Från galningar och dårar till drabbade av psykisk sjukdom
Synen på mental ohälsa har skiftat kraftigt genom historien. Även när det gäller vård och behandlingsformer har variationen varit stor, men sällan träffsäker.

Läkaren Jean Martin Charcot visade gärna upp hysteriska kvinnor under sina föreläsningar på sinnessjukhuset la Salpêtrière i Paris.
Galenskap, eller det som senare benämndes sinnessjukdom, har genom tiderna uppfattats på olika sätt såväl i Sverige som i andra länder. Antikens bilder av galenskap rymde flera dimensioner. Den kunde ses som ett tecken på utvaldhet, en form av inre skådande eller förbindelse med gudarna, det vill säga inte nödvändigtvis som något skambelagt.
Men galenskapen kunde också beskrivas i mer klandervärda ordalag, som besatthet av onda andar eller gudarnas straff. Samtidigt fanns även bilden av galenskapen som en sjukdom, där sinnet drabbades snarare än kroppen och där rubbningar i kroppens inre balans var orsaken.
Dårar togs omhand i helgeandshusen
I äldre tider hanterades »dårar« eller sinnessjuka i Sverige på ett likartat sätt som andra utsatta och svaga grupper i samhället, till exempel fattiga, gamla och sjuka. Dessa kunde tas om hand i de så kallade helgeandshusen. På de medeltida hospitalen vårdades däremot särskilt de spetälska.
Hur helgeandshusen och hospitalen fungerade beskrevs 1533 av Gustav Vasa i texten Ordning för Stockholms Helgeandshus och Hospital. När antalet spetälska minskade fick hospitalen med tiden överta en del av helgeandshusens uppgifter.
Under medeltiden och renässansen fanns även bilden av dåren som narr eller gycklare. Idéhistorikern Karin Johannisson citerar kyrkomannen Olaus Magnus som 1555 i sin Historia om de nordiska folken beklagade sig över att dårarna i Norden var alltför fåtaliga. Poängen var att det inte fanns tillräckligt med gycklare som ifrågasatte tingens ordning.
"Lysta dårar" kunde få lägre straff
Här kan det urskiljas en syn på den sinnessjuke som provokatör. I de medeltida landskapslagarna beskrevs även de juridiska dimensionerna. De »lysta dårarna«, det vill säga personer vars galenskap rapporterats vid tinget, ansågs kunna få lindrigare straff eftersom de till sin natur liknade oansvariga barn.
Framåt 1600-talet blev tanken om galenskapens demoniska orsaker särskilt framträdande, inte bara i Sverige utan på många håll i Europa. Den sinnessjuke kunde anses besatt av djävulen och beteendet ett resultat av onda makters spel.