmedlet mot skörbjugg, vilket bl.a. läkaren sir John Pringle, ordförande för det kungliga medicinska sällskapet, talade varmt för. Teorin var att skörbjugg berodde på att den halvruttna och salta maten var svårsmält och därför ruttnade i magsäcken.

Denna förruttning skulle motverkas av malt. Än en gång genomförde flottan testseglatser och den här gången var det den berömde upptäcktsresanden James Cook som fick uppdraget att testa skörbjuggsmedicin på två av sina stora resor 1768–71 och 1772–75.

Cook lyckades genomföra resorna utan att en enda man drabbades av skörbjugg. Resultaten var dock inte entydiga eftersom Cook utöver bättre hygien, frisk luft och så mycket färsk frukt och grönt som möjligt hade använt alla möjliga skörbjuggsmedel. 

Vad som fungerade och vad som inte gjorde det var svårt att avgöra. Inte desto mindre lovprisade skeppsläkaren maltavkok i sin rapport till amiralitetet. Det passade flottans ledning och sir Pringle bra. Maltavkok var nämligen billigt och lätt att både producera och förvara. 

Den officiella metoden för att förebygga skörbjugg blev därför dagliga ransoner av maltavkok samt soppa kokt på buljong och surkål. Föga överraskande fortsatte de engelska sjömännen att dö av skörbjugg i stora mängder. 

Först på 1800-talet blev det vanligt att sjömän fick en ranson citronsaft för att förebygga skörbjugg.

© Mary Evans

England räddas av skörbjuggen

I augusti 1779 var England nära att invaderas av fienden på grund av skörbjuggen. 

Kanalflottan var så hårt drabbad av sjukdomen att skeppen låg skingrade, de kunde helt enkelt inte ta upp kampen mot den fientliga flotta av franska och spanska fartyg som närmade sig.

Men på ett annat sätt blev skörbjuggen också engelsmännens räddare. I sju veckor tvingades nämligen fransmännen att ligga och vänta på de spanska skeppen och under den tiden drabbades de svårt av skörbjugg. 

Två tredjedelar av den franska besättningen dog och kastades överbord. Det sades att befolkningen i Plymouth inte vågade äta fisk från kanalen på en hel månad efteråt.

Att flottans förebyggande av skörbjugg hade slagit fel blev ännu tydligare året därpå. I augusti 1780 hade kanalflottan patrullerat längs kusterna i södra och östra England. 

Trots att skeppen låg nära kusten gick besättningen inte i land på tio veckor. Resultatet blev ett överväldigande antal sjuka sjömän. Hela 2400 män – en sjundedel av hela besättningen – måste tas om hand för skörbjugg.

Oerfaren läkare fick ner dödssiffrorna

Vid den här tiden seglade amiral George­ Rodney till Västindien med 21 skepp och 12000 män för att kämpa mot en fransk-spansk flotta. Ombord hade han sin egen personlige läkare, en ung medi­cinare vid namn Gilbert Blane. 

Den unge mannen var av god familj, välutbildad, respekterad och omtyckt. Efter en kort tid utsågs han av amiralen till chefsläkare för hela flottan. Det var ett oerhört karriärsteg för en ung läkare som inte kunde ett dugg om sjöfartsmedicin. 

Men Blane insåg sina begränsningar och började läsa allt inom ämnet. Han studerade även James Linds böcker och rapporter från Cooks resor. 

Gilbert Blanes första åtgärd var att skicka med alla skeppen en liten skrift om hur de skulle förbättra hygienen ombord genom att regelbundet vädra, bada och tvätta kläder – samt en daglig ranson citronsaft och maltavkok till alla män. Där­efter började han samla in statistik.

Samtliga skeppsläkare skulle avlägga rapport varje månad och snart kunde Blane visa siffror över sjukdomsfall och konsekvenserna av hans nya ordning.

Resultaten var häpnadsväckande. Innan kriget var över år 1783 hade han minskat dödligheten till en av tjugo på sina skepp. 

Blane skrev till amiralitetet och föreslog att man skulle införa citronsaft som komplement till kosten ombord för alla. Malten hade så gott som ingen verkan alls, skrev han också. Men vad amiralitetet en gång hade bestämt gick fortfarande inte att rucka på.

När freden kom hade intresset för att lösa skörbjuggens gåta minskat. Först under revolutionskrigen mot Frankrike­ (1792–1803) blev sjukdomen än en gång ett ämne som engagerade amiralitetet. 

Återigen kom Gilbert Blane och hans förslag på tal. Han kunde underbygga sina efterforskningar med överväldigande bevis som han samlat i Väst­indien. År 1795 kom äntligen genombrottet i kampen mot skörbjugg. 

Sir Pringle var död och ingen kunde längre trampa honom på tårna genom att förkasta maltavkoket. I stället accepterades äntligen Blanes förslag av högsta instans om dagliga ransoner av citronsaft till alla inom flottan.

James Lind hann aldrig uppleva sin triumf. Han dog året dessförinnan, 78 år gammal, ovetande om att hans arbete sent omsider hade burit frukt och skulle komma att leva kvar som en av sin tids största medicinska bedrifter. 

Men han var också lyckligt ovetande om att den engelska flottan höll på att ställa till det igen i mitten av 1800-talet. 

Då fattade man beslutet att byta ut de importerade citronerna mot lokalt odlad lime. Lime innehåller mycket mindre C-vitamin än citroner så för en tid dök skörbjuggen återigen upp på de engelska skeppen.

Skörbjuggen ebbade ut i slutet av 1700-talet, men det behöver din läsning inte göra.

Du kan till exempel fortsätta din läsarresa i vårt spännande webb-universum eller få VÄRLDENS HISTORIA direkt i brevlådan.

Som en extra bonus kastar vi med en valfri gåva på köpet – slå till nu! 

Läs mer

David I. Harvie: Limeys – The Conquest of Scurvy, Sutton Publishing, 2002. Stephen R. Bown: Scurvy – How a Surgeon, a Mariner and a Gentleman Solved the Greatest Medical Mystery of the Age of Sail, Summersdale, 2003.

Kanske är du intresserad av...