Från galningar och dårar till drabbade av psykisk sjukdom
Synen på mental ohälsa har skiftat kraftigt genom historien. Även när det gäller vård och behandlingsformer har variationen varit stor, men sällan träffsäker.
Läkaren Jean Martin Charcot visade gärna upp hysteriska kvinnor under sina föreläsningar på sinnessjukhuset la Salpêtrière i Paris.
Galenskap, eller det som senare benämndes sinnessjukdom, har genom tiderna uppfattats på olika sätt såväl i Sverige som i andra länder. Antikens bilder av galenskap rymde flera dimensioner. Den kunde ses som ett tecken på utvaldhet, en form av inre skådande eller förbindelse med gudarna, det vill säga inte nödvändigtvis som något skambelagt.
Men galenskapen kunde också beskrivas i mer klandervärda ordalag, som besatthet av onda andar eller gudarnas straff. Samtidigt fanns även bilden av galenskapen som en sjukdom, där sinnet drabbades snarare än kroppen och där rubbningar i kroppens inre balans var orsaken.
Dårar togs omhand i helgeandshusen
I äldre tider hanterades »dårar« eller sinnessjuka i Sverige på ett likartat sätt som andra utsatta och svaga grupper i samhället, till exempel fattiga, gamla och sjuka. Dessa kunde tas om hand i de så kallade helgeandshusen. På de medeltida hospitalen vårdades däremot särskilt de spetälska.
Hur helgeandshusen och hospitalen fungerade beskrevs 1533 av Gustav Vasa i texten Ordning för Stockholms Helgeandshus och Hospital. När antalet spetälska minskade fick hospitalen med tiden överta en del av helgeandshusens uppgifter.
Under medeltiden och renässansen fanns även bilden av dåren som narr eller gycklare. Idéhistorikern Karin Johannisson citerar kyrkomannen Olaus Magnus som 1555 i sin Historia om de nordiska folken beklagade sig över att dårarna i Norden var alltför fåtaliga. Poängen var att det inte fanns tillräckligt med gycklare som ifrågasatte tingens ordning.
"Lysta dårar" kunde få lägre straff
Här kan det urskiljas en syn på den sinnessjuke som provokatör. I de medeltida landskapslagarna beskrevs även de juridiska dimensionerna. De »lysta dårarna«, det vill säga personer vars galenskap rapporterats vid tinget, ansågs kunna få lindrigare straff eftersom de till sin natur liknade oansvariga barn.
Framåt 1600-talet blev tanken om galenskapens demoniska orsaker särskilt framträdande, inte bara i Sverige utan på många håll i Europa. Den sinnessjuke kunde anses besatt av djävulen och beteendet ett resultat av onda makters spel.
Den ljusa sjukhussalen på San Salvi-hospitalet i Florens ansågs toppmodern kring sekelskiftet 1900. Tidigare hade de psykiskt sjuka stängts in i mörka celler.
Galenskap som resultat av sjukdom
Under upplysningstiden på 1700-talet fick det synsättet alltmer konkurrens av ett medicinskt perspektiv, där galenskapen sågs som resultatet av sjukdom snarare än av illvilliga
demoner. Sinnessjukdomen troddes bero på rubbningar av hjärnan, nerverna eller den inre kroppsliga harmonin.
Vid mitten av 1700-talet började man uppföra lasarett för kroppssjukvården, och det medförde att hospitalen till stor del kom att fyllas av personer som benämndes som dårar. Främst handlade det om att spärra in dessa människor och avskilja dem från det övriga samhället, som man tidigare hanterat de spetälska.
Det förefaller ha varit så att när spetälskan i princip försvann från Sverige var det istället de sinnessjuka som blev samhällets utstötta.
Även den tidens medicinska auktoriteter, däribland Carl von Linné, intresserade sig för sinnessjukdomarnas natur och uppkomst. Linné beskrev tre huvudsakliga typer av morbi mentales eller sinnessjukdom: sjukdomar som drabbade tankeförmågan, inbillade sjukdomar och affektbetonade sjukdomar som hemsjuka och ängslan.
Den franske sociologen, idéhistorikern och filosofen Michel Foucault drar i boken Vansinnets historia under den klassiska epoken (1961) slutsatsen att de sinnessjuka fungerade som en kontrast mot det normala. Genom att definiera det sjuka kunde normalitetens gränser bli tydliga. De sinnessjuka gömdes undan, såväl bildligt som bokstavligt, genom att spärras in.
Centralhospitalet i Vadstena
I Sverige fastslogs 1813 i en förordning att den som ansågs vara sinnessjuk skulle genomgå en »provkur«. Under några månaders prövotid skulle den förmodat sinnessjuke »undergå försök till förståndets eller hälsans återwinnande«. Det var ett tidigt uttryck för en form av behandlingsoptimism som gick ut på att den sinnessjuke kunde behandlas och kanske tillfriskna.
År 1826 inrättades i Vadstena det första svenska centralhospitalet, med avsikt att både behandla de sinnessjuka och främja den sociala ordningen. Georg Engström anställdes som hospitalsläkare och högste ansvarig för behandlingen vid hospitalet. I praktiken blev han därmed Sveriges förste heltidsanställde psykiater.
År 1861 inrättades den första professuren i psykiatri i Sverige vid Karolinska institutet och ungefär från denna tid blev psykiatri även obligatoriskt ämne inom läkarutbildningen.
Dagrummet, avdelning H på Asylen i Vadstena, för manliga patienter. Foto från sekelskiftet 1900, taget av hospitalsläkare August Wingstrand.
Få blev friska vid hospitalen
Resultaten av de behandlingar som utfördes vid hospitalen under 1800-talet var dock magra. Bara ett fåtal av patienterna friskförklarades och kunde återvända hem. Vid de tillfällen då detta ändå skedde verkar det ofta varit ett misstag att patienten överhuvudtaget togs in på hospitalet.
Dessutom försvårades hemskrivandet av att de anhöriga, och deras hemförsamlingar inte alltid var entusiastiska över att få tillbaka den sinnessjuke, som de hade trott skulle tillbringa resten av sitt liv på institution.
Från 1800-talets mitt var det i Sverige framför allt anatomer och neurologer som studerade sinnessjukdomarna och sökte deras orsaker och förklaringar – i hjärnans vindlingar, i nervsystemets labyrinter. Den sinnessjuke försågs med specifika diagnoser och vårdades inom medicinens domäner.
Man började också lyfta fram ärftliga faktorer som en förklaring till sinnessjukdom, vilket bidrog till en mer skeptisk syn på utsikterna att bota de drabbade.
Allt fler togs in på institution
Samtidigt som behandlingspessimismen ökade var det med tiden allt fler som diagnosticerades som sinnessjuka och togs in vid en institution. Under perioden 1860–1960 fördubblades Sveriges befolkning, medan antalet sinnessjuka inom den slutna vården ökade 34 gånger under samma period.
Kritiken mot bristen på resultat och ett växande antal patienter ledde framåt sekelskiftet 1900 till förändringar i behandlingsmetoderna.
Med intryck från kroppssjukvården, som haft större framgångar i sina behandlingar, började man istället rekommendera sängläge och vila för de sinnessjuka. Även lokalerna och byggnaderna förändrades. De sinnessjuka skulle inte längre vistas i mörka celler utan i ljusa och rena sjuksalar, där de övervakades ständigt.
Psykoanalys och elchocker
Nya behandlingsinriktningar tillkom också. En av dessa var Sigmund Freuds psykoanalys där barndomens upplevelser och omedvetna processer tillmättes stor betydelse.
Sjuksköterskor ger en patient behandling med ECT (elchock). Metoden sänder elektrisk ström genom hjärnan och framkallar ett epileptiskt anfall. Fotot är taget på ett mentalsjukhus i England 1946.
Det är ingen överdrift att påstå att mentalvården under 1900-talet fortsatte att vara ett omdebatterat område. Behandlingarna växlade, från insulininjektioner och elchocker, eller psykokirugiska ingrepp i hjärnan som lobotomi, till andra behandlingsideal som hellre förespråkade arbetsterapi och förebyggande mentalhälsovård.
Psykofarmaka på 1950-talet
En omdiskuterad revolution var när läkemedel mot psykisk sjukdom, psykofarmaka, alltmer började användas på 1950-talet. Tidigare hade bland annat opiater använts för sina lugnande effekter, men de nya läkemedlen var mer avancerade och hade fler användningsområden. Det handlade bland annat om litium mot mani, klorpromazin mot schizofreni, och antidepressiva läkemedel.
De nya möjligheterna att till exempel dämpa ångest och oro med hjälp av läkemedel välkomnades. Samtidigt fanns det kritiker som menade att dessa behandlingar försvårade en mer långsiktig förbättring hos de psykiskt sjuka. Det visade sig också att man underskattade biverkningarna hos läkemedlen, särskilt när behandlingarna pågick under lång tid.
Kritik mot slutna institutioner
Framåt 1960-talet höjdes allt fler kritiska röster mot den etablerade traditionen att placera de psykiskt sjuka på slutna institutioner. Den amerikanske sociologen Erving Goffman publicerade 1961 boken Totala institutioner, och kritiken han riktade mot anstaltsvården satte avtryck även i Sverige.
I själva verket, menade Goffman, var anstalterna platser för förvaring av de personer som ansågs besvärliga i samhället. De intagna anpassade sig till anstaltslivet och till rollen som mentalpatient, något som bara gjorde det svårare för dem att återvända till livet utanför anstalten.
Under senare årtionden har trenden inom psykiatrin i Sverige, liksom i många andra västländer, gått mot avhospitalisering, det vill säga fler öppna vårdformer och allt mindre anstaltsvård. De statliga mentalsjukhusen överfördes 1967 till landstingen, och under 1970-talet påbörjades den så kallade sektoriseringen av den svenska psykiatrin.
Den nya psykiatrin skulle kännetecknas av humana behandlingar, öppna vårdformer och samarbete med kroppssjukvården och de sociala myndigheterna.
Den nya vårdideologin var en uppgörelse med de gamla traditionerna och markerade därmed slutet på anstaltsepoken inom den svenska psykiatrin.
Publicerad i Populär Historia 10/2017
1935 öppnades Vipeholms sjukhus för »sinnesslöa« i Lund. Under 1950-talet, då sjukhuset var som störst, hade man cirka 1 000 patienter. Fotot är taget 1979 på avdelning 88 där de svårast sjuka hamnade. Tre år senare stängdes sjukhuset.